Jakt och viltvård har stora samhällsvärden

Landsbygdens jägare är traditionsbundna och emotionellt starkt bundna till en livsstil som utvecklats under generationer och har svårt att få gehör hos en övervägande tätortsbefolkning med helt andra referensramar.
Vad som nästan helt kommer bort i debatten är de samhällsvärden som hör samman med jakt och viltvård.
Jakten omsätter miljardbelopp och är därmed en viktig ekonomisk motor för landsbygden och ger både skattepengar och arbetstillfällen.
Inkomster från jaktarrenden och de därmed följande inkomsterna för boende och annan service är livsviktiga delar av turismen i glesbygden. Jägarnas inbetalningar till staten för jaktkort med mera överstiger de belopp som återbetalas till jägarnas organisationer.

Jägare ingen belastning för staten
En vanligen förekommande felaktig uppfattning som nyligen även framförts av Rovdjursföreningens ordförande i en ledare är att jägarna är en ekonomisk belastning för staten.
Den friskvård och det sociala nätverk som hör samman med jakten underskattas ofta från tätortspolitiker eftersom de aldrig har varit i närkontakt med de frågorna på landsbygden.
Bara en så enkel sak som att få läkare till glesbygden underlättas betydligt om man kan locka med bra tillfällen till jakt. Under älgjakten brukade hela bygden leva upp och tideräkningen var före och efter älgjakten. Skolor stängdes och övrig samhällsservice gick på sparlåga.

Viltköttets stora värde
Sist undviker man den betydelse ur näringssynpunkt som viltköttet innebär. Viltet är en förnyelsebar resurs som är närproducerad och med en oöverträffad kvalitet. Produktionen innebär ingen skadlig miljöpåverkan liknande den från den industriella uppfödningen av köttdjur. Av hävd har i Sverige närmare 50 procent av vinterstammen av älg kunnat skördas under jakten.
Jakten i Sverige gav ungefär lika mycket i utbyte som i Ryssland och Nordamerika tillsammans. I samband med klimatförändringarna framhålls ofta att det finns stor risk för livsmedelbrist även i dagens jordbruksdistrikt i Europa.
En stor del av den övriga världen svälter redan och har så gjort under lång tid. Att under dessa premisser sätta av kanske 90 procent av vår produktion av viltkött som rovdjursföda verkar inte speciellt framsynt.
Att spontaninvandrade vargar kan föra med sig parasiter som gör bär och svamp otjänliga som människoföda liknande situationen i Mellaneuropa bagatelliseras om man överhuvudtaget nämner problemet.
Jakt är förutsättningen för en levande landsbygd i våra skogslän.

Calle Seleborg, Folkaktionen ny rovdjurspolitik