”Fortfarande en treåring när det gäller jakthundar”

Tittar på mina skor i hallen och konstaterar att jag, precis som jag hört idag, är som en treåring. Jag är ju fyllda 31, men är fortfarande en treåring.
Det enda som verkar betyda något för mig just nu är att ha bra jakthundar. Vi är säkert några som hört detta av våra nära och kära genom åren.
Huset är stökigt, kängor, skor, jaktsaker, andra ting står överallt. Ingenting har någon betydelse. Bara man har roligare idag än man hade igår, eller rättare sagt bara man har bättre jakt idag än man hade igår.
Detta är en drog som inte går att förklara i ord. Ett kännetecken är antalet jakthundar. Om man inte jobbar med jakt och jobbet är beroende av jakthundar finns vissa faktorer som bekräftar regeln. Hur många jakthundar kan man ha alerta om man inte jagar varje dag? Har man en ung stövare har man egentligen inte tid med en enda hund till! Men om den blir skadad då? Ja, då måste man ha reserver. Eller om man vill jaga rådjur måste man ha en hund som jagar sådana. Det kan ju hända att en jaktkamrat har kompletterande hundar. Men har man kommit på att tillfredsställelsen blir total först när ens egen hund har presterat det man önskat och viltet fälls för den egna hunden, ja då är man rökt! Man måste ha en hund för allt man vill jaga.
Med den övertygelsen kan man knappt sitta på pass under älgjakten utan att bli förbannad, dels på otränade hundar, dels på hundförare som inte släpper in andra som kanske för tillfället är mer engagerade.
Nåväl, ångesten som infinner sig när en hund som inte kommer igång som den skall, eller en hund som mest jagar det vilt som denne inte skall jaga, kanske är det som känns mest. Vad beror då detta på? Det är ett gift vill jag påstå. Det handlar om minuter i ett jägarliv som den där totala tillfredsställelsen kommer till en jägare. Vi är naturligtvis nöjda med olika mycket, men när jakt skapats och ens egen hund har presterat det där som inte var möjligt just den där dagen, är dagen D. Det här jag nu beskriver räknar jag inte med att många skall förstå. Här räcker det inte med att vara en grönklädd människa i skogen ibland, utan nu pratar vi 100-150 jaktdagar med egen hund om året och då helst en unghund.
Med unghundar pendlar man mellan hopp och förtvivlan under en tid och de framsteg som görs kan få den mest garvade och hårdhudade jägare att tända ett ljus på kvällen.
När man efter olika många skogstimmar fått en duktig jakthund skall man naturligtvis vara nöjd med det. Det är man naturligtvis, men man börjar minnas den unga hundens framsteg med total tillfredsställelse. Nu vill man ha nya framsteg. Detta sker med en ny hund och den äldre blir stående mer än den borde. Jagar man sedan olika sorters vilt blir det många hundar. Vi kanske inte är många om denna känsla, men det kräver tålamod och enveten strävan som jag ibland önskar att jag var född utan. Den jakt som vi bedriver (vi som känner igen oss i ovanstående resonemang) är jakt på minuter av total tillfredsställelse, inte jakt i antal byten, vilket vore enkelt!