Parasiterna brukar även kallas hjortlusflugor. Problemet med nakenälgar har spritt sig från Värmland till grannlänen och forskning pågår i samarbete med Finland.
Här svarar den finska experten Lena Huldén på frågor om älglusflugan och nakenälgar.
Vad är älglusflugan för typ av varelse och vad går dess liv ut på?
Älglusfluga (hjortlusfluga – Lipoptena cervi) tillhör familjen lusflugor. Den mest kända av dem är fårlusflugan (sheep ked – Melophagus ovinus). Älglusflugan tillhör ordningen tvåvingar, dit alla flugor och myggor hör.
Den har ett utbredningområde som går från Nordafrika till Pudasjärvi norr om Uleåborg i Finland. Den är parasit på praktiskt taget alla hovdjur, från kamel till visent och älg. Jag har tyvärr inga uppgifter om vildsvin. Den har också tagits på varg, koltrast, hund, människa och mullvad. Men åtminstone på människa kan den inte föröka sig. Det äldsta fyndet från människa är från stenåldersmannen Ötzi. I Finland är de viktigaste värdarna älg, rådjur och vitsvanshjort.
De första vuxna älgflugorna kläcks i slutet av juli-augusti och börjar söka sig en värd. Det är det mest kritiska skedet i älgflugans liv.
Hanen flyger mer än honan, men båda bara korta sträckor. Det gäller för älgflugan att spara krafter så att den hinner hitta en värd innan den svälter ihjäl.
Att flyga med så dåliga vingar som älgflugan har kräver en hel del energi och den nykläckta vuxna älgflugan har senast ätit som larv.
I praktiken har den bara ett försök och därför tar den första bästa förbipasserande potentiella värd. Ur älgflugans synvinkel är strategin inte dålig, eftersom den klarar sig med blod från många olika arter.
En mellaneuropeisk undersökning visar att älgflugan måste hitta sin värd inom fem, högst tio, dygn. Det här är orsaken till att älgflugan är väldigt stationär. Den kan vara en veritabel plåga på ett ställe och saknas ett par kilometer längre bort. När det blir minusgrader dör de älgflugor som inte hittat någon värd.
När den hittar en värd landar den omedelbart och vingarna bryts av enligt vissa svaghetszoner. De skulle bara vara i vägen i fortsättningen eftersom älgflugan aldrig byter värd.
Den intar sitt första blodmål när den har landat och börjar sedan söka efter en partner. Den parar sig på älgen och honan börjar lägga ägg. Ägget kläcks inne i honan och hon matar larven (inne i sin motsvarighet till livmoder) med något som motsvarar mjölkkörtlar.
När larven är fullt utvecklade föder hon. Den nyfödda larven förpuppar sig omedelbart. Den processen fortsätter hela vintern och man kan ofta hitta älgflugspuppor i snön där älgen har legat.
När älgen fäller hår någon gång på våren faller massor av puppor ner, också de vuxna älgflugorna, som genast då dör.
I Sverige är älgflugan inte någon nykomling. Det finns fynd från 1700-talet, men den förekom länge, i praktiken mest på rådjur. Linné trodde att älgflugan var en lus för han hade enbart sett vinglösa exemplar.
Tror du att det är älglusflugan som gör svenska älgar hårlösa och till och med tar livet av dem?
Nej, undersökningar i Finland har visat att en älg kan ha 16 000 och flervuxna älgflugor. Själv har jag räknat 10 000 älgflugor på en ung tjur i god kondition. Älgflugorna sitter lite olika tätt på olika ställen. Ofta har de inte ens plats med hela kroppen på älgens hud utan måste placera sig tätt intill varandra med huvudet nedåt så de kommer åt att suga blod.
Älgflugan är helt beroende av att värden har hår. Den måste ha det som skydd. Utan hår skulle fåglar inte ha några problem med att äta den. Pupporna skulle falla av så snabbt att sork med mera skulle äta upp dem. Även älgflugans mikroklimat skulle bli olämpligt. Den behöver den fuktiga kroppsvärme som hårtäcket ger. Om älgflugan skulle förorsaka hårlossning skulle den ha utrotats för länge sedan. Samma sak med löss. Om barn har huvudlöss så tappar de faktiskt inte håret.
Det finns inte belagt i den vetenskapliga litteraturen att någon art av lusfluga skulle förorsaka hårlöshet. I stället är det tvärtom. Om värden tappar hår dör älgflugan. Undersökningar i Australien på Melophagus ovinus visar att när ullen klipps en gång dör upp till 70 procent av populationen.
Vilka är erfarenheterna av älglusflugan i Finland?
I början av 1900-talet var älgen praktiskt taget utrotad i Finland. Stammen växte långsamt och den mycket snabba ökningen började på 1950-talet. Samtidigt hade vargstammen gått ner kraftigt. Älgflugan började spridas snabbt med älgar som kom över gränsen från Ryssland på 1960-talet. Orsaken är alltså en stor älgstam.
Varje älgflughona måste i genomsnitt få två avkommor som kan fortplanta sig. Då hålls älgflugepopulationen konstant. Får hon fler så växer populationen och får hon färre så minskar populationen. Ju fler älgar det finns desto större blir sannolikheten för att en vuxen älgfluga hittar en lämplig värd. Om älgarna förekommer sporadiskt blir älgflugorna färre.
Idag finns älgflugan i hela södra Finland upp till trakten av Uleåborg. I södra Finland finns den också på vitsvanshjort och rådjur. Den kom till Åland i början av 2000-talet. Vi har DNA-bestämningar – det råder alltså inget tvivel.
Teoretiskt kan man tänka sig följande situation.
Räkna med 15 000 älgflugor per älg i norra Savolax, där älgstammen efter jakten år 2006 var 4 700 älgar och där antagligen så gott som alla älgar är infekterade. Då inser du problemets omfattning.
Honan föder i storleksordningen 30 larver. Kanske hälften blir vuxna och kläcks. Från en enda älg kan vi alltså få följande höst 112 500 vuxna älgflugor som söker efter en värd. I norra Savolax skogar flyger det nästa höst nästan 530 miljoner älgflugor.
Vår älgflugpopulation har växt till sig i decennier och vi är alltså före utvecklingen i Sverige. Man kan lätt se vart ni kommer att gå med en enkel räkneoperation. I Sverige har dessutom älgflugan hoppat över från rådjur till älg, medan det i Finland är tvärtom. Ett rådjur har i storleksordningen högst ett par kanske tre hundra älgflugor och det gör att människan inte alls på samma sätt märker älgflugan i sådana marker.
En av mina kolleger inom institutionen för skogsekologi leder ett jaktlag i Savolax och han sade att till och med risken för skadskjutning och jaktolyckor ökar eftersom man inte kan röra sig utan mygghattar med nät. Han har också träffat på jägare som slutat och skyllt på älgflugan, men det kan förstås vara svepskäl.
Det är inte speciellt roligt att stå på pass i några timmar när du oupphörligt blir anfallen av älgflugor. Många människor har slutat att plocka bär och svamp på grund av älgflugan. Vi har en undersökning bland skogsproffs om problemet och några har drabbats av så svåra inflammationer och allergiska reaktioner att de har förorsakat lång sjukfrånvaro.
Att försöka skydda sig mot älgfluga är svårt. Antimyggmedel fungerar inte. Älgflugan söker förmodligen sin värd främst med synen. Det enda sättet är ljus och mycket täckande klädsel med huva eller hatt med myggnät. I Finland tillverkas speciella anorakar av nät som funkar rätt bra, jag har en själv. Vissa personer är allergiska för betten. Då kan krämer med hydrokortison hjälpa. Om det blir infektioner, vilket ofta är fallet, måste man uppsöka läkare. Det är inte känt att älgflugorna skulle sprida några sjukdomar till människa.
Om det inte är älglusflugan som drabbar de svenska älgarna, vad kan det då vara?
Det finns många olika möjligheter. Jag sysslar enbart med artropoder och medicinsk entomologi så jag beaktar i det följande inte alls inälvsparasiter och olika sjukdomar.
1. Innan man har prover från djuren är allt spekulation och det därför ytterst oansvarigt och oetiskt att peka ut något direkt och påstå att just det är orsaken. Om jag skulle ha framför mig i storleksordningen 20 hudar från hårlösa älgar skulle jag antagligen hitta många olika arter av ektoparasiter på dem. För att kunna avgöra saken borde jag ha ytterligare prover från friska djur så att jag kan avgöra vilken den normala parasitfaunan är. Dessutom måste andra patogener och inälvsparasiter uteslutas.
2. Vi vet inte hurdana ektoparasiter de svenska älgarna normalt har. De mesta uppgifterna om arter gäller husdjur eftersom de har varit de ekonomiskt mest intressanta.
I allmänhet brukar hårlöshet förknippas med kvalster. Men jag ska först ta upp en annan möjlighet, som dock är betydligt mer ovanlig och samtidigt mera osannolik.
Lössen indelas i anoplura och mallophaga. Mallophagerna har bitande mundelar och kallas på svenska fjäderätare (85 procent av arterna) och pälsätare. Människan har ingen art, vi har inte tillräckligt med hår, vi har bara tre arter anoplurer.
Det finns en nordamerikansk studie som har undersökt 21 hårlösa hjortar från Ohio (Odocoileus hemionus columbianus). På dem hittades bland annat en art av Damalinia, som är en mallophag. I artikeln påstås inte att Damalinian är orsaken till hårlösheten men påpekar att den är närvarande.
Andra Damalinia arter parasiterar husdjur och hårlöshet har aldrig rapporterats som ett problem, tvärtom blir får av med över hälften av populationen när ullen klipps. De kan dock förorsaka skador på produktionen av mohair.
Jag har fått en förfrågan om ett annat släkte, Bovicola, om det skulle kunna förorsaka hårlöshet. Men det är osannolikt. Det finns elva arter inom släktet, som nog går på hjortdjur, och nio i Europa.
I Finland har vi tre arter och från Sverige och Norge ingen rapporterad art. Det innebär inte att släktet skulle saknas utan att Finland har en annan tradition och vi sysslar mycket mera med karteringar av insekter. Gruppen är relativt dåligt undersökt på vilt men hårlöshet har inte rapporterats.
De flesta löss är mycket värdspecifika. Huvudlöss går enbart på människa och hundlöss enbart på hund. Bara om två arter länge levt nära varandra kan de ha samma lusart.
Om det skulle finnas en lusart som är specifik på älg, och som förorsakar hårlöshet och älgens död, skulle den i praktiken ha upptäckts för länge sedan. Då borde vi ha haft hårlösa lusälgar också på annat håll.
Kvalster är ett annat alternativ.
Om hårlöshet beror på ektoparasiter är det i praktiken för det mesta kvalster som förorsakar det. Det finns en generell förklaring till det. Många kvalster lever inne i huden och de är inte beroende av hår för att överleva. Kunskapen om kvalster är bristfällig.
Skabbkvalster (släktet Scabies) förorsakar hårlöshet. Ett exempel är rävar med rävskabb.
Skabbkvalstret är vanligt hos många däggdjur som lever i flock. Senvintern är vanligen den värsta tiden, för då är näringsläget som sämst. Allvarliga skabbinfektioner är dödliga.
Åtminstone hos människa, och förmodligen hos alla andra arter också, förekommer skabb i långa cykler så att vi har en topp på antalet angripna människor med 25 till 30 års mellanrum. Eventuell cyklicitet hos andra arter än människa är mycket dåligt känd men kan förekomma.
Det skulle kunna förklara att det plötsligt förefaller att förekomma på älg som ett nytt problem. I ett tidigare skede kan sådana älgar hastigt ha blivit angripna av varg och därför aldrig iakttagits.
Ett annat släkte och art av kvalster, som förorsakar hårlöshet på får, boskap, hästar är Psoroptes ovis. Men om det finns på älg är obekant.
Chorioptes bovis förorsakar hårlöshet på boskap och hästar. Också Demidex har ibland förknippats med hårlöshet på hjortdjur.
Sedan finns det vissa fästingar. I Kanada har man undersökt Dermacentor albopictus som bevisligen förorsakar hårlöshet hos älg. Arten finns inte i Europa (tack och lov) men man är hela tiden på alerten för den. Dessa fästingar har i ett fall hittats på en häst i Tyskland som importerats från USA.
Vår egen fästing förorsakar inte hårlöshet och det gör inte heller taigafästingen, som nu har hittats i Finland men inte finns i Sverige.
Den här långa utläggningen är avsedd för att visa att det finns åtskilliga möjligheter. Kvalster är inte alls lika bra kända som insekter och sedan kan det alltid finnas kombinationer av olika faktorer.