Trodde verkligen någon på allvar att det skulle bli en vargjakt värd namnet redan nu? Var någon verkligen naiv nog att tro på ett beslut om jakt på, låt oss säga ett 30-tal vargar, i rådande opinionsläge – i ett debattklimat där folk skriker i falsett åt varandra utan att ha en aning om varken sakfråga eller konsekvenser?
Jag har svårt att tro det, även om förtrytelsen tycks vara utbredd bland jägarrepresentanter och i jaktpress.
Dessutom har vi jägare, likt en flock hungriga vargar, börja nafsa åt varandra. Förbund mot förbund, disktrikt mot distrikt och jägare mot jägare. Det talas om 150 vargar här och nollvisioner där. Man idiotförklarar varandra, forskare, Darwin, politiker och Gud fader själv i antingen komplett dumhet eller möjligen gravt missriktad frustration. Detta istället för att verka i någon sorts enighet mot de politiskt rättrogna, som vill ha flera tusen vargar och anser att jägarna är nöjesmördare som saklöst ska ge upp vad de håller på med.
Utnyttjar spilttringen
Har ni någonsin sett WWF, Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen debattera mot varandra? Naturligtvis inte. Men lita på att dessa organisationer utnyttjar jägarnas splittring.
Nu ser vi resultatet:
Våra politiker begravde förvaltningsjakten i några utredningar och vargstammen skenar säkerligen iväg några hundra djur till innan vi får några andra signaler.
Politiskt fegt, okej. Hänsynslöst, definitivt. Populistiskt, javisst... Och så irriterande förutsägbart!
Två grundläggande faktorer talar emot alla former av förvaltningsjakt: Nämligen den politiska geografin och inaveln i vargstammen.
Opinionsläget som bestämmer agendan
Det är och förblir opinionsläget i Stockholm, Mälardalen, Göteborg och Malmö som bestämmer den svenska agendan i alla frågor, allt från bränsleskatt och strandskydd till vargar.
De urbaniserade väljarna sätter den politiska agendan och väljer regeringsparti. Det parti som satsar på glesbygd och landsbygd klarar möjligen fyraprocentsspärren.
Detta är politisk verklighet. Detta är också demokrati, även om man med rätta kan tycka att medinflytandet haltar.
Det är den i grunden svåraste nöten att knäcka för Norrlands, skogslänens och landsbygdens befolkning. Och – vilket tål att påpekas – även för dem som vill slå vakt om dagens rovdjurspolitik, som inte är betjänta av den anarki som riskerar att uppstå om landsbygden körs över alltför brutalt.
Hur får vi empati för jakten?
Den fråga vi jägare måste ställa oss är hur vi ska få den övriga allmänheten att känna empati för jakttraditioner och för de konsekvenser rovdjursstammarna får.
Får vi det med konspirationsteorier om inplanteringar, som ingen någonsin kommer att kunna bevisa (oklart till vilken nytta)? Får vi det med dumheter som att vi är oumbärliga för det ekologiska systemet (vilket vi så klart inte är)? Eller får vi det med vulgärargumentation om att jakt är någon sorts privat mänsklig rättighet samt att kalla forskare inkompetenta och rovdjursförespråkare för 08:or och ”muppar”?
Visst. Allt detta är uttryck för frustration. Men frustration hjälper föga mot den politiska verkligheten. Och det förbättrar knappast stödet för ”vår sak”.
Tvärtom.
Inavelsfrågan är nyckeln
I själva sakfrågan finns det numera bara ett enda konkret och sakligt argument mot vargjakt:
Nämligen inaveln. Alla andra argument är tyckande.
Man kan tycka att det borde finnas fler vargar, eller färre. Men den grundläggande frågan om artens bevarandestatus är helt beroende av inaveln.
Utan inavel kan ingen hävda att det måste finnas fler än 200 vargar.
Då är 200 vargar en förvisso liten, men genetiskt frisk och livskraftig stam.
Väldigt enkelt.
Så vad har vi jägare lyckats med hittills?
Tja, till exempel att göra inplanteringsfrågan helt omöjlig att hantera och i det närmaste otänkbar som en praktisk åtgärd.
Inplanteringsmytomanerna har ironiskt nog räddat vargförespråkarnas enda sakliga argument för en ökad vargstam och mot vargjakt.
Grattis!
Skapat ny konfliktlinje
Inaveln har också skapat en ny konfliktlinje. För om detta enda sakliga argument för fler vargar ska undanröjas måste samerna acceptera vargar i renbeteslandet. Det finns ingen annan väg ner till den svenska vargstammen. I det avseendet satte faktiskt Naturvårdsverket i sin nyligen offentliggjorda utredning fingret på den ömma punkten.
Detta har redan har fått en och annan samisk kommentar att handla om, just det, inplanteringar och omflyttningar.
Så nu är frågan hur vi ska hantera den känsliga situationen, där vi jägare är betjänta av att samerna gör avkall på sina krav. Samerna är ursprungsbefolkning och står sig starka både i svensk politik och internationellt. Det ser vi redan – inte minst i den förda rovdjurspolitiken.
Ska vi slipa vår argumentation och medverka till en dialog, eller ska vi fortsätta skrika i falsett?
