Vargpolitiken bör främst handla om vad människorna i rovdjursområdena orkar bära, enligt JRF:s generalsekretare Per Wanström.
Vargpolitiken bör främst handla om vad människorna i rovdjursområdena orkar bära, enligt JRF:s generalsekretare Per Wanström.

JRF kräver vetorätt mot vargar

Jägarnas Riksförbund kräver kommunal vetorätt mot att hysa vargar eller andra stora rovdjur. Det framgår av JRF:s remissvar på rovdjursutredningen.

– När det gäller de stora rovdjuren så måste man ta hänsyn till de socioekonomiska aspekterna. Det är inte bara ekologisk bärighet som gäller utan främst vad människorna i rovdjursområdena orkar bära. Det säger Jägarnas Riksförbunds generalsekreterare Per Wanström med anledning av det remissvar som JRF lämnat på rovdjursutredaren Lars-Erik Liljelunds delbetänkande.
JRF menar att vid förvaltningen av de stora rovdjuren gäller det att i första hand ta hänsyn till lokalbefolkningens behov eftersom det är de som drabbas av rovdjuren. 

Finns mest på privat skogsmark
I svaret konstaterar JRF att Sverige har mycket stora stammar av stora rovdjur som björn, varg, järv och lo koncentrerade till södra Norrland och Mellansverige. Rovdjuren finns i huvudsak på privat mark där samtidigt Sveriges största nettoexportnäring bedrivs i form av skogsbruk.
JRF kräver därför att det görs en samhällsekonomisk konsekvensanalys, där samtliga kostnader för rovdjuren tas med.
I remissvaret ges några exempel, som minskande inkomster för skogsbolag som tvingas sänka jaktarrenden på grund av varg, köttvärden motsvarande cirka en miljon årligen per vargrevir, svårigheter för företag inom skogsnäringen att rekrytera personal och sänkta fastighetspriser i vargtäta områden.

Biologin väger inte lika tungt

JRF menar att i rovdjurutredningens slutbetänkande måste utredaren även ta med ekonomiska och kulturella faktorer, och inte bara biologiska, när det gäller förvaltningen av de stora rovdjuren.
I remissvaret konstatera JRF vidare att utredningen i sitt delbetänkande endast sett till de biologiska aspekterna. I slutbetänkande gäller det till att se till hela Art- och habitatdirektivet, där det i artikel 2 står att man även ska ta hänsyn till bland annat ekonomiska och kulturella aspekter.
Beträffande rovdjursstammarna konstaterar JRF att rovdjursutredarens förslag på ett provisoriskt referensvärde på 450 vargar i Skandinavien i stort sätt är uppfyllt. JRF påpekar att vargstammen i Sverige inte är unik, utan en del av en mycket stor stam med kärnområde i Ryssland. Därför bör vargen tas bort som hotad art i Europa.

Vargen inte hotad som art
I remissvaret pekar JRF på att utredare framhållit att vargstammen i Sverige aldrig kan bli livskraftig om man inte får ett ökat genutbyte med stammen i Finland och Ryssland.
Förbundet konstaterar att:
”Om vargarna som befinner sig i Sverige inte kan nå gynnsam bevarandestatus när alla faktorer är medräknade så måste detta accepteras då vargen globalt sett inte är hotad och människans livssituation måste sättas främst.”
Med andra ord. Kan inte den Skandinavisk vargstammen överleva utan hjälp får man acceptera att den dör ut i Sverige eftersom den inte är hotad som art globalt sett.

Kräver kommunal vetorätt
JRF vill också ha kommunal vetorätt mot stationär förekomst av de stora rovdjuren om kommuninnevånarna så önskar.
Beträffande björn, järv och lodjur menar JRF att alla tre arterna idag har gynnsam bevarandestatus. När det exempelvis gäller björn pekar JRF på att Sverige inom vissa lokaler har värdens kanske tätaste björnstam.
När det gäller inventeringsresultaten av rovdjursstammarna konstaterar JRF att de har mycket låg trovärdighet hos jägare och markägare, eftersom metoden gör att de alltid visar färre rovdjur än vad som i verkligheten finns.