Det är en stark skildring av vad som hände efter att familjen drabbades av vargangreppet.
Så här beskriver Anette Skoog hur hon hittade det första fåret.
”Den första tackan jag hittar ihop med Jixa, vår kelpie, är en vit finullstacka. Hon ligger ner uppe på åvallen och reser sig inte när vi kommer. Jag inser att hon måste ha passerat minst två staket eller gått på utsidan i ån för att kunna förflytta sig till denna plats.
Hon är blöt och lerig, gnisslar tänder och skakar lite. Jag lägger hunden och går fram, hon ligger still. En blodig rännil flyter från tackans öra ner över kinden. Såret är litet, inte livshotande. Men tackan ser risig ut, jag kollar slemhinnorna i munnen och de är kritvita. Andningen ytlig och snabb. Sedan lyfter jag på huvudet och inser orsaken. Tackan har ett bitsår i halsen, som av en slump har det frilagt alla muskler och kärl, jag ser hur blodet strömmar genom ett av de stora halskärlen som är frilagda i såret. Hon har överlevt, men med en millimeter tillgodo. Jag lyfter försiktigt på fram- och bakben. Tackans båda bakben är på insidan kraftigt bitskadade, här finns bara en sak att göra, förkorta lidandet så snart som möjligt.”
Länsstyrelsen sa nej till stängselbidrag
Historien hade börjat några år tidigare i samband med att familjen flyttade till gården i Ervalla i maj 2008.
En månad innan flytten var Anette Skoog i kontakt med länsstyrelsen i Örebro för att få bidrag till rovdjursavvisande stängsel, men länsstyrelsen sa nej.
Anledningen var enligt tjänstemännen att gården inte låg i ett befintligt vargrevir. Att det närmaste reviret endast är en ”dagsmarsch” från gården spelade ingen roll.
I april 2009 var familjen på nytt i kontakt med länsstyrelsen då varg flera gånger i vecka spårats i närheten av gården men det är fotfarande nej till bidrag.
Oskygg varg på gårdsplanen
Den åttonde mars står det en oskygg varghanne på gårdsplanen. Därefter ger länsstyrelsen till slut med sig och familjen uppmanas att söka bidrag.
15 månader efter ansökan har länsstyrelsen tagit beslut och beviljat bidrag till stängsel.
Enligt beslutet ska stängslet vara uppsatt och besiktigat och alla kostnader redovisade senast den 31 december 2012.
Det tog alltså 15 månader för länsstyrelsen att fatta beslutet men djurägaren är skyldig att hinna sätta upp och redovisa alla kostnader för stängslet på tre månader. Det ska dessutom ske under en period då det delvis är tjäle i marken.
Katastrofal vargattack
Men drygt en vecka efter länsstyrelsens beslut, den 3 november, inträffar katastrofen.
På morgonen ska Anette Skoogs och hennes man Martin ta hand om varsitt stall. När Martin kommer tillbaka beskriver Anette Skoog så här.
”Jag tänker att han ser lite märklig ut i ansiktsdragen, när han kommer fram säger han enkelt ”Alla tackorna är döda”. Han pratar långsamt, som om han bokstaverar varje ord.”
I det kaos som vargattacken orsakat har en del tackor drunknat i den närliggande ån, en del blivit ihjälbitna, andra livsfarligt skadade medan några flytt i panik. De tittas senare flera mil från platsen.
Endast en tacka överlevde
I slutänden ska det visa sig att endast en tacka av 49 överlevde vargattacken.
Nu vidtar ett enormt arbete med att ta hand om alla döda djurkroppar och avliva de djur som skadats men som ännu lever.
Med hjälp av goda grannar och vänner och genom att arbete i det närmaste dygnet den närmaste tiden lyckas man efter månaders slit till slut få ordning på gården igen.
Men vargangreppet har inte bara inneburit en massa extraarbete och att man förlorat några ”hobbyfår”. Det här är betydligt mycket allvarligare då produktionsbortfallet är 100 lamm.
”Ytterst står vår försörjning på spel – utan lamm och kalvar så hänger gården på en skör tråd”, skriver Anette Skoog.
Kan få vapnen omhändertagna
I dagboken går också in på de juridiska riskerna för den som försöker skydda sina djur mot rovdjursangrepp.
”En varg som skjuts enligt det som nu blir paragraf 28 jakt – fredande av egna djur vid angrepp blir omedelbart polissak. Därför måste den som håller i vapnet vara fullt medveten om vad konsekvenserna kan bli och vad förutsättningarna är”, konstaterar hon.
Det är alltså så att den som fredar sina egna eller andras djur är ute på ett sluttande plan och får räkna med att, åtminstone tillfälligt, få sina vapen omhändertagna och också bli misstänkt för jaktbrott.
Viktigt stöd från omgivningen
Anette Skoog berättar även om hur viktigt stödet från omgivningen varit.
”Ingen som inte själv varit i samma situation kan nog förstå hur viktig denna omtanke är där i stunden, att någon bryr sig, att någon frågar om vi ätit, sovit och om djuren fått mat.”
Som om det inte var nog med allt arbete, sorg och förtvivlan kommer sedan hoten och terrorn från ”vargvänner”.
Det beskrivs i dagboken så här:
”Martin observerar två bilar ute på byvägen. De står stilla på en mötesplats, verkar konstigt. Han åker dit och frågar om de behöver hjälp. Personerna i bilarna vill inte prata och när Martin frågar vilka de är får han ett snäsigt svar att de bara identifierar sig för polisen.
Sonen är hemma med oss, oron för vilka de här människorna är och vad de vill blir påtaglig.
Ber polisen ta hand om besökarna
Ringer polisen, ber dem komma och ta hand om dessa ovälkomna besökare.
En reporter från NA dyker upp med fotograf i släptåg. I mellantiden har de ovälkomna besökarna förflyttat sig mot ett sommarstugeområde. Journalisten åker efter.
När bilarna kör tillbaka står Martin ute vid vägen och skriver upp registreringsnumren. Ett lätt tumult utbryter när en av förarna blir provocerad och rycker åt sig Martins telefon. Martin lyckas ta tillbaka telefonen med en lika snabb manöver. Sedan åker bilarna bort från vår gård.
Polisen hinner fram precis när bilarna åkt. Det visar sig senare att de gjort samma besök hemma hos jakledaren för skyddsjakten. Men några aktiva jägare träffade de förstås aldrig på.
Nu väcks en annan slags beslutsamhet hos oss. Dessa ovälkomna besökare utmanar nämligen så mycket mer än frågan om vargen och skyddsjakt. Människor som tar sig friheten att skrämma andra från att genomföra en fullt laglig skyddsjakt och att freda sina djur, är i all akt och mening ett hot mot demokratin. Ingen har rätt att med skrämselmetoder sätta sig över det som är lag och ordning, och indirekt skapa egna ramar för vad som är rätt och fel.
”Ingen skrämmer oss till tystnad”
Vår rätt att fritt utrycka våra åsikter utan risk för hot, blir helgens mest påtagliga samtalsämne.
Ingen skrämmer oss till tystnad tänker vi. Den här gången gick vargen in fel fårflock.
Samtal till både länsstyrelse och LRF-regionens folk får effekten att fler personer håller utkik efter ovälkomna besökare. Oron för nytt vargangrepp har nu förbytts mot oro för ovälkomna besök hemma.”
När alla diskussioner om ersättning från länsstyrelsen är avklarade visar det sig att familjen fått ungefär 50 procent av sina kostnader i samband med attacken täckta. Resten får de själva stå för.
SMS-larm om vargobservation
Den 28 december skriver Anette Skoog så här i dagboken:
”Jag står inomhus och väger lamm när det kommer ett SMS på telefonen. Det har gått en varg över Ervalla ängar på eftermiddagen, någon kilometer hemifrån. Detta är en av alla, nästan dagliga rapporter om vargens ökande aktivitet i vårt område. Det är inte en varg, det är många.
Vi lämnar lyset på i lammstallen över natten, går några extra rundor sent på kvällen samtidigt som vi ser till de lammande tackorna. Det känns bättre att göra något konkret. Men innerst inne vet vi att det är meningslöst. Vargen kan komma förbi vårt stall när man minst anar det.
Tackorna som fodras utomhus är inte säkra där ens dagtid och när vi är hemma.”
Anette Skoogs målande beskrivning av konsekvenserna av vargpolitiken har Fåravelsförbundet skickat till bland annat Jordbruksverket, Naturvårdsverket, Miljödepartementet och Lansbygdsdepartementet och ett antal ”vargvärnarorganisationer”.