Genom mänsklighetens historia har viltet som resurs varit avgörande för överlevnad. De stora rovdjuren har utgjort överlevnadshot och orsakat svåra konflikter som medför att människan försökt hålla dem ifrån sin närhet i alla tider.
Regeringens kommittédirektiv till rovdjursutredningen visar på insikt i detta när utredningen fick uppdrag att beakta socioekonomiska förutsättningar, analysera acceptans och ge förslag som bidrar till samexistens mellan människa och rovdjur.
Minskar inte konflikterna
Tyvärr saknar jag i utredningens betänkande tydliga förslag som minskar konflikterna och bidrar till ökad samexistens. Vissa lagda förslag anser jag till och med innebär motsatsen, som till exempel utredarens förslag på referensvärde för varg på 450 individer, vilket jag reserverar mig starkt mot.
Tyvärr saknar jag i utredningens betänkande tydliga förslag som minskar konflikterna och bidrar till ökad samexistens. Vissa lagda förslag anser jag till och med innebär motsatsen, som till exempel utredarens förslag på referensvärde för varg på 450 individer, vilket jag reserverar mig starkt mot.
Förslag om bättre inventeringsmetoder saknas, vilket är exempel där förtroendet för dagens rovdjurspolitik urholkats och kraftfulla förbättringar krävs.
I de flesta länder som är kända för stora rovdjur och som har betydande turismintäkter från beskådande av vilda djur genomförs förvaltningen av vilda djur främst på marker om är under samhällets kontroll och även inom hägnade reservat.
En politik som tar hänsyn
Förvaltningen på dessa marker tar även tydlig hänsyn till konfliktrisk mellan människor
Förvaltningen på dessa marker tar även tydlig hänsyn till konfliktrisk mellan människor
och vilt, men även att i vissa fall areell näring bedrivs.
Utanför dessa områden är budskapet tydligt om att det inte kan finnas någon ”låt gå-politik” avseende skador för människor, vilket syftar till att kunna behålla acceptans för viltförvaltningen. Trots detta finns betydande konflikter med stora rovdjur.
I Sverige genomförs viltförvaltning på ett helt annat sätt. Den svenska rovdjurspolitiken innebär att stora rovdjur lokaliseras till privatägd mark som samtidigt är produktionsmark främst för skogs- och jordbruk och även nyttjas för fäboddrift, vars fortsatta bedrivande är förutsättningen för flera sällsynta växter och insekter.
Måste ge fullständig ersättning
I Sverige skall förvaltningen av det mest kontroversiella rovdjuret, vargen, främst ske på marker som inte är under statlig förvaltning och tillväxten av vargpopulationen ske in i jordbruksbygder.
I Sverige skall förvaltningen av det mest kontroversiella rovdjuret, vargen, främst ske på marker som inte är under statlig förvaltning och tillväxten av vargpopulationen ske in i jordbruksbygder.
Kostnaderna för svensk rovdjurspolitik betalas idag av dem som bor och verkar där rovdjuren finns. Detta måste ändras och fullständig ersättning utgå för direkta och indirekta skador och olägenheter, vilket behöver utvecklas betydligt mer än vad utredningen gjort.
Jakten påverkas orimligt mycket av vargens närvaro och den ekonomiska påverkan blir oacceptabel genom att arrendepriser sjunker och att företagande inom jaktutrustning, viltomhändertagande och hunduppfödning får minskat kundunderlag.
Försämrad livssituation
Till det kommer inte ekonomiskt mätbara konsekvenser av försämrad livssituation för de som inte längre vågar jaga och att vårt kulturarv genom jakt med löshund hotas.
Till det kommer inte ekonomiskt mätbara konsekvenser av försämrad livssituation för de som inte längre vågar jaga och att vårt kulturarv genom jakt med löshund hotas.
Viltförvaltning i Sverige fungerar väl genom att markägare och jägare lokalt förvaltar viltstammar. Sund sammansättning av viltstammar samt skadebild på accepterad nivå uppnås genom jakt.
Även för stora rovdjur har vi betydande populationer. För att stora rovdjur ska kunna samexistera med lokalt boende krävs förvaltning baserad på lokala förutsättningar, med rätt att jaga. Stora rovdjur är naturligt skygga och individer som har avvikande eller oskyggt beteende måste omgående avlivas, oberoende av bevarandestatus.
Hoten mot adaptiv förvaltning
De direkta hoten mot en väl fungerande adaptiv förvaltning av rovdjur i Sverige återfinns i omoderna internationella artbevarande överenskommelser (till exempel art- och habitatdirektivet), vars tolkning i dagsläget innebär oacceptabelt högt rovdjurstryck.
De direkta hoten mot en väl fungerande adaptiv förvaltning av rovdjur i Sverige återfinns i omoderna internationella artbevarande överenskommelser (till exempel art- och habitatdirektivet), vars tolkning i dagsläget innebär oacceptabelt högt rovdjurstryck.
Jag anser att Sverige med kraft omgående ska kräva internationella förändringar som innebär att viltförvaltning baseras på lokala förutsättningar och med människan och areella näringar i fokus.