Att flytta vargar är en kontroversiell sak som egentligen ingen i Sverige vill ha. Allra minst jägarorganisationerna, som ironiskt nog avkrävs valuta för de statliga jaktkortspengarna och förutsätts hjälpa till.
Bevarandesidans intresseorganisationer ser med förtjusning på jägarnas dilemma. De fortsätter i vanlig ordning att leverera åsikter om något de aldrig behöver ta ansvar för eller betala för.
Tre faktum att fundera över
För att undvika total splittring bland jägare och mellan jägarorganisationerna bör vi emellertid fundera på följande tre faktum:
• Det är i hög grad vi själva som orsakat att frågan om vargflytt blivit så kontroversiell.
• De flyttade vargarna har ingen praktisk betydelse för de problem djurägare, jägare och glesbygdsbor har.
• Vargflytten möjliggör den förvaltningsjakt som – äntligen – är en realitet.
Konkret händer det ingenting (förutom DNA-injektionen) om man plockar några invandrade vargar i norr och släpper ut dem i Mellansverige. Det bedömer forskarna och det är också lätt för en lekman att föreställa sig.
Försumbara effekter av vargflyttningar
Effekterna på antalet revir, trycket mot viltstammarna och bekymren med dödade tamdjur blir försumbara.
De flyttade vargarna kommer som alla andra ungvargar att vandra, söka en partner och leta efter ett ledigt område. Redan i dag besätts lediga områden i rovdjurslänen snabbt av de hundratalet ungvargar som de svenska vargreviren producerar varje år.
Oavsett vad man tycker om att bo nära ett vargrevir har det rimligen ingen betydelse vilken varg som slår sig ned där.
Lika liten betydelse har platsen för frisläppandet. Släpp en varg i Falun och den kan vara i Roslagen eller Norge några veckor senare. Det är till och med troligt, för det var vad som skedde med samtliga sex ungvargar som GPS-märktes förra vintern.
Stark symbolfråga
Praktiskt är alltså några vargomflyttningar en bagatell.
Men i vanlig ordning har fakta väldigt liten betydelse för vargdebatten.
”Utplantering” av varg har en fenomenal symbolisk betydelse. Det är naturligtvis en helt normal ryggmärgsreaktion för många jägare, djurägare och glesbygdsbor att ogilla när vargar släpps ut i närbelägna skogar – helt oavsett om vargarna stannar där eller inte. Men frågans laddning står som sagt inte alls i proportion till de praktiska konsekvenserna.
Förklaringen står att finna i den egendomliga utplanteringsmyten som i årtionden förfäktats med närmast religiösa förtecken – i hög grad inom vissa jägarkretsar.
Myten om en konspiration
Vargar vandrar bevisligen in och ut i Sverige, ner till Skåne och vänder, från svenska ostkusten till Norge. Ändå kan inplanteringsmytomanerna inte tänka sig något annat än den mest osannolika av förklaringar: nämligen att dagens skandinaviska vargstam skapats genom en konspiration av svenska myndigheter, forskare och politiker.
Som bevis hanterar man kartor, påståenden, rykten, bandupptagningar och dokument ungefär som när new age-författaren Erich von Däniken driver sina teser om utomjordingar.
Ska man vara snäll kan man säga att det är ett uttryck av frustration. Det är mänskligt. Man har rätt att vara arg och besviken när man ser sin tillvaro grusas, vilket många tvingats göra.
Inte ens vargvännerna vill ha en flytt
Men förr eller senare måste man tänka konstruktivt.
Sanningen är att ingen – inte ens bevarandeorganisationerna – tycker att man på konstgjord väg ska flytta runt vargar i landet. Det finns flera orsaker:
• För myndigheterna och skattebetalarna blir det dyrt.
• För jägare och glesbygdsbor är det utmanande.
• För forskarna är det i dagsläget onödigt.
• För politikerna – inte minst lokalpolitikerna – blir vargfrågan ännu hetare.
• För bevarandeorganisationerna innebär det att man tappar sitt viktigaste argument för en hejdlös vargtillväxt.
Men EU och internationella åtaganden kräver det. Sverige måste visa att man menar allvar med en seriös rovdjursförvaltning och jakt på skyddade arter. Det handlar också om att städa sin egen bakgård innan man har synpunkter på andras bakgårdar.
Det är inget konstigt. Det kallas kompromiss och konsekvens.
Därför bör jägarna acceptera flyttandet
För oss jägare är det mest konstruktiva just nu att acceptera – och möjligen medverka till – några omflyttningar, som ju saknar praktisk betydelse för oss.
I januari går vi ut i skogen och fäller snyggt och prydligt exakt så många vargar som Naturvårdsverket bestämt. Situationen för de som har problem med varg blir inte bättre av det, visst, men förhoppningsvis blir den inte sämre.
Då har vi tagit vår del av ansvaret för att få till den första vargjakten i landet på 45 år. Lyckas vi med det har vi i vart fall tagit ett – av många – kliv mot en vettig rovdjursförvaltning.
