Så kan flyttning av varg göras

Naturvårdsverket gav forskarna två rapportuppdrag i höstas: Hur licensjakten bör utformas och hur flyttning av vargar kan gå till. Forskarnas syn på licensjakten har refererats i Jakt & Jägare tidigare.
Sent på fredagseftermiddagen, den 22 december, offentligjorde Naturvårdsverket del två i rapporten, operation flyttning.

Sövs från helikopter 
Forskarna slår fast att den enda effektiva metod som använts vid sövning av varg har skett från helikopter. Men uppgiften är svår. Det krävs exempelvis spårsnö, öppna områden som ger skytten möjlighet att se vargen och där helikoptern kan landa.
För att maximera möjligheterna att hitta nya invandrade vargar föreslås att spårningsarbetet intensifieras i östra Norrbotten och inom renskötselområdet. Så fort nya vargspår hittas ska spårarna söka material för DNA-analys. Man ska leta efter avföring hår, urin, löpblod eller sårblod.

Så stoppas rabies
För att minimiera risken för att de invandrade vargarna bär oönskade parasiter eller smittämnen ska de efter sövning genomgå veterinärbesiktning. Behandling mot den fruktade dvärgbandmasken ska sättas in.
Sedan kommer forskarna fram till frågan om rabies. De skriver:
”Det finns tyvärr ingen metod för att diagnosticera rabies hos ett djur som nyligen blivit smittat, men fortfarande befinner sig under inkubationsstadiet. Enda säkra sättet att gardera sig mot detta är att sätta djuret i karantän. För rabies kan det bli fråga om 120 dagar. Vi anser dock att detta är en onödigt drastisk metod. Eftersom rabies inte förekommer regelbundet i Finland, och aldrig diagnosticerats hos varg där, anser vi att det räcker att man radiomärker vargen före den släpps (vilket ändå görs rutinmässigt) och sedan följer den mycket noga under inkubationstiden för att registrera tecken på sjukdom, t.ex. i form av onormalt rörelsemönster eller andra beteenden. Den tid som vargen varit i Sverige före fångsten kan räknas in i denna period. Invandrade vargar som varit i Sverige längre tid än inkubationstiden på 120 dagar utan att insjukna, kan betraktas som fria från rabies.”

Körs med bil
När vargarna väl är klara för transport söderut kan de köras i bil i vaket tillstånd. Stressen för djuren ska minimeras genom att buren är täckt och isolerad, så att kontakten med människa blir så liten som möjligt.
Därefter kommer forskarna in på den delikata frågan var dessa vargar ska sättas ut. Här resonerar forskarna först kring två olika metoder, ”hårt” och ”mjukt” släpp. Den mjuka vägen innebär att vargen placeras i ett tillfälligt hägn där den acklimatiserar sig innan den får löpa fritt.
Fördelen med den metoden är, enligt forskarna, att vargarna tenderar att stanna i området, om förhållandena är gynnsamma. Det är alltså lättare för samhället att styra av vargen ska vara.

Nackdel med ”mjukt” släpp 
Nackdelen med ”mjukt släpp” är att den är dyr och att det kan bli besvärligt med opinionen. Lokalbefolkningen kan uppleva dem som ”myndigheternas” vargar.
Forskarna förordar ”hårt släpp”, alltså att vargarna släpps direkt på den plats där det bestämts.
”Detta innebär att man har mindre möjlighet att påverka var vargen kommer att slå sig ned, men platsen och tidpunkten för släppet kan ha en viss betydelse för vargens egen säkerhet med avseende på risken att angripas av andra vargar.”
De flyttade vargarna riskerar helt enkelt att dödas av andra revirhävdande vargar de stöter på.

Var ska de sättas ut? 
Var i Sverige ska dessa vargar placeras då, enligt forskarna? Inte norr om dagens utbredningsområde och inte heller i den nordligare delen, är deras svar. Då är risken stor att de vandrar norrut, till renskötselområdena.
”Storskaligt bör man alltså välja släpplatser inom det befintliga utbredningsområdet, eller söder om detta”, skriver forskarna.
De fortsätter:
”På en mindre skala anser vi det olämpligt att släppa vargar inne i befintliga revir där det redan finns ett etablerat vargpar. Här finns risk för angrepp på den nya vargen från etablerade revirhävdande vargar. Däremot kan man pröva att släppa varg i ett revir/område där det finns en ensam varg av motsatt kön. Man kan aldrig utgå ifrån att den släppta vargen kommer att stanna där, men det finns en viss möjlighet att den gör det. Man får dock väga den fördel detta kan innebära mot nackdelen att lokalbefolkningen kan uppleva att myndigheterna bestämt sig för att vargen skall vara just där. Mest okontroversiellt är troligen att släppa varg i luckor mellan befintliga revir, inne i eller i utkanten av vargutbredningsområdet. Området behöver givetvis inte vara så stort att den rymmer ett nytt revir, men man minskar risken att den nysläppta vargen överraskas av aggressiva revirinnehavare innan den hunnit orientera sig i den nya omgivningen.”

Söder och öster om vargbältet 
Forskarna pekar på att vargar kan släppas söder och öster om det nuvarande kärnområdet. De ska dock släppas så nära kärnområdena för artens utbredning, att de har chanser till parbildning.
”Här kan man också behöva beakta befolkningstäthet, och/eller täthet av sårbar tamboskap, t.ex. får”, skriver man i rapporten.
Ett viktigt kriterium är att det finns gott om vilt området där vargarna ska släppas ut. Möjligen ska områden med svag älgstam undvikas, framför forskarna.

Juridiskt svåra att skydda 
Sedan frågan om hur de genetiskt värdefulla vargarna ska skyddas vid licensjakt. Frågan är inte glasklar:
”Om man vill försäkra sig om att vargen inte fälls under ordinarie licensjakt är en möjlig metod att de aktuella radiohalsbanden är färgade på ett sätt som gör att vargen kan särskiljas från andra radiomärkta vargar på avstånd. Det kan dock bli juridiskt komplicerat att skydda sådana vargar vid ordinarie jakt och därmed beivra eventuella överträdelser”, skriver forskarna.
Vargforskaren Olof Liberg säger till Jakt & Jägare att det i dagsläget inte finns några invandrade vargar som kan flyttas.

Marigt för SJF och JRF 
– Ett mycket viktigt uppdrag ligger nu på Svenska Jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund. De har de mariga uppdraget att förankra hos lokalbefolkningen var de flyttade vargarna ska placeras. Vi får se om vi hinner flytta någon varg redan i vinter, säger Olof Liberg.
De som skrivit rapporten är Olof Liberg och Håkan Sand, Grimsö forskningsstation, Institutionen för Ekologi, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Per Ahlqvist, Grimsö forskningsstation, SLU, samt Inga Ängsteg, Viltskadecenter, SLU har bidragit främst till avsnittet om flyttning. Pär Forslund, Enheten för Populationsekologi, Inst. för Ekologi, SLU, och Guillaume Chapron, Grimsö forskningsstation.

För den som vill läsa rapporten i sin helhet, här är länken:
http://www.naturvardsverket.se/sv/Arbete-med-naturvard/Jakt-och-viltvard/Skyddsjakt-och-jakt-pa-stora-rovdjur-och-salar/Beslut-om-skyddsjakt-pa-varg/