Hos det mest utrotningshotade rovdjuret i Europa – det iberiska lodjuret – är den genetiska variationen mycket låg. Forskning vid Naturhistoriska riksmuseet visar att det inte behöver vara ett hot mot artens överlevnad.
Det är helt nytt att en art haft så låg genetisk variation under så lång tid som det iberiska lodjuret. Forskning på DNA från fossila fynd av iberisk lo visar att arten haft en mycket liten genetisk variation i sitt mitokondriella DNA under tiotusentals år. Detta visar att antalet levande iberiska lodjur troligtvis varit lågt under denna tid.
Den nya studien publiceras i tidskriften Molecular Ecology, och är ett samarbete mellan svenska, danska, engelska och spanska forskare.
Omkullkastar tidigare teorier
Tidigare har bevarandeexperter trott att låg genetisk variation hos en art betyder att den kommer att dö ut på grund av inavel och minskad förmåga att överleva förändringar i klimat och miljö.
– Våra resultat visar att den iberiska lons låga genetiska variation i sig inte är ett tecken på att arten riskerar att dö ut, säger forskningsansvarige Love Dahlén vid Naturhistoriska riksmuseet.
Resultat från den typen av studier kan också vara till hjälp för att avgöra hur stor en population behöver vara för att överleva. Det bör vara av intresse för både forskare och myndigheter, särskilt när det gäller stora rovdjur.
Knappt trehundra kvar
I dag finns det 279 iberiska lodjur, som lever i två åtskilda grupper i Spanien. För över hundra år sedan var de fler och fanns över hela Iberiska halvön. Sedan dess har stammen minskat kraftigt och arten anses vara den mest utrotningshotade i hela världen. Orsaken till att stammen minskat beror på att utbredningsområdena har förstörts, jakt och att dess vanligaste föda – europeisk kanin – inte är lika vanlig längre.
– Fossilt material har visat sig vara en stor tillgång för att förstå hotade arters historia, säger Anders Götherström från Uppsala universitet och en av forskarna i studien.
Finns fler arter
Det finns flera idag levande arter som har låg genetisk variation, däribland andra kattdjur som exempevis geparden, lejonen i Ngorongorokratern och Florida-puman. Däremot har man aldrig tidigare sett att den låga variationen pågått under så lång tid som i denna studie, vilket troligen är mer än 50 000 år.
