Knepigt avslöja varg-DNA på hund

För drygt tre år sedan utvecklade Lunds Universitet en metod att identifiera rovdjurs-DNA på rovdjursdödade tamdjur. Metoden fungerar med stor säkerhet, med ett viktigt undantag: Vargangripna hundar.

Det kan tyckas konstigt att det är så svårt att skilja på hund och varg i samband med vargangrepp på hundar – när man samtidigt kan skilja mellan enskilda vargindivider i vargstammen och spåra hundarnas anfäder mer än 10 000 år tillbaka i tiden.
– Just vargangripna hundar är ett speciellt problem, bekräftar Åsa Langefors, molekylärbiolog på Lunds Universitet.
Hon var den som 2006 ansvarade för utvecklingen av salivanalyser, på uppdrag av Viltskadecenter. Avsikten var att få fram en enkel och någorlunda ekonomisk metod att få svar på vilket rovdjur som angripit ett tamdjur.
– Allt är naturligtvis möjligt. Inom kriminaltekniken går det som bekant att särskilja olika människor från ett DNA-prov, trots att det är samma art. Men där finns å andra sidan betydligt större resurser, säger Åsa Langefors.

Kostnadsfråga
Det är alltså en kostnadsfråga. I dag skulle det vara tämligen dyrt och resurskrävande att urskilja varg-DNA på en hund – något som naturligtvis kan förändras i framtiden. För att förstå problemet måste man veta hur en normal genanalys på genetiklabbet på Grimsö går till:
# Steg 1 är att få ut DNA ur provet, vilket man gör genom att blanda ut det med diverse kemikalier som bryter upp cellväggarna och frigör arvsmassan.
# Steg 2 är att få fram en större mängd arvsmassa. Det är nämligen svårt att analysera enstaka molekyler och därför låter man vissa delar av arvsmassan (med hjälp av så kallade genetiska markörer) kopiera sig själv 100 000-tals gånger. Detta görs med hjälp av enzymer i en liten maskin som håller igång kopieringsprocessen genom att höja och sänka temperaturen.
# I steg 3 görs en sekvensanalys av den lilla soppan renodlade DNA-molekyler. I praktiken får man fram ett diagram med kurvor, som representerar en bild av arvsmassan.

För närbesläktade
– Det är i steg 2 problemet uppstår. Arvsmassan hos hund och varg är så lika att de genetiska markörerna mångfaldigar båda. Med de standardmetoder som vi har i dag är det väldigt svårt att dra några slutsatser från sådana prov, säger Åsa Langefors.
Däremot är det relativt enkelt och säkert att se om det är en hund eller varg som dödat ett får, eftersom fårets DNA inte mångfaldigas i analysprocessen. Och ännu enklare – i stort sett med 100-procentig säkerhet – är det att avgöra om det är björn, lo, järv eller varg som dödat ett tamdjur.
– Det inträffar förstås att det kommer in prov som inte går att analysera. Ungefär vart fjärde prov brukar misslyckas, och det är därför man alltid tar flera prover från samma kadaver, säger Åsa Langefors.