”Tjuvskjutna” vargar och tysta sändare

Nu har det hänt igen, en varg försedd med en sändare som inte fungerade har skjutits (helt legalt även denna gång).
Den förra var enligt uppgift tiken från Värmland/Norge, som dök upp vid finsk/ryska gränsen och sköts av en renägare.
Det intressanta med detta är ju att just dessa sändarförsedda vargar, som ”forskarna” tappar kontakten med, har en mycket stor påverkan på den rimligen helt felaktiga uppgift om antalet ”tjuvskjutna” vargar, som trumpetas ut i massmedia, till Brå och till den statliga rovdjursutredningen.
Denna kvot ”försvunna (=tjuvskjutna)” vargar i förhållande till av forskarna känt totalt antal sändarförsedda vargar, omsätts på totalt (troligen för lågt) uppskattat antal vargar, vilket leder till den helt osannolika uppgiften att 30 procent av vargarna i Sverige tjuvskjuts.
Det troliga är väl i stället, vilket många av oss kritiker framhållit länge, att det finns ett antal sändarmärkta men radiotysta vargar, som inte räknas med i forskarnas antalsmässiga uppskattningar och som givetvis på normalt vargvis skaffar sig föda i skogen vare sig maten skäller, pinglar eller bräker.
Bättre bevis för att det ligger till på detta vis, och att forskarnas uppgifter om antalet vargar som tjuvskjuts är fel, kan vi inte få än ”Jangenvargen” med en sändare som sattes dit 2004 och inte fungerade. Även den mest inbitne vargkramare måste väl ändå kunna inse att en varg bara kan skjutas bort en gång?