– Jag hoppas att 15-taggaren jag fällde ska tas som ett tecken att aldrig ge upp hoppet, säger Gunnar Strandgren, som nu kan jaga igen trots sviterna efter en stroke.
Foto: Arne Ekbäck – Jag hoppas att 15-taggaren jag fällde ska tas som ett tecken att aldrig ge upp hoppet, säger Gunnar Strandgren, som nu kan jaga igen trots sviterna efter en stroke.

Gunnar besegrade stroken och fick sin drömtjur

Under septemberjakten i år fällde Gunnar Strandgren sin drömtjur. Den fina 15-taggaren, med en slaktvikt på hela 275 kilo, låg kvar på skottplatsen efter två snabba skott från den rutinerade jägaren, som jagat i 50 år. Men det viktigaste med 15-taggaren var att den förre storskytten Gunnar Strandgren fick en bekräftelse på att han trots en svår stroke år 2005 är med på banan igen.

Gunnar Strandgren bor i Malå, men jagar älg med Vormsele jaktlag utanför Lycksele. Han är ett bevis på att det kan finnas en väg tillbaka trots att svåra sjukdomar eller olyckor helt har förändrat livet.

– Man får aldrig ge upp hoppet om ett aktivt liv, oavsett vad som händer. Det är bara att acceptera fakta och lägga all energi på att göra det bästa av sin situation, säger Gunnar Strandgren.
Skjutögat fungerar inte
Den första indikationen på att något inte stämde kom år 2000. Gunnar Strandgren fick problem med synen på höger öga, skjutögat, under fältskytte. 
För att kunna fortsätta jaga konstruerade och byggde han ett eget vänstermontage för kikarsiktet. Sedan lärde Gunnar sig att sikta med det vänstra ögat, trots att han var högerskytt. Därmed kunde han fortsätta med jakten.
År 2005 kom stroken som definitivt förändrade Gunnars liv. Vänsterarmen blev närmast obrukbar.
Stroken – ett hårt slag
Gunnar fick även betydligt svårare att gå. Det var ett hårt slag för en man som har varit en aktiv person.
I rummet står ett prisskåp som dignar av alla utmärkelser han vunnit genom åren. Ett svenskt mästerskap i fältskytte med pistol är den främsta meriten.
Gunnar hade dessutom jagat älg och småvilt verkligt aktivt i 50 år innan han drabbades av stroken. Han älskade den rörliga jaktformen med stående fågelhundar. Det gav massor av mil i benen under varje jaktsäsong. Gunnar hade fastnat för munsterländern och den sista hunden fanns på gården fram till förra året, när den togs bort på grund av ålderdom.
Sökte efter lösningar
Trots stroken fortsatte Gunnar som kassör i jaktlaget även om han inte kunde jaga de första tre åren efter stroken.
Men Gunnar låg inte på latsidan trots sitt handikapp. Han skaffade snabbt en bil med automatlåda.
Därefter började han aktivt att söka lösningar för att kunna fortsätta på jaktbanan.
Jaktkamraterna uppmuntrade honom hela tiden att försöka komma igen.
– De fanns där hela tiden och stöttade mig.
Det avgörande kom när Torbjörn Fjällström från jaktlaget övertalade Gunnar att skaffa en halvautomat. 
Halvautomat räddningen
Halvautomaten öppnade nya möjligheter. När jaktsäsongen 2008 startade var Gunnar med i laget igen.
Nu hade han modifierat ett befintligt skjutstöd med en nackrem, som i grunden var en gevärsrem.
Därmed kan Gunnar med nackens hjälp hålla upp vapnet och sikta utan hjälp av vänster arm.
Repeteringen, som tidigare var ett oöverkomligt problem, går nu problemfritt med halvautomaten.
Det vänstermontage, som Gunnar byggt tidigare, skulle även monteras på halvautomaten. Det var ingen standardåtgärd upptäckte Gunnar. Men även detta klarade han.
Mycket övningsskjutning
Inför jakten år 2009 hade han övningsskjutit cirka 250 skott med halvautomaten för älgjakten och långt över 1 000 skott med luft- och salongsgevär.
– 15-taggaren ska ses som en bekräftelse på att det trots en svår sjukdom eller olycka går att leva ett bra och aktivt liv, förklarar Gunnar.
– Jag vill främst tacka sambon Anita och jaktlaget, som hela tiden har stöttat mig och på alla sätt hjälpt mig tillbaka.
De första jaktdagarna följde Anita med i skogen, bland annat för att bära grejer till passet.
– Gunnar har aldrig varit overksam, varken före eller efter stroken, konstaterar sambon Anita Österlund.
Det tog många timmar innan Gunnar löste problemet med att kunna hantera ett vapen igen.
– Men att skjuta pistol på tävlingsnivå, det går inte. Men sånt får man leva med, konstaterar Gunnar.