På jakt efter ädelfisk i skogsbäcken

Bäcken ligger strax utanför Bjursås i Dalarna och ringlar både genom lummigt småbrukarlandskap och genom karg skog.
– Vi ska testa inne i skogen, där bäcken är som djupast. Där brukar jag få de största.
Mika Lehvonen banar väg genom tät undervegetation. Tio meter från bäckens kant stannar han och fiskar upp maskburken ur fickan.

Inget flöte
Mika har bara ett metspö med rev, inget flöte.
– Det finns de som metar med maggot, men jag tycker att vanlig lövmask går allra bäst. Det gäller att inte gå för nära kanten. Fiskarna är otroligt lättskrämda och upptäcker en människa direkt, säger Mika.
Det gäller dels att inte lägga några skuggor i vattnet, dels att inte klampa. Fiskarna känner vibrationerna fötter som trampar tungt.
Den första kvällen vi besöker Andersbobäcken har det regnat kraftigt några dagar och vattenståndet i bäcken är mycket högt.

För stark ström
– Jag har aldrig sett så här mycket vatten här förut, säger Mika.
Han gör några tappra försök i djuphålorna, men strömmen är för stark för ett meningsfullt fiske.
Strömvirvlarna har sådan kraft att det aldrig syns när Mikas maskagnade krok dimper ned i vattnet.
Vi återvänder några dagar senare och nu är vattennivån helt normal. Den här gången letar vi oss till de grundare platserna – på sina ställen är det bara några decimeter djupt.

Betet seglar sakta
Vattnet strömmar lugnt förbi. Det blir tydliga ringar på vattnet när lövmasken med kroken dimper ned.
Vårt bete seglar sakta med strömmen. Hugget kommer blixtsnabbt.
– Är det botten? hojtar jag till Mika, eftersom spöet böjer sig mycket kraftigt.
– Nej, för fan, det är fisk, ropar Mika.
Kampen varar någon sekund, sedan ger sig fisken och kan lugnt landas.
– Vilken baddare, säger Mika. Hittills i år har jag bara fått småfisk, men den här var ju jättefin.
Vi vandrar nedför bäcken och förundras över ett grävling- eller rävgryt som grävts ut i strandkanten. En tjädertupp lyfter tungt ur en gran. Bävern har samlat ris och kvistar på olika platser i bäcken. Mika lägger försiktigt i masken i lugnvattnet bakom en fördämning. Då kommer nästa blixtsnabba hugg. Ännu en röding, något större än den första, sprattlar sig upp ur vattnet.
– En ännu större, helt otroligt! Någon gång har jag fått 30-35 fiskar här, men då har det varit väldigt mycket smått, säger Mika.
Vi ser några mindre fiskar som pilar fram i vattnet när vi kommer nära.
Men småfisken verkar inte vara på gång i dag. Kanske måste de hålla sig undan när de större artfränderna är i farten.
Vi smyger sakta i bäckens kant. Mika stannar och kastar i masken i en djup hölja, som ligger under några träd. Där kan det nog stå fisk och vänta på att någonting ätbart dimper ned. Mycket riktigt. Hugget kommer våldsamt den här gången också. Under några overkliga sekunder böjer sig Mikas metspö oroväckande mycket.
– Helt otroligt, en stor till. Men den här gången är det en öring, säger Mika och ler med hela ansiktet när öringen är säkrad i handen.
Knotten känns inte alls så djävliga när det är dags att gå hem. Mika bär kvisten med dagens fångst – tre fina ädelfiskar.