Satsa hellre på flodkräftor än vargar

Tyvärr är det många som tror att signalkräftan är ett undergörande medel för kräftfisket och därför kör runt dem i hinkar till nya vatten. Detta gör då att många flodkräftbestånd utrotas, något som gör att arten som sådan är upptagen på både den svenska och internationella rödlistan som hotad art. Samtidigt som detta damoklessvärd hänger över flodkräftan atsas det från statens sida bara småpengar på att rädda den. Detta trots att den är viktig som kulturbärare och för turismnäringen.

Gigantiska summor på vargen
Ser man på en annan art som den svenska staten betraktar som utrotningshotad, nämligen vargen, satsas det gigantiska pengar på denna. Först och främst finns det en stor forskning på området som kostar staten många miljoner per år.
Sedan rinner det ut pengar via de rättsvårdande myndigheterna då de jagar påstådd olaga jakt på vargen. Vi har bland annat sett detta med de stora insatser som polis och länsstyrelsen har gjort i dalaskogarna utan att nå något annat resultat än att kosta skattebetalarna en massa pengar.
Dessa pengar satsas då på en art som man menar är utrotningshotad, och ja, den är upptagen på den svenska rödlistan. Men till skillnad från flodkräftan finns den inte på den internationella rödlistan.

Vargen inte hotad internationellt sett
Vargen är således inte att betrakta som utrotningshotad, den finns i livskraftiga bestånd. Att den sedan inte finns i så stora bestånd i Sverige är inte något märkligt eftersom vi befinner oss i utkanten av artens utbredningsområde. Men trots detta så satsas det otroliga mängder pengar på vargen och bara korvören på flodkräftan!
Staten måste satsa mer pengar på att rädda flodkräftan, detta då den är en viktigare art för landsbygden och turismnäringen än vargen.
Man talade om att vargturismen skulle bli så gigantisk stor, men nu med fakta till hands vet vi att så ej blev fallet. Vi vet däremot att flodkräftan är viktig för turismnäringen, men trots detta så blundar man för dess hotstatus.

Satsa på kräftorna istället
Vi bör därför kunna flytta stora belopp från forskningen kring varg till forskningen kring kräftor, och vi bör kunna flytta pengar från information om varg till information om flodkräftor och kräftpestspridning.
Jag tror inte för ett ögonblick att jägarkåren, vilka till stor del finansierar information och forskning med sina jaktkortspengar, skulle ha något emot detta.
Men lika viktigt är att länsstyrelser och rättsvårdande myndigheter arbetar aktivt för att hindra spridningen av kräftpest. Men att få se helikoptrar och stora polisinsatser i dalaskogarna för att leta efter de som olovligt och olagligt planterar ut signalkräftor i nya vatten, det lär vi nog aldrig få se.
Inte heller lär vi väl få se att straffen för att plantera ut signalkräftor utan tillstånd kommer ens i närheten av att skjuta en varg. Detta trots att det rent logiskt måste vara ett värre hot mot den biologiska mångfalden att pestsmitta flodkräftor än att döda en varg.

Rovdjurspolitik utan trovärdighet
För mig finns ingen trovärdighet i den svenska rovdjurspolitiken så länge som man värnar arter och kallar dem för utrotningshotade trots att det finns livskraftiga stammar, samtidigt som man fullkomligt struntar i andra arter som definitivt är hotade.
Förutom flodkräftan finns det många andra hotade arter man struntar i, men oftast är det små oansenliga och arter som inte är lika söta som vargvalpar. De är därför svåra att sälja till stockholmare och andra utan en holistisk syn på ekosystemet.

Ronnie Hermansson, tf ordförande Jägarnas Riksförbund Södra Dalarna