Som ordförande i Folkaktionen ny rovdjurspolitik anser jag att vi alltid har haft ett bra samarbete med Svenska Jägareförbundet. Vi har för avsikt att fortsätta med det gemensamma arbetet för att kunna bedriva jakt i vargområdena.
Det är då med stor besvikelse och ilska vi noterar att en anställd på Jägareförbundet uttalande sig i Nya Wermlands-Tidningens jaktbilaga och säger:”Relationen mellan jägare och varg beskrivs nu som hanterbar. Eftersom det finns älgar är det ingen stor konflikt. Det största problemet är att vargar tar jakthundar.”
”Det kokar av ilska”
Jag kan med bestämdhet bekräfta motsatsen. Efter många upprörda telefonsamtal skriver jag detta brev. Numera är det få som törs släppa sina hundar. Därför verkar det vara lugnt.
Sanningen är motsatsen. Det kokar av ilska hos hundfolket.
Mina kunskaper från föreningslivet säger mig att man ska lyssna på medlemmarna; inte tala om för dem vad de skall tycka.
Det är dags att agera och informera era anställda att vi inte har någon anledning att vara medlemmar i förbundet längre, om ni inte lyssnar på oss.
Eller gäller fortfarande det klassiska uttrycket ”att den som inte vill ha varg ska inte vara med i förbundet” som så bekant uttrycktes i Åseda år 2000.
Varför betala?
Under tiden jag skriver detta brev ringer telefonen, och jag får beskedet att en hund vargdödats några mil västerut. I går togs också en i östra delen av området. Vi är många som väntar på att få svar: Varför betala över 500 kr när man inte längre kan jaga?
Man förstår att medlemmarna tycker det är hopplöst när de vänder sig till oss och ber om hjälp att påverka er i ert fortsatta arbete med rovdjuren.
Jakten är till stora delar förlorad och många av era medlemmar får nu lägga jakten åt sidan. När man sen hör från er att vi numera accepterar vargförekomsten, tappar man allt förtroende för Jägareförbundet.
