Allt sämre älgjakt i norra Sverige

Många jaktområden har som vanligt ganska normal tillgång på älg medan jaktgrannarna kan vara så gott som utan djur.

I ett annat jaktområde hittar jägarna bara tjurar, medan kor och kalvar verkar tycka bättre om grannmarken eller tvärtom.

I angränsning till områden med hård nerskjutning av älgstammen under de senaste åren tycks det ha uppstått öar där älgstammen är mycket gles.

En tendens är att dessa öar verkar öka i storlek för varje år.

Däremot tycks de mest attraktiva betesområdena samtidigt behålla samma täta älgstam, oavsett hur mycket älg man fällt tidigare år.

I Norsjö är skillnaden markant. Där ser det ut som att stora delar av den norra delen är ganska älgfattig medan södra delen, främst i områdena kring Bastuträsk, Kalvträsk och Risliden, inte alls tycks påverkas lika negativt av den hårda avskjutning som har präglat deras jakt under senare år.

Från delar av Arvidsjaurområdet och Malå norra kommer signaler om att stora områden numera helt tycks sakna en jaktbar älgstam under september månad. Här har många jaktlag helt enkelt förskjutit hela jakten och startar i oktober när älgvandringarna börjar påverka även de egna markerna.

På många platser i inlandet talar man om att vandringsälgen inte återvänt till områden längre västerut i samma utsträckning som tidigare år.

Detta fenomen förekommer ibland och det kan vara den sena våren som gjort att en del älgar stannade upp i vinterbetesområdena.

Effekten är att även verkliga stortjurar dyker upp på områden med hårt jakttryck, där älgtjurar haft mycket svårt att uppnå den ålder där slaktvikterna passerar 300 kilo.

Många hundförare, speciellt i Strömsund, Storuman och Arje-plogsområdena menar dessutom att dessa älgar, som benämns fjällälgar, med hemvist i områden längre västerut är betydligt större och mer skygga. Det blir ofta sken direkt när en hund får kontakt med en fjällälg.

Från flera håll kommer även meddelanden om att antalet järvkontakter under älgjakten tycks öka för varje år i inlandets inre och de fjällnära skogsområdena.

Det är ofta en älgställande jakt-spets som ställer detta rovdjur eller föser upp järven i ett träd.

Några problem mellan jägare och utländska bärplockare, som rör själva jakten, tycks inte ha förekommit.

Däremot lämnar dessa bärplockare mängder med avföring efter sig i skogarna som jakthundar, och även andra hundar, på hundars vis gärna rullar sig i.

– En hund som rullat sig i människodynga går inte att ta hem i bilen, berättar ett par jägare från Björksele i Västerbottens län. Stanken är vedervärdig.

– När det händer ett par gånger varje vecka känner man sig maktlös trots att man bor i direkt anslutning till jaktområdet. Det finns ju de som har 20 mil eller längre avstånd till hemmet.

– Hur de ska lösa problemet med en hund som rullat sig i människodynga begriper vi inte. För oavsett hur mycket vi tvättar hunden sitter odören kvar, kommenterar en luttrad hundförare.

Storälgar med slaktvikter på 300 kilo eller mer blir allt mer sällsynta i områden med hård avskjutning.

Stortjuren, som kanske till och med var på retur, fälldes av Magnus Furmark i Svartnäs jaktlag utanför Bastuträsk. Det satte direkt igång spekulationer om var tjuren kunnat gömma sig genom åren.

Men även andra jaktlag inom Norsjö, till exempel Petikträsk, observerade storoxar av det slag som man knappast sett sedan 80-talet på sina marker.

I de fjällnära områdena finns dessa tjurar i förhållandevis stort antal och startar teorier om vandringsälgar, som stannat kvar i vinterbetesområdena.

Det var för övrigt Rolf Signarssons gråhundstik, Båtforsens Cilla som stod för hundgörat denna jakt i Svartnäs.