Vargangripna får. DNA-analyser av saliv i sår på dödade och skadade tamdjur kan visa vilken rovdjursart som angrep djuret.
Vargangripna får. DNA-analyser av saliv i sår på dödade och skadade tamdjur kan visa vilken rovdjursart som angrep djuret.

DNA-analyser visar vilken rovdjursart som angrep tamdjur

Viltskadecenter på Grimsö har börjat fått in DNA-prover från döda och skadade tamdjur. Resultatet av närmare 50 prover som samlats in under 2007 visar att besiktningsmännen oftast har rätt när de gör bedömningen att ett stort rovdjur anföll tamdjur. Av de prover som kom in under 2007 var det få fall som visade att ”rovdjursattacken” istället berodde på att hundar gått till angrepp.

Under 2007 angreps sammanlagt 397 tamdjur av stora rovdjur, enligt Viltskadecenters sammanställning av rapporter från länsstyrelsernas besiktningsmän. 89 procent av de angripna djuren var får.

Under 2007 samlades närmare 50 salivprover in från sår på skadade och dödade tamdjur i Sverige. Proverna togs när länsstyrelsens besiktningsmän gjorde bedömningen att det var ett stort rovdjur som gjort attacken.

– I 80 procent har det hittats DNA från björn, varg, lodjur, hund eller räv, säger Linn Svensson, ansvarig för DNA-analyser på Viltskadecenter.

Saliv avslöjar vilken art det är

– Det går att se vilken art det är som lämnat saliv i såret, men inte vilken individ, tillägger hon.

– Besiktningsmännen har varit hos Viltskadecenter på kurs. Det är vi som har lärt dem hur de ska besiktiga med hjälp av kunskap som samlats in under åren. Med saliv-DNA får vi en chans att se om vi lärt ut rätt och om besiktningsmetoden är bra, förklarar Linn Svensson.

När DNA-projektet behandlades i media tidigare hävdades att rovdjuren kan vara oskyldiga i drygt hälften av fallen och att det i stället skulle kunna vara hundar som anföll tamdjuren.

Hund i några få fall

– Av de arter som fångats upp i DNA-analyserna är det hund i några få fall enligt DNA-analyserna. Men vi väntar med att redovisa siffror eftersom materialet ännu är för litet för att dra några slutsatser av, säger Linn Svensson om det treåriga projektet.

Hon poängterar att salivproverna inte alltid är ett hundraprocentigt bevis för vilken art som dödat eller skadat tamboskap.

– Det kan vara räv som lämnat saliv när de ätit på djur som dödats av ett stort rovdjur. Det kan också ha varit en hund som slickat i ett sår på ett rovdjursdödat djur. Även det syns i DNA-analysen. Hunden behöver inte ens ha ätit på kroppen, kommenterar Linn Svensson.

Siffror om hundattacker saknas

Det förekommer att hundar attackerar tamboskap, men det finns inga sammanställningar om det.

– Ingen vet hur många sådana angrepp det är. Ofta görs det upp mellan hundägare och boskapsägare, säger Linn Svensson.

– DNA-analyserna fungerar än så länge inte när det gäller att avgöra om en varg attackerat en hund, eftersom vargar och hundar har för lika DNA. Däremot går det att få bekräftat om det i hundens sår finns saliv från björn eller lo.

Det material som hittills samlats in ser preliminärt bra ut, tycker hon.

Har oftast rätt efter besiktningen

– Hittills visar DNA-analyserna att besiktningsmännen oftast har rätt när de gör bedömningen att det är ett stort rovdjur som attackerat tamdjur.

Det finns inga planer på att DNA-analyser ska ersätta besiktningsmännen. De kommer även i fortsättningen att göra en bedömning som används när länsstyrelsen beslutar om det ska betalas ut ersättning för tamdjur som attackerats av stora rovdjur, framhåller Linn Svensson.