Därför bör vargjakt bli vardagsmat

De enda som hävdar det är några edsvurna vargförespråkare, som med stor dramatik predikar om ekosystemens kollaps och naturens utarmning om en enda varg tas av daga.

De lever möjligen med tron att jordens framtid står och faller med hur många vargar det finns i Skandinavien, vilket emellertid förefaller en aning vilset om man nu verkligen är intresserad av miljöhoten.

Ser man på vargfrågan med en aning perspektiv är det egentligen bara tillväxten som är dramatisk.

I 20 år har svenskarna, speciellt den minoritet som faktiskt drabbas av vargarnas framfart, mer eller mindre motvilligt tvingats vänja sig vid varg.

Från noll till flera hundra på 20 år – grovt uttryckt.

Nu har vi vargar i städerna, de körs ihjäl på E 4, fotograferas från köksfönster, det dödas några hundar i veckan och vargattacker med 15-20 dödade får i stöten har blivit vardagsmat.

Därför är det också hög tid att vargjakten blir vardagsmat.

Den stora massan av svenska folket berörs inte av varg.

Än mindre tillmäter de frågan om det ska finnas 100 eller 1 000 vargar någon större betydelse.

På samma sätt förhåller sig de flesta till jakten.

Ändå är det just de minst intresserade som på sikt avgör de här frågorna.

De är nämligen i majoritet. Det är de som svarar på Sifos enkäter och röstar på politikerna. Det är alltså deras bild av de här frågorna som är viktig för till exempel jägarnas framtid.

Så när det ageras och debatteras är det just de ointresserade som är det egentliga målet, inte debattmotståndaren.

Det är en rimlig gissning att större delen av svenska folket tror att vargen är utrotningshotad. Den bild som målas upp här (från noll till flera hundra) är i stort sett okänd, liksom det faktum att vi talar om kanske det vanligaste stora rovdjuret i världen.

Därför behöver man inte vara ett snille för att inse att regeringen verkligen stuckit fram hakan genom att öppna för jakt.

Och syftet med jakten är varken att minska vargstammen eller att lösa problemen för de drabbade (för problemen kvarstår med en oförändrad vargstam, så klart).

Möjligen kan jakten ge jägare, landsbygd och djurägare lite andrum.

Framför allt handlar det om att avdramatisera frågan.

Allmänheten behöver få klart för sig att domedagsprofetiorna saknar grund och att hotbilden mot vargstammen är kraftigt överdriven. Det gäller inte minst DNA-frågan, som i skrivande stund ser ut att ha löst sig alldeles självmant.

Hux flux, och utan att vi riktigt förstått hur det gick till, har vi två ryska vargfäder i full valpproduktion.

De har redan levererat fyra kullar, vilket betyder att en ansenlig mängd DNA-stinna ungvargar just nu är ute och minglar bland våra inavelsdeprimerade vargkrakar – som ju beskrivits stå på katastrofens rand trots sin fenomenala tillväxt.

Men inte heller detta bör ha kommit oväntat. Med växande vargstam i norra Finland är det trots allt rätt givet att allt fler vargar slinker över gränsen – detta och det faktum att vargar i dag står under hård bevakning (och eventuellt snart får skjuts söderut).

Noll till flera hundra... Trots skyddsjakt, tjuvjakt, skabb och uselt DNA – inte illa. Naturligtvis är inte vargstammen hotad. Förhållandevis få, ja. Men hotad? Nej.

Slutsatsen är att vargstammen är en förvaltningsfråga, inget annat.

Vi ska helt enkelt bestämma oss för hur många vargar vi vill ha. Och det måste bli en kompromiss. För lika utopiskt som att vargarna ska återta sin ekologiska roll i naturen, lika utopiskt (och inskränkt) är det att påstå att vi ska utrota vargarna från Skandinavien.

Ändå är det precis dessa två ytterligheter som dominerar debatten.

Situationen påminner i hög grad om björndebatten för ett tiotal år sedan: Samma uppskruvade tonläge.

I dag är björnjakten vardagsmat. Debatten kring björnjakten är inte värre än den som förs om älgstammen eller vildsvinen. Det finns inte så många poäng att hämta där längre för jaktmotståndare och naturromantiker.

Björnar skjuts, äts upp och blir troféer. Och björnstammen växer ändå.

Det är precis vad som kommer att hända med vargstammen.

Det vore inte förvånande om tilldelningen hamnar runt 25 vargar.

Med tanke på debattklimatet kommer man naturligtvis att ha både hängslen och livrem vid bedömningen av tillväxt och tilldelning.

Det är helt enkelt inte realistiskt att vänta sig något annat. Och det är inte särskilt sannolikt att vi efter jakten har 210 vargar, utan troligen fler.

Men det är å andra sidan inte det viktiga.

Själva jakten är det viktiga.