Back Albert Johansson med sin duktiga gråhund Brödas Rocko. I mitten Olle Sandström, som hade turen att få ett ”tag” på jättebjörnen. Till höger: Kalle Alm.
Back Albert Johansson med sin duktiga gråhund Brödas Rocko. I mitten Olle Sandström, som hade turen att få ett ”tag” på jättebjörnen. Till höger: Kalle Alm.

Jättebjörn fälld i Siljansnäs

Olle Sandström lyckades fälla en av de största björnarna i Dalarna. Björnen väger 270 kilo och mäter 80 centimeter runt huvudet.
– Det är den mest fantastiska jakt jag har varit med om, säger Olle.

Efter ett tips om färsk björnskit vid Flenarnas fäbod, bestämde sig björnjägarna Olle Sandström, Kalle Alm och Back Albert Johansson för att tidigt på morgonen den 5 september göra ett försök på björnen.

Grabbarna startade i gryningen uppe vid fäboden. Back Albert började med att banda med sin gråhund Brödas Rocko, som det tidigare skjutits björn för, allt för att inte hunden skulle ta an älg istället.

Rocko är SJCH på älg och risken är stor att hundarna tar an älg istället för björn när älghundar används för björnjakt.

Efter att ha gått ett bra tag märkte Back Albert att hunden blev hetare och hetare. Men några älgspår kunde han inte hitta i spåret, som Rocko nu mer och mer började dra i kopplet efter.

Släppte hunden

Ekipaget hittade en färsk björnskit, som visade att nallen ätit en hel del blåbär. Nu började Rocko verkligen visa att björnen var nära. Då bestämde sig Back Albert för att släppa honom lös.

Rocko drog iväg så mossan sprutade bakom honom och efter bara några minuter kom de första skallen.

– Nu har han hittat björnen, viskade Back Albert i radion till resten av jägarna.

– Nu måste vi vara beredda!

Direkt efter upptaget blev det ett kort ståndskall innan björnen började röra på sig i den täta ungskogen.

Nu hörde grabbarna hur gångståndet sakta förflyttade sig i den täta ungskogen. Rocko skällde stundtals ståndskall. Men när björnen stod stilla visade Rocko sin vana trogen att han kan tystna. Men så fort björnen rörde sig hörde grabbarna åter hunden.

Omöjligt få skottläge

Sakta gick björn och hund runt i ungskogen. Jägarna försökte hela tiden komma i skotthåll för björnen, men i den täta ungskogen var det omöjligt att få ett säkert skott på björnen.

Trots att jägarna var inne på 20-25 meter flera gånger lyckades ingen av dem få ”ett tag” på björnen, som jägarna säger i Dalarna.

– Hela tiden gick han bara undan, berättar Olle Sandström.

– Björnen måste ha vetat om att vi var så nära och han måste ha känt vår vittring. Ändå gick han bara i den cirka 50 hektar stora ungskogen, tillägger han.

Ut i myrkanten

Efter tre timmars snurrande med omväxlande gångstånd och fasta korta stånd bytte björnen område och började dra sig mot en myrkant med en tät slyskog i kanten.

Olle, som kommit lite före Back Albert och Kalle Alm, tänkte att nu så ska jag ta den. Snabbt drog han iväg till ett ställe där slyskogen inte var så tät och gjorde sig beredd.

Då hörde han hur både björn och hund kom närmare där han stod färdig att skjuta med sin gamla 9,3×57-studsare.

– Jag tänkte att kommer han här gäller det att ta ett bra tag direkt. Jag får bara en chans och sedan är han väck eller också går det illa för mig i den här täta slyn, berättar Olle.

En kula bakom örat

Han hörde hur björnen kom flåsande. När björnen kom fram i en öppning, med sitt enorma huvud, höjde Olle geväret och satte iskallt en kula bakom höger öra på björnen på tio stegs avstånd.

Storbjörnen slog omkull direkt och Olle kunde på darriga ben gå fram och konstatera att den jättelika björnen låg död framför honom.

– Att få se en sådan här jättebjörn ligga framför sig är nog det mest fantastiska jag någonsin varit med om, kommenterar Olle.

– Vilken otrolig jakt att i över tre timmar ha en sådan jättebjörn på 270 kilo framför sig i ett litet område. Det är den mest fantastiska jakt jag har varit med om, säger Olle.