• Grattis! Ni fick ihop 57 respektive 58 egenskapspoäng under de två tävlingsdagarna. Ett fantastiskt resultat, men presterade Vilma ungefär som vanligt?
– Jo, men första dagen tyckte domaren att vi skulle gå upp i ett område med svenskhare, eftersom det var väldigt blåsigt. Det regnade och hararna hade rört sig lite, så vi tvingades gå fyra kilometer innan hon reste haren. Söket var inte bra i det släppet. Dagen därpå släppte vi på fälthare och då var hon en helt annan hund.
• Hur har du jagat in Vilma?
– Jag är pensionär och jagar fyra, ibland fem dagar i veckan. Från början sätter jag mig bara på en ryggsäck och låter hunden sköta resten. Då söker hon ut bra. Om jag tvingas gå hinner hon inte med riktigt och då blir söket sämre.
• Vilka är hennes fördelar som jakthund?
– Det envisheten. Jag vet inte om du kan skriva det, men den har hon nog ärvt av matte. Vilma är väldigt envis både i sök, slagarbete och tappter. Här under tävlingarna tvekade hon inte att ta sig förbi bäckar, fårstängsel och gärdsgårdar.
• Svagheter, då?
– Alla domare tycker väl att lydnaden kunde vara bättre. När domaren meddelade att drevtiden var uppnådd och bad mig koppla henne, såg jag hur haren kom på 75-80 meters avstånd. Jag sprang mot drevlöpan men det var en gärdsgård på vägen. Hon gjorde ingen ansats till att komma till mig, så jag hoppade över gärdsgården, gjorde en kullerbytta och landade på rygg. Men jag fick i alla fall en värmande applåd från de 45 personer som var åskådare.
• Hur firade ni det här?
– Vi satt och pratade en stund på lördagskvällen. På söndagen blev vi inbjudna på jakt och då var det ungdomar och kvinnor med. Kvinnor är väldigt trevliga att ha med på harjakt. De står kvar på sina pass och skjuter inte på för långa håll. Där har gubbarna mycket att lära.
Annars är det här en stor framgång både för mig och Gotlands stövarklubb. Vi har haft en nedgång eftersom många jägare bytt till kortbenta hundar när rådjursstammen ökat.