Det började redan 1999. Då ville jordbruksverket förbjuda prov för grythundar med levande djur i gryt eller konstgryt.
Om provet förbjuds går det inte heller att ta fram lämpliga hundar för grytjakt. Därmed var det i praktiken även ett förslag att förbjuda all jakt med hund under jord.
Men det går aldrig att garantera att till exempel en tax som driver vilt ovan jord inte försvinner ner i underjorden. Därmed blir det i praktiken även ett förbud mot jakt med alla kortbenta jakthundar, som kan gå ner i gryt.
Förbudsförsöket resulterade i ett beslut att undersöka hur grytprovsgrävlingar mår.
Redan tidigare fanns studier som visade att grävlingar inte påverkas nämnvärt av att delta i grytprov med hundar. Eftersom det resultatet inte var riktigt önskvärt bland förbudsivrarna har SVA och statsveterinären Torsten Mörner gjort nya försök.
SVA har opererat in sändare i buken på grävlingar för att mäta puls och kroppstemperatur.
Frågan är alltså hur grävlingar reagerar vid ett möte med olika hundar under grytanlagsprov.
Torsten Mörner har kommit fram till att vissa djur reagerar mer än andra. Men inget visar att stressen på något sätt skadar grävlingarna eller ger allvarligare beteendeförändringar.
Ändå har Torsten Mörner föreslagit en rad nya krav på dem som har anläggningar för grytprov.
Sammantaget blir det både avsevärt dyrare och mycket mer jobb.
Grävlinghägnet bör vara minst 600 kvadratmeter, enligt Torsten Mörner.
Dessutom ska grävlingar hållas i mindre hägn före grytproven, så att grävlingarna ska vänja sig vid människor och bli mer hanterbara.
Grävlingarna måste också vara uppfödda i fångenskap – då blir det lättare att ta bort individer som inte passar i fångenskap.
Mörner vill även att alla grävlingar som används är ID-märkta, så att alla individer kan identifieras.
Dessutom måste jägarna föra protokoll över all träning och alla prov. Både träning och träning bör tidsbegränsas, föreslår Torsten Mörner.
– Och det bör alltid finnas en veterinär närvarande, tycker statsveterinären Mörner.
– Veterinären bör undersöka grävling och hundar före och efter träning och prov. Veterinären ska bedöma om grävlingen är lämplig att använda och ska också ha rätt att avbryta träningen eller provet.
Mörner vill också ge grävlingarna en återhämtningsperiod mellan proven och efter vistelsen i kitteln. Under den perioden får grävlingen inte möta hundar i testsyfte.
Dessutom bör både transportförhållanden och transporttid ses över, anser han. Det gäller även konstruktionen på kitteln.
Närkontakter ska minimeras, så att det inte blir bitskador på hund eller grävling. Torsten Mörner vill även ha certifikat, både för de som håller grävling och är provledare. Egentligen vill han stoppa hela verksamheten.
– Grytanlagsproven som de bedrivs i dagsläget är sannolikt inte förenligt med djurskyddslagen, fastslår Mörner.
”Utbildade grythundar är oumbärliga”
Grytjaktshundar behövs bland annat för att stoppa smittsamma sjukdomar som rabies.
Vid olika samhälls- och djurskyddsinsatser är utbildade grythundar oumbärliga, konstaterar
Peter Sandberg, ordförande i SGK, Svenska grythundklubben.
Så här skriver han om behovet av grythundar i Sverige:
Jakten och viltvården i Sverige bedrivs under högt ställda krav både när det gäller djurhänsyn och jaktlig etik. Det är konstaterat att Sverige här har en tätplacering också i en internationell jämförelse. Vi har en väl utbyggd och kontrollerad verksamhet för eftersök av både trafik- och vid jakt skadade djur. Svenska kennelklubben har framgångsrikt utvecklat hur hundar ska användas vid jakt. Detta gäller såväl hundar, vars syfte är att ge jägaren möjlighet till skott, som att lokalisera villebrådet efter skottet. Träning och prövning av hundar som ett led i avel och avelsprövning av jakthundar har otvivelaktigt här haft en stor betydelse.
Grythundar behövs för att kunna bedriva sådan skyddsjakt på räv, grävling och mårdhund som föreskrivs i jaktförordningens bilaga 4.
För att kunna bedriva sådan skyddsjakt krävs tillgång till utbildade grythundar. Det är mycket viktigt att förbereda och träna hundarna innan dessa används vid praktisk jakt. Det gäller även att selektera bort de hundar som genom sitt arbetssätt riskerar att i onödan skada bytesdjuret eller sig själva.
Grytanlagsprov och grytjaktprov är vårt instrument för att pröva hundars mentala och fysiska lämplighet för grytjakt, och för att utvärdera den enskilda hundens lämplighet för avel.
Genom träning och prov i konstgryt en får hunden lära sig ett klokt och balanserat arbetssätt samt att respektera det vilt den kommer att möta i en verklig jaktsituation.
Om hunden har ett oförsiktigt och/eller alltför aggressivt beteende anses det som ett grovt fel i bedömningen. Upprepas sådana fel leder det till att hundarna utestängs från vidare prov- och träningsverksamhet.
Vid utbrott av smittsamma sjukdomar, som till exempel TBC, rävskabb, dvärgbandmask och rabies, är det nödvändigt att bedriva skyddsjakt.
Grythundar är även nödvändiga vid skyddsjakt för att motverka etablering av oönskat vilt i Sverige såsom mårdhund. Vid en sådan samhälls- och djurskyddsinsats är utbildade grythundar oumbärliga. Här har jägarkåren med sina grythundar redan gjort en viktig insats genom att förkorta lidandet för ett stort antal ”skabbrävar”.
Det bör också tilläggas att de finska jägarna med sina grythundar gjorde en oersättlig insats vid det rabiesutbrott som drabbade Finland under senare delen av 1980-talet.
Vårt önskemål om samhällets stöd med gratis rabiesvaccinering har hittills inte tillmötesgåtts.
De veterinärmedicinska utredningar som gjorts i samband med grytprov pekar på att grävlingen inte visar annorlunda stress eller beteendeförändringar, än vad djuret gör i sin naturliga miljö. Då grävlingen är en viktig del av verksamheten sköts den självfallet med stor omsorg och utsätts inte för situationer som medför lidande eller allvarlig skada. Jordbruksverket redovisade 1993 en undersökning om grytproven var förenliga med djurskyddslagen. Jordbruksverket kom fram till att ”träning och prövning av grythundar är nödvändigt innan de används i verklig jakt”.
Tränings- och provverksamheten kan inte anses som djurplågeri vare sig för hundar eller för grävlingar. Verksamheten kan anses vara förenlig med djurskyddslagens bestämmelser om uppställda krav uppfylls. Statens Veterinärmedicinska anstalts utredning, Dnr 125/92, visar entydigt att verksamheten inte kan betraktas som djurplågeri”.
Statens Veterinärmedicinska anstalt (SVA) fick 2001 också i uppdrag från regeringen att studera grävlingars situation i samband med grytanlagsprov. SVA anser att de inte kan finna att grytanlagsproven skulle vara oförenliga med djurskyddslagen.
SVA gav också vissa rekommendationer, som ledde till att regelverket numera föreskriver att varje öppning där hunden möter grävlingen i konstgrytet ska var avskärmad med galler.
Peter Sandberg, ordförande i SGK, Svenska grythundklubben