Med bara några veckor kvar till björnjakten visar förvaltningsrättsdomen att många av dagens viltvårdsområden befinner sig på juridiskt mycket svag is.
I princip har nämligen viltvårdsområdesföreningarna ingen rätt att besluta om områdesjakt eller gemensamhetsjakt för de stora rovviltsarterna och vildsvin. Det kan bara jakträttsinnehavare göra.
Bakgrunden till den aktuella domen är att en enskild markägare i Jämtland överklagade viltvårdsområdets beslut att jaga björn över hela viltvårdsområdet, så kallad områdesjakt. Länsstyrelsen konstaterade att viltvårdsområdet inte har rätt att fatta sådana beslut, varpå viltvårdsområdet överklagade till förvaltningsrätten i Härnösand.
Bara älg, hjort och småvilt
Nu har domen från förvaltningsrätten kommit. Och den ger den enskilda markägaren och länsstyrelsen rätt.
Förvaltningsrätten hänvisar både till lagen och lagens förarbeten, samt konstaterar att viltvårdsområden får ta beslut om gemensamhets- och områdesjakt bara när det gäller älg, hjort, rådjur och annat småvilt.
Vidare pekar rätten på att lagstiftningen tydligt anger att beslut om områdes- eller gemensamhetsjakt på de fyra stora rovdjuren och vildsvin bara får tas vid enskilda tillfällen (begränsade i tid) och när det uppenbart behövs för att begränsa skador – dvs skyddsjakt.
Juridiskt gungfly
Sammantaget innebär detta att många av dagens viltvårdsområden befinner sig på ett juridiskt gungfly inför björnjakten som startar om några veckor, trots att besluten tagits vid ordinarie jaktstämmor och att frågeställningen funnits med i kallelsen till alla jakträttsinnehavare.
– I princip räcker det att en enda jakträttsinnehavare (exempelvis en markägare) säger nej, jag vill själv jaga björn på min egen mark, konstaterar Ulf Kallin, Riksviltvårdskonsulent vid Jägarnas Riksförbund.
Frågan är till och med om det innebär ett jaktbrott att skjuta en björn på en mark och markägaren får för sig att polisanmäla saken – helt oavsett vad som beslutats på viltvårdsområdets jaktstämma.
Ändring i stadgarna
Jägareförbundets jurist, Sven Johansson, konstaterar att det kan finnas en möjlighet att ge viltvårdsområdena en lagenlig beslutsrätt när det gäller de stora rovdjuren och vildsvin om man skriver in i stadgarna att viltvårdsområdet får fatta beslut om gemensamhets- och områdesjakt på dessa arter.
Ytterst få viltvårdsområden har emellertid gjort detta och det finns inte heller några rättsfall på den punkten.
– Vi kan helt konstatera att lagstiftningen är både otidsenligt och oklar, samt borde ses över. När lagen om viltvårdsområden skrevs var inte frågorna kring de stora rovdjuren och vildsvinen lika aktuella som i dag, säger Sven Johansson.
Något som Ulf Kallin håller med om.
Ingen skyddsjakt längre
Tidigare har man från olika håll hävdat att björnjakten redan vid tilldelningsbeslutet från Naturvårdsverkets betecknats ”skyddsjakt”, vilket alltså skulle kunna ge viltvårdsområdena beslutsrätt. Den aktuella domen gäller just förra årets jakt och det är alltså uppenbart att varken länsstyrelsen eller förvaltningsrätten anser att den motiveringen håller.
Resonemanget håller definitivt inte i år, eftersom björnjakten inte längre betecknas som skyddsjakt, utan som vanlig licensjakt.
”Borde jämställas med älgjakt”
Björnjägaren Gunnar Håkansson i Orsa är väl medveten om – och mycket bekymrad över – problemet. Han menar att den numera traditionella björnjakten kan bedrivas som den gjorts så länge ingen markägare får för sig att invända. Jakten i den form den bedrivs i dag hänger alltså på en skör tråd.
– Björnjakten, och för all del jakten på de övriga stora rovdjuren, borde hanteras som älgjakten. Det tycker jag är självklart. Ska man jaga björn effektivt och säkert så ska det ske över större områden, säger han och efterlyser en ny lagstiftning.
Avtal mellan markägare
För att få en juridiskt förankrad björnjakt över större områden kan man tänka sig att jakträttsinnehavare (inte viltvårdsområdet) går ihop och skriver under ett dokument som reglerar hur jakten på björn ska bedrivas och administreras på de egna markerna.
– Men det blir ingen lätt uppgift. Det finns många små markägare och ibland kan ett enda skogsskifte ha sju-åtta ägare. Det måste vara bättre att kunna hantera de här frågorna inom ramen för viltvårdsområden, säger Gunnar Håkansson.
I Orsa har man dessutom sedan flera år en överenskommelse (rovviltskortet) mellan viltvårdsområdena om all rovdjursjakt. Överenskommelsen går ut på att man alltid ska starta jakten inom det egna området, men sedan får jaga vidare in på andra viltvårdsområden om det behövs.