Söndagen den 8 november släpptes drevertiken Gaia för en stunds rådjursjakt på bymarken runt Kallmora utanför Orsa. Efter ett tag hörde ägaren hur tiken plötsligt lät annorlunda. Gaia hade fallit offer för varg. Här berättar Gaias husse om attacken:
”I dag förlorade vi en familjemedlem. Vid rådjursjakt i Kallmora har den 18 månader gamla drevern Gaia ett fint kortbuktande rådjursdrev alldeles i närheten av byn. Jag står 120 meter från hundens plats när jag hör ett dovare skall än vanligt från henne. Därefter blir det ett grovt rytande och sedan tyst.
Jag förstår direkt vad som har hänt eller håller på att hända.
”Springer skrikande”
Springer skrikande allt jag orkar mot hundens plats, men finner ingen hund. Hon har en radiopejl, så jag ser att hon rör sig och är cirka 100 meter från mig.
Jag ropar och följer efter. Jag ser snart spår som talar för två vargar, kanske fler. Efter cirka 200 meter hittar jag ena frambenet och inser att allt hopp är ute.
Jag följer efter pejlsignalen och det är uppenbart att vargarna inte är speciellt rädda.
Jag får komma cirka 50-60 meter ifrån dem innan de rör sig, så att det är cirka 100 meter mellan oss. De stannar därefter och äter tills jag närmat mig tillräckligt för att de ska röra sig ett 50-tal meter. Detta upprepas några gånger. Jag gör då en lov runt för att kunna trycka ned dem mot byn och vägen.
Hittar kroppen
Detta lyckas och jag kommer cirka 40 meter från dem och det är lite mindre snårskog där. De avviker då och jag kan återfinna min halvt uppätna hund. Hela den här proceduren tar cirka 20 minuter.
Hunden blir tagen 200 meter från närmaste hus.
Vargarna är inte rädda för mig.
Hur mycket respekt ska vi ha för dessa djur?
Med en tätnande rovdjursstam och vikande bytestillgång vet vi vad som kan ske då?”
GPS-pejlen visar var Gaia togs av vargarna och hur de bar bort kroppen när husse sprang efter.
Pejlen avslöjar hur vargarna lämnade tiken först när det bara var några hundra meter till bebyggelsen i byn Kallmora.
Positionen där vargarna tog hunden är högra änden på avståndsmarkeringen.
Gaia skulle ha kunnat räddats om länsstyrelsen och Naturvårdsverket beviljat ansökningen att skjuta bort hela Siljansreviret. Men frågan förhalas av länsstyrelsen, anser Björn Sinders i Orsa jaktvårdskrets.
Sedan 2004 har vargarna från Siljansreviret uppehållit sig i området av och till. De här vargarna har ett revir som sträcker sig inom de tre kommunerna Rättvik, Mora och Orsa.
Ett flertal ansökningar har inlämnats genom åren på grund av de skador för både fäbodbrukare, jägare och andra tamdjursägare.
Avslag efter avslag
Men hela tiden har länsstyrelsen i Dalarna avslagit ansökningarna med hänvisning till bland anat de nationella målen för rovdjuren.
För en tid sedan ansökte de tre jaktvårdskretsarna i de tre kommunerna om skyddsjakt på samtliga vargar inom reviret med tanke på den nya rovdjurspolitiken som riksdagen då var på väg att anta.
Den ansökningen hänvisades till Naturvårdsverket eftersom länsstyrelsen i Dalarna anser att det är först den första januari 2010 som den nya rovdjurspolitiken ska börja gälla.
”Fruktansvärt”
– Det här är fruktansvärt och hade inte behövt hända. De här vargarna är den flocken i Sverige som orsakat mest skada av alla vargar i landet. Att länsstyrelsen hela tiden nekar till skyddsjakt är en gåta, säger Björn Sinders, ordförande i Orsa jaktvårdskrets, efter attacken mot drevertiken.
Han är konfunderad över att den senaste ansökningen om skyddsjakt hänvisas till årsskiftet.
”Förhalas av länsstyrelsen”
– Ska länsstyrelsens tjänstemän den första arbetsdagen efter nyår ta tag i det här med vargjakten? De här tjänstemännen gör allt för att förhala vår ansökan, anser Björn Sinders.
– De här vargarna i Siljansringens revir är föräldrar åt ett stort antal valpar som efterhand har utvandrat och tagit nya revir både i Dalarna och utanför länet. Deras gener borde därmed vara säkrade för framtiden, tillägger han.
