Sedan licensjakten blev ett faktum fanns ett litet hopp för framtiden. Men nu börjar man misströsta. Först slopas licensjakten. Sedan, utan att blinka, slopas taket för antalet vargar i Sverige. Nu får det räcka!
Framtiden är solklar på en punkt. Löshundsjakten kommer att bli en skärva av vad den en gång har varit. Många kopplar sin hund för gott. Några säger att de vägrar sluta. Från bägges synpunkter är väl det helt okej. Å ena sidan vill man ju inte riskera sin hund. Å andra sidan vill man ju inte ”plåga” en hund, vars största syfte är att jaga.
Personligen söker jag mig bort från de osäkraste markerna, och försöker hitta något säkrare områden till att släppa min hund. Men det är som synes endast en tidsfråga innan det går att vara säker mot rovdjursangrepp även på den marken.
Fågeljakt kräver hund
Att sluta jaga är inte ett alternativ. Som fågeljägare har jag inte möjligheten att jag utan hund.
Jag är mycket orolig för att min bäste kamrat skall hamna i trångmål med någon varg. Så jag är inte främmande för att resa många mil, för att hitta säkrare marker.
Detta resande leder till att det blir långt mellan jakterna.
Jakten håller på att gå bakåt i tiden, som det var på 1400- till 1600-talet. Då handlade jakten till ganska stor del om fällfångst och snaror, då man också utsatte vilt för ett större lidande.
När man söker alternativa jaktmetoder finner man ganska få alternativ till jakt med hund. Hur ska eftersök av trafikskadat vilt klaras utan hund?
Att regeringen nu totalt målat in sig i ett hörn torde vara ett faktum utan tvivel.
De får betala priset
Regeringen står och skakar på tröskeln till EU-domstolen, medan de för brinnande livet försöker släta över vad licensjakten på varg bidragit till. De som får betala priset för detta är jägarna, fäbodbrukarna, tamboskapsägare och andra som direkt berörs av varg.
De får nu ännu en gång känna sig grundlurade på vad som lovats när det gäller vargförvaltningen.
Taket på max 210 vargar är slopat tillsammans med löftet att vargstammen skulle förvaltas genom licensjakt.
Det enda man försöker flörta med är att skyddsjakten skall utökas. Men jag tror nog alla vet hur det blir med den saken.
Det som retar mest är hur snabbt man tog bort allt som lovats landsbygden. Tydligare exempel på att vi nu styrs från Bryssel finns nog inte.
Flytten av vargar fortsätter
Samtidigt fortsätter försöken att flytta in nya vargar, trots att ingen på landsbygden vill ha dem!
Vad görs för att kompensera de problem som uppstår för de som faktiskt tvingas att leva med varg?
En slant i handen är vad man får i bästa fall, när man råkat ut för vargangrepp.
• Hur länge skall vi tillåta att vissa av våra ”största” förbund ”förhandlar” med en regering, som ändå inte håller måttet när det väl gäller?
• Hur många skall behöva inse hur det verkligen är att leva med vargen, innan något händer för att ändra politiken?
• Hur många generationer framåt kommer att svära över vår flata handlingskraft i vargfrågan?
• Hur många år till dröjer det innan ordet landsbygd förknippas med en öde bygd?
• Hur många månader går det innan renbeteslandet inte längre är att beteckna som fredad mark?
