Viltforskaren Jens Karlsson är kritisk till den svenska vargpolitiken och flytten av den finskryska vargen och hennes partner.
– Innan man tar till så drastiska metoder måste man formulera vilka mål man har med vargpolitiken, säger Jens Karlsson.
Han tycker att de svenska politikerna är väldigt otydliga i frågan om vargen. De styrande har formulerat att Sverige ska ha en livskraftig stam, men det är också allt, anser Jens Karlsson.
”Måste sätta ned foten” – Man börjar i fel ända när man talar om gynnsam bevarandestatus utan att ange vilka målen är och på hur lång tid de ska uppfyllas. Man måste rada upp alla argument för vargstammen, rovdjursturism, filosofiska aspekter och så vidare och väga det mot skadorna. Sedan måste våra politiker sätta ned foten och besluta vad vi ska uppnå och hur lång tid det ska ta, säger Jens Karlsson.
Ickepolitik
Hans slutsats är att dagens ickepolitik leder till att en grupp människor kräver färre vargar medan en annan grupp ropar efter fler. Jens Karlsson menar att varje intresseorganisation måste ta interna diskussioner och komma fram till hur stora skador man kan tolerera.
Jägarna måste formulera var gränsen går för exempelvis vargdödade hundar och vargarnas påverkan på övrigt vilt. Fårnäringen måste ange var toleransnivån går för vargdödade får. Kort sagt: Hur stora negativa konsekvenser kan människor i Sverige acceptera?
Olika stora skador på olika platser
– Vi behöver inte snöa in på antalet vargar, utan hur stor skada de får ställa till och på var de ska vara. Vi kan ha en dubbelt så stor stam som bara ställer till hälften så stora skador, men då kan vargarna inte vara där det finns mycket tamboskap och många jaktdagar med löshund.
• Hur menar du?
– Skulle vargarna vara i Norrlands inland skulle skadorna på hundar bli färre. Det är logiskt eftersom man har färre jaktdagar med löshund där än exempelvis i södra halvan av landet. Samma sak med fåren. Ska vargarna vara i de områdena som har allra tätast med fårbesättningar, kommer skadorna att bli långt fler än om de vistas i områden med få fårfarmare, svarar Jens Karlsson.
Jo, han är medveten om renarna i norrlands inland. Hans poäng är att politikerna i slutändan måste väga de olika näringarna och särintressena mot varandra
Nu har snart sagt varenda talesperson för de politiska partierna sagt samma sak – att de höga koncentrationerna i vissa län är oacceptabel. Alltså ska vargarna spridas.
Men det ger Jens Karlsson inget för.
”Bara svammel”
– Det där är bara svammel som inte förpliktigar till någonting. Människor måste sätta press på politikerna, så att de formulerar klara mål, säger han.
Han tycker att renskötarna i Sverige ligger långt före samhället i övrigt i just den här frågan.
– 1996 lade Naturvårdsverket och Sametinget fram en rapport där man specificerade hur stora rovdjursskador man tyckte var acceptabla. Då ville regeringen inte gå med på kraven. Men nu har sametinget fått ett nytt uppdrag att utreda toleransnivåer. Om skadorna som accepteras på kalvarna får vara exempelvis max tio procent, så måste den praktiska politiken inriktas efter det, säger Jens Karlsson.
I dag finns det samebyar som får omkring 80 procent av sina kalvar dödade.
Påverkar acceptansen för vargförvaltningen
I väntan på fasta mål tycker Jens Karlsson att det är fel att flytta vargar.
– Man måste få till ett långsiktigt inflöde av nya gener. I det läget löser vargflyttar inga problem. Istället är risken att de påverkar acceptansen för vargförvaltningen, säger Jens Karlsson.
