Intresset för naturforskningen gjorde att Bruno Liljefors tog del av Charles Darwins kunskaper om kampen i tillvaron. Genom bekantskapen med Gustaf Kolthoff, skicklig jägare och konservator vid Uppsala universitet, mötte han en själsfrände.
Tillsammans förenade de sina intressen i det stora diorama på Gustavianums teater i Uppsala, där konserverade djur skjutna av Kolthoff och fonder målade av Liljefors, gjorde stor succé.
Poängen var att man upplevde att man befann sig mitt i naturen.
Biologiska museet
– Förverkligandet i stor skala skedde år 1893 i och med öppnandet av Biologiska museet på Djurgården i Stockholm. I storslagna vyer presenteras det skandinaviska landskapet ur olika aspekter, med skog, stränder och hav, i en naturlig kombination med olika fåglar och djur, levande organismer och deras biotoper. Betraktaren får lära sig väsentliga ting om livet ute i markerna, förklarar Allan Ellenius.
I Det vildas rike (1934) skriver Bruno Liljefors om ett starkt barndomsminne, när han blev varse några döda orrungar vid ett besök i faderns kruthandel.
”Jag var som förhäxad vid betraktandet av deras grå- och brunsvarta fjädrar. Mina förut invanda begrepp om vackra och fula färger ställdes på huvudet inför dessa underbara sammanställningar, som syntes liksom avlagrade från den grå urtiden och berättade om skogen, kärret, mossan på stenarna, natthimlen mellan grenarna. Man kunde hur länge som helst se in i denna värld, där fanns ingen botten eller slut, endast alltjämt nytt.”
Förbundet med jakten
Intresset för naturen och strövandet ute i markerna var förbundet med jakten, som för Liljefors blev något av en existensform.
– Först vid 70 års ålder gav han upp och hängde bössan på väggen, berättar Allan Ellenius.
Naturstudierna var i hög grad kopplade till jakten, eftersom det vetenskapliga utforskandet av livet i markerna förutsatte en träffsäker skytt.
Antecknade minnen
När Liljefors skrev ner sina jaktminnen, så nämner han att upplevelsen av det vilda djuret blev fullständigt först när han så att säga hade bytet, det vill säga ”fågeln i handen”.
Liljefors skriver i sina anteckningar att framstående jägare, som han träffat inom herre och allmogeklassen, karaktäriserades av en slags frihet från råhet.
”Jag kan säga att råheten stått i omvänt förhållande till deras överlägsenhet som jägare. Den som i bygden blir bekant som bäste jägaren är undantagslöst en vaknare och intelligentare och känsligare man än sin omgifning. Han har bättre hufvud och hierta än de andra. Samtidigt har han goda nerver och är intet sjåp. Med jägare förstår jag endast de som drifvas av sin medfödda instinkt – indianen i sig.”
Skickligheten som jägare får i Liljefors snabba karaktärsteckning en moralisk dimension, som ofta gör sig gällande i såväl hans egna uttalanden som i andras omdömen.
Osentimental
– Jägaren Bruno Liljefors var ingen vek naturromantiker, som målade på grund av en speciell kärlek till djuren. Hans inställning var totalt osentimental. Kärleken till djuren kom med tiden, och då som en frukt av umgänge och erfarenhet, säger Allan Ellenius.