1 000 vargar i Sverige förstör 25 procent av vår mest miljövänliga och ekologiskt uthålliga köttproduktion. Detta i sin tur leder till en import av varor från länder, som bidrar till en klimat- och miljöförstöring av stora mått. Det är det häpnadsväckande resultatet som Svenska Naturskyddsföreningen med Mikael Karlsson i spetsen uppnår med sin rovdjurspolitik. Det här stöttas av en regering som själva vill ägna sig åt politisk centralstyrning av markanvändningen? undrar Mats Persson i ett debattinlägg.
Sveriges mest miljö och klimatvänliga köttproduktion kommer från viltet i våra skogar och från fritt betande kreatur. Säsongen 2009/2010 var avkastningen från viltet 1 5000000 kilo kött av en kvalitet som närmast skall jämföras med ekologiskt nötkött.
Denna volym motsvarar 12 procent av nötköttsproduktionen i Sverige. Det är tre gånger mer än produktionen av fårkött och tio gånger mer än renköttsproduktionen. Älgen svarar för merparten. Siffrorna är hämtade från officiell statistik.
Jordbruksverkets mål har varit att ekologisk produktion av kött skulle under förra året nå upp till 10 procent av totala produktionen.
En viktig komponent av detta är fritt betande djur på ängar och i hagar. Målet har inte nåtts. Bara en mindre del av betesproducerat kött har kunnat klassas som ekologiskt, ofta beroende på kraftfoder och konstgödslad vallodling.
En fjärdedel av nötköttsproduktionen
Det kan ändå vara rimligt att anta att 12 till 15 procent av köttproduktionen är baserad på bete. Officiell statistik på volymen betesbaserat kött saknas enligt Jordbruksverket. Totalt svarar alltså dessa två uthålliga och miljöriktiga produktionsmetoder för 25 procent av Sveriges nötköttsproduktion.
För närvarande finns cirka 300 vargar i mellersta Sverige. Naturvårdverket och länsstyrelserna har inte hunnit räkna alla, vilket de officiellt har medgett.
Vi utgår från minst 30 valpkullar nu i vår. Förra året var det 24 säkrade men kanske 29, med 3,5 överlevande valpar i genomsnitt. Till sommaren kommer vi alltså att ha cirka 400 vargar i våra skogar och på våra ängar.
Med denna ökningstakt är 1 000 vargar inte så avlägset. Många av oss har i färskt minne den mångdubbling av antal björnar som inträffade när en ordentlig inventering gjordes.
Om man beräknar antal dödade bytesdjur enligt officiellt erkända genomsnittliga antal bytesdjur per år, kommer det att vid cirka 1 000 till 1 500 vargar motsvara samma mängd kött som tas ut årligen vid jakt, alltså ca 80 000 älgar.
Kreaturen nästa offer
Med 1 000 vargar i landet lär all meningsfull köttproduktion från älg och rådjur och kanske annat vilt ha upphört. Vargarna har då, för att få tillgång på föda, säkert brett ut sig över hela södra Sverige. Klövviltstammarna har decimerats kraftigt genom att främst kalvarna dödas och älgstammen åldras. Därefter kommer betande kreatur att bli nästa vargoffer. En stor del av kreatursuppfödning på fritt bete är småskalig och drivs ofta som binäring till annan jordbruksverksamhet. Att stängsla ut vargen är i stort sett omöjligt vid stora betesarealer. Reaktionerna från uppfödarna blir nedläggning, vilket redan har börjat hända i några landskap.
Slutsatsen blir att med 1 000 vargar i Sverige förstör vi upp till 25 procent av vår mest miljövänliga och ekologiskt uthålliga köttproduktion. Ersättningen blir uppfödning på stall med kraftfoder från till exempel Brasiliens skövlade regnskogar eller med import av kött från kanske samma land. Det blir en gigantisk klimat- och miljöförstöring.
Vem skall bestämma?
Vem skall bestämma över användningen av våra marker?
Är det inte dags att markägare, arrendatorer och LRF som intresseorganisation reagerar med kraft mot denna ineffektiva politiska centralstyrning av vår markanvändning, vilket den förda rovdjurspolitiken utgör?
För Naturskyddsföreningen och motsvarande organisationer verkar det vara självklart att den så kallade politiken skall ta över bestämmandet över vad våra marker skall användas till.
Ägare och arrendatorer göre sig icke besvär att planera hur Sveriges enorma tillgång på bete skall användas. Historien har dessvärre visat hur ineffektiv centralpolitisk styrning är. Därför känns det lite märkligt att vi har en borgerlig regering, som med hårdare lagstiftning och polisiära åtgärder vill få landsbygdsbefolkningen att följa centralstyrningens hårda direktiv. Mönstret känns igen från gamla tiders kungar och fogdar men också från modern era som inte är så avlägsen, varken geografiskt eller i tid.
Mats Persson, torparson, jägare och fd utvecklingschef
