Den senaste tiden har det varit minst sagt svängiga uttalanden av olika inblandade i hanteringen av den östeuropeiska grupp vargar som för närvarande vistas i Sverige. Därför måste man fråga sig: Hur många vargar trampar svensk mark egentligen? undrar Kjell Dahlin i ett debattinlägg.
Är utmålningen av en sårbar och tynande vargstam om cirka 200 djur ingenting annat än ett sätt att få okunniga politiker att avsätta ännu större resurser till hanteringen av en vargstam, som de involverade vet redan nu är betydligt större och livskraftigare?
Hur är det möjligt att dödligheten i vargstammen år efter år skulle vara så stor, att vargstammen år efter år bibehåller sin nivå om cirka 200 djur?
Sannolikt eller trovärdigt?
Frågan måste anses berättigad och har skapats av de inblandade själva!
Finns det en öppen redovisning och en dold redovisning i årsboksluten för vargstammen?
Alltså!
Vargpar är 14 procent av stammen?
I samband med vargjakten kom kritik mot att så många vuxna vargar som gick i par sköts. I samband med det uttryckte Åke Aronsson, Viltskadecenters ansvarige för sammanställning och utvärdering av varginventeringar, att han inte tyckte det var så konstigt eftersom ”de parbildande vargarna utgör 14 procent av den svenska vargstammen”.
De av Åke Aronsson själv signerade statusrapporterna för den i Sverige varande gruppen östeuropeiska vargar, där revirhävdande ”säkra” antal par redovisas, ger då vid en enkel matematisk beräkning vid handen att allt prat om en tynande vargstam om cirka 200 vargar, är som man säger i Norge, bare tull!
De i officiella statusrapporter redovisade så kalalde ”säkerställda” parbildningar, som ju hela den vidare hanteringen bygger på, ger ju med denna kunskap om stammens sammansättning en helt annan bild av antalet vargar i Sverige.
Mer än 400 vargar?
De 14 procenten insatta i en enkel matematisk beräkning ger ju snarare, lågt räknat, över än under 400 vargindivider i Sverige.
Dessutom skall tilläggas att de i inventeringarna stipulerade kraven för att en parbildning ska anses ”säkerställd” inte ger de bästa förutsättningarna för att lyckas uppnå denna ”säkerställning”. Kravet att spåra en löpa i en kilometer, avtryck för avtryck, vid tre olika tillfällen och med ny snö vid varje tillfälle, kan ju med tanke på väderförhållanden omöjligen klaras vid varje aktuellt fall. Det inser varje människa som vistas mycket i naturen.
Därför torde det utan att ”ta i” kunna antas att de redovisade säkerställda parbildningarna ligger i underkant av det verkliga antalet. Vilket i sin tur, med ovanstående beräkningsmetod skulle innebära att antalet vargindivider i landet sannolikt är ännu större.
Eller vad var det för groda som hoppade ut ur Åke Aronssons mun?
Dags att tvätta ”vargbyken”
Det finns anledning att kraftfullt ifrågasätta alla ”fakta” som presenteras.
Det är dags att tvätta denna byk och åstadkomma en ordning som människor kan se som ett framsteg och en framtid som människor kan tro på!
Jägarnas Riksförbund kan gå i bräschen för att åstadkomma detta!
Ansvarig ministers förhoppning om en ökad acceptans för varg i drabbade delar av Sverige är en vision. Idag är den visionen lika verklighetsfrämmande och ouppnåelig som många anser att nollvisionen för varg är.
