Bara en varg i Galvenreviret märkt

14 av märkningarna skedde i Sverige och fem i Norge. En av de norska märkningarna var emellertid den beryktade galventiken, som sedan vandrade in i Sverige och just nu håller till i Värmland, norr om Ekshärad.
– Den har stannat där någon vecka nu. Jag kan tänka mig att den har en slagen älg som håller henne kvar där, säger Olof Liberg, som också konstaterar att den norska vargflyttning är en intressant erfarenhet inför de kommande vargflyttningarna.

Följer mönstret
Galventiken följde nämligen ett liknande och typiskt mönster som amerikanska forskare sett vid vargflyttningar. Flyttade vargar brukar inledningsvis bara röra sig några kilometer eller någon mil innan den stannar och "kollar läget" en eller ett par veckor – vilket även galventiken gjorde.
– Sedan brukar de börja vandra, och då kan det röra sig om många mil. I USA rörde sig vargarna i snitt omkring åtta mil innan de slog sig ned. I vissa fall kunde de dra i väg omkring 20 mil, berättar Liberg.

Dåligt resultat i Galvenreviret
Däremot gick inte märkningarna lika bra när det gäller galventikens föräldrar och syskon hemma i Hälsingland. Bara en ungvarg lyckades forskarna märka. Vid ett tillfälle hade man korn på tiken i reviret, men avstod från att skjuta bedövningspilen eftersom den ansågs för utmattad och att det därför var riskabelt med nedsövning.

Ingen invandrare fälldes
– Det var synd, för det hade varit bra ur förvaltningssynpunkt att ha samtliga vargar i reviret märkta inför nästa vinters vargjakt. I år hade vi tur och inte en enda invandrare, eller avkomma till invandrare, blev fällda vid vargjakten, säger Liberg.
Svårigheterna i Galvenreviret bestod i det stora snödjupet som gjorde det besvärligt att ringa in djuren. Det hör också till saken att båda föräldradjuren blivit märkta en gång tidigare. Vargarna är läraktiga och det är svårare att komma åt och märka dem en andra gång.