Forskaren Mattias Johansson och en karta, vars streck visar hur ett specifikt vildsvin rört sig. Via mobiltelefon kan han sitta hemma i Umeå och i detalj följa de GPS-märkta grisarnas vandringar i Skåne.
Foto: Hans Andersson Forskaren Mattias Johansson och en karta, vars streck visar hur ett specifikt vildsvin rört sig. Via mobiltelefon kan han sitta hemma i Umeå och i detalj följa de GPS-märkta grisarnas vandringar i Skåne.

”Samarbeta om vildsvinen”

– Vad ni än gör, skapa förutsättningar för att komma överens om hur ni ska göra med vildsvinen inom ett större område, inom ramen för de förutsättningar som finns. Blanda inte in politikerna i onödan. Det blir bara problem. Det varnar m-politikern Bengt-Anders Johansson.

Bengt-Anders Johansson är riksdagsman och talesman för moderaterna i jakt- och viltvårdsfrågor. Han uttalade varningen i samband med ett välbesökt möte om Vildsvin i lantbruket, som hölls på Brunneby musteri i Östergötland.

Arrangör var LRF-föreningarna, i Vist, Linköping, Motala, Åtvidaberg och Kinda.

Kvällens diskussionsledare var Christer Holmgren, som även är vapenredaktör på Jakt & Jägare.

Det var gott om expertis i panelen, vilka inledde med var sitt anförande inom sitt område. Något som gav en utmärkt grund för den, stundtals livliga, diskussion som följde efter kaffepausen.

Först ut var Christer Pettersson på Naturvårdsverket.

Upplysning om vildsvin

Han konstaterade inledningsvis att det finns ett stort behov av information och upplysning inom området.

– De sista frilevande vildsvinen avlivades i slutet av 1700-talet på Öland. 1987 fattades beslutet i riksdagen att vildsvinen återigen tillhör den svenska faunan, konstaterade Christer Pettersson.

Då fanns det på nytt vildsvin i landet, vilka hade rymt från olika hägn. Sedan har utvecklingen rullat på.

Christer Pettersson utreder frågan om vildsvinsförvaltningen på uppdrag av regeringen. Därför är han mycket intresserad av att få in synpunkter och uppmanade åhörarna att via sina respektive organisationer komma in med sådana.

Per Arne Åhlén, viltforskare från Umeå universitet, redogjorde för ett projekt som genomförs på Österlen i Skåne, med utgångspunkt från Högesta.

GPS-märkta svins vandringar

Med hjälp GPS-märkta grisar och en mobiltelefon kan han sitta hemma i Umeå och därifrån i detalj studera deras rörelsemönster.

– Vildsvin är lättskrämda. Det kan gälla hundar, jägare eller skott, framhöll Per Arne Åhlén.

Ett exempel är en andjakt i ett område där det fanns vildsvin. Andjakten gjorde att grisarna gav sig iväg långt därifrån. Flockarna är revirhävdande. Detta är ett av skälen att en störd flock ger sig iväg så långt bort. De kan helt enkelt inte flytta in i en annan flocks revir.

Mattias Johansson, viltvårdskonsulent från Sölvesborg med lång erfarenhet av vildsvinsförvaltning, delade med sig av sina erfarenheter.

– Grödor som vete, havre, majs och ärter är mest utsatta. Däremot har vi sällan problem med skador på golfbanor.

Sprid spannmål i grisarnas skog

– Att sprida spannmål med konstgödselspridare i skogen, under tiden för grödornas mjölkmognad, har visat sig effektivt för att mildra skadorna, framhöll Mattias Johansson.

Skador på golfbanor förekommer däremot i bland annat Sörmland. Så var grisarna gräver beror på vilka möjligheter det finns att hitta mat på den aktuella platsen. Är det gott om mask i jorden på golfbanan gräver de naturligtvis där.

M-politikern Bengt-Anders Johansson redogjorde för vilka instrument som den nuvarande lagstiftningen erbjuder för att bedriva en bra vildsvinsförvaltning. Han anser att samarbete inom denna ram är den bästa vägen för att jämka samman olika intressen.

För det fanns definitivt lantbrukare med på mötet som endast såg vildsvinen som ett stort problem.

Vildsvin kan ge skador för en bonde i storleksordningen 40 000-50 000 kronor per år.

Jaktintäkter och skador på grödor

En intressekonflikt uppstår till exempel mellan de större godsen, vilka i sin tur gränsar mot mindre markägare. På godsen ses vildsvinen som en resurs för att kunna sälja jakter, vilket skapar intäkter. Därför har stammen fått växa.

Jordbrukaren, med den mindre marken, kan inte sälja jakter. De drabbas enbart av skadorna på mark och grödor. Där finns konflikten.

Thomas Modin, jaktansvarig på länsstyrelsen i Östergötland, konstaterade att numera finns det ingen möjlighet att få ersättning från allmänna medel av skador från vildsvin. Det är rovdjursskador som kan ge ersättning.

Anders Johansson, LRF-ordförande i länet, menade att lagstiftningen borde skapa instrument för att tvinga fram en dialog mellan de olika intressenterna. Den dialogen var även något som Christer Holmberg ville få fram under diskussionskvällen.

”Var rädd om ledarsuggor”

Olika förslag framfördes för att begränsa stammen. Bland annat att skjuta bort suggor som är produktiva och att Naturvårdsverket borde tillåta fällfångst.

– Var rädd om de stora ledarsuggorna. De hämmar de mindre suggorna från att gå i brunst, framhöll Mattias Johansson.

Att skjuta bort ledarsuggor innebär endast problem av flera olika slag. Bland annat har en gammal sugga lärt sig att det inte är bra att gå ut med kultingarna på ett fält, där en av hennes kultingar blivit skjuten. En kunskap som de yngre gyltorna inte har.

När det gäller fällfångst har Naturvårdsverket under åren gett tillstånd i vissa fall och nu ska en utvärdering av dessa ske.

Utfodring behövs för åteljkten

Förslag att förbjuda utfodring av grisarna nämndes också. Men Christer Holmgren invände att enda sättet att på sikt begränsa stammens numerär är att kunna fälla grisar vid fasta åtelplatser, vilket kräver utfodring på flera platser.

Flera deltagare förordade också möjligheten att få använda sig av fast belysning för att kunna skjuta vid åtelplatser. Barmarksvintrar gör det ytterst svårt att få skottläge på de nattaktiva vildsvinen vid åtelplatser.