Jag har tidigare läst (och kommenterat) något inlägg på Jakt & Jägares webbsida från störda jägare i Norrbotten, vars jakt fördärvades av inhyrda utländska bärplockare, som arbetade för lokala entreprenörer i bärbranschen.
Dessutom fanns ett par inslag om detta i förra veckans P1, där bäruppköparna som uppenbart hade starka intressen i plockarnas vedermödor, hävdade att allemansrätten gav utrymme för denna verksamhet. Dessutom angavs allemansrätten felaktigt vara en grundlag (Det finns dock en hänvisning till denna sedvanerätt i RF:s § 18.)
Vad jag förstår skall LRF:s jurister nu grubbla på hur detta problem skall kunna lösas.
Sedvanerätt – ingen lag
Allemansrätten är inte en lag utan en sedvanerätt. Den påstås ursprungligen ha tillkommit för att indelta knektar på väg till och från exercisplatserna skulle kunna tälta på annans mark, för insamling av fallved och för att möjliggöra en plockning av bär och svamp för husbehov.
Allemansrätten blev ju mer aktuell först i och med att semesterperioden förlängdes för stora delar av befolkningen efter andra världskriget, då camping och friluftslivets utövare ställde ökade krav på tillgång till naturresurserna.
Vi har i mitt älglag i Härjedalen, som de flesta ”septemberjägare” givetvis störts av dessa kommersiella utnyttjare av allemansrätten, även om lugna och vänliga samtal med plockarna och uppvisandet av information på det egna språket, där de hälsas välkomna tillbaka när vi avslutat älgjaktsveckan, än så länge alltid löst problemet för oss.
Äganderätt mot allemansrätt
När äganderätten ställs mot allemansrätten blir det alltid svåra avgöranden, mycket på grund av att det lagliga fundamentet för allemansrätten saknas och att den är så luddig.
Tyvärr finns endast ett rättsligt avgörande i HD ännu. ”Forsränningsmålet”. Men jag anser det ändå klart, att äganderätten alltid skall hållas högst. Allemansrätten präglas ju av devisen ”Inte störa, inte förstöra” enligt Naturvårdsverket.
Om den som blir utsatt för störningen av jakten är ägare till marken innebär det att värdet av markägarens jakträtt skadas ekonomiskt. Detta innebär att störningen, under hänvisning till allemansrätten, är otillåten.
Kräv lägre jaktarrende
Om den som arrenderar jakträtten störs av kommersiella bärplockare bör denne omedelbart rikta krav mot upplåtaren av nyttjanderätten, det vill säga mot markägaren. Kravet bör vara en nedsättning av arrendekostnaden som ersättning för störningen. Detta leder till, att markägaren som äger jakträtten, även i detta fall lider direkt ekonomisk skada av bärplockningen, vilket innebär att bärplockarnas störning under hänvisning till allemansrätten är otillåten.
Det så kallade ”Forsränningsmålet” i Högsta Domstolen innebar att en arrangör av organiserad forsränning på annan tillhörig fastighet har förbjudits vid vite att fortsätta sin verksamhet.
Uppkomna skador och olägenheter har klart överstigit vad fastighetsägaren måste tåla på grund av allemansrätten,
Med ”Forsränningsmålet” som stöd
Att utnyttja en annan tillhörig fastighet för en kommersiell verksamhet, vilken ger upphov till skada och eller olägenhet för fastighetsägaren, torde med hänsyn till HD:s utslag i ”Forsränningsmålet” inte omfattas av allemansrätten.
Därför bör en arrangör av kommersiell bärplockning, med inhyrda eller till sin bärverksamhet knutna plockare, vid vite kunna förbjudas att fortsätta sin störande verksamhet.
