(Utdrag hämtat från riksdagens hemsida 2011-02-08 kl: 22.50)
Kammarens protokoll
Riksdagens snabbprotokoll
2010/11:55
Tisdagen den 8 februari Kl. 13:00 – 16:07
Riksdagens snabbprotokoll
2010/11:55
Tisdagen den 8 februari Kl. 13:00 – 16:07
2 § Aktuell debatt: Licensjakt på varg Anf. 52 JENS HOLM (V):
Fru talman! Tack, kära riksdagskolleger, för att vi tillsammans kunde besluta oss för att arrangera denna viktiga debatt. Tack även till miljöminister Andreas Carlgren som är här och debatterar med oss i dag!
Vi vet att vargen är fridlyst i Sverige sedan 1966 och att vargen också skyddas av internationella åtaganden som Sverige har tagit på sig genom EU och FN. Trots detta startade licensjakt på varg i Sverige för andra gången.
Det är 20 vargar som ska få skjutas. Såvitt jag vet är det 19 som har skjutits fram till i dag. Det har kritiserats av EU. EU-kommissionen menar att det är ett brott mot EU:s art- och habitatdirektiv. Det kommer nu att granskas av EU:s jurister.
Man ska också komma ihåg att den anmälan som EU har gjort mot Sverige hade föregåtts av en mängd korrespondensbrev mellan Miljödepartementet och EU-kommissionen. Trots det valde man från Sverige att gå vidare med licensjakten.
Vi har i dag möjligheten att gå djupare in på vad licensjakten innebär för vargarna och möjligheten att vi ska kunna ha en livskraftig vargstam i Sverige. Jag ser väldigt mycket fram emot den debatten och att lyssna på er andra riksdagskolleger och inte minst miljöministern som är här med oss i dag.
Fru talman! Tack, kära riksdagskolleger, för att vi tillsammans kunde besluta oss för att arrangera denna viktiga debatt. Tack även till miljöminister Andreas Carlgren som är här och debatterar med oss i dag!
Vi vet att vargen är fridlyst i Sverige sedan 1966 och att vargen också skyddas av internationella åtaganden som Sverige har tagit på sig genom EU och FN. Trots detta startade licensjakt på varg i Sverige för andra gången.
Det är 20 vargar som ska få skjutas. Såvitt jag vet är det 19 som har skjutits fram till i dag. Det har kritiserats av EU. EU-kommissionen menar att det är ett brott mot EU:s art- och habitatdirektiv. Det kommer nu att granskas av EU:s jurister.
Man ska också komma ihåg att den anmälan som EU har gjort mot Sverige hade föregåtts av en mängd korrespondensbrev mellan Miljödepartementet och EU-kommissionen. Trots det valde man från Sverige att gå vidare med licensjakten.
Vi har i dag möjligheten att gå djupare in på vad licensjakten innebär för vargarna och möjligheten att vi ska kunna ha en livskraftig vargstam i Sverige. Jag ser väldigt mycket fram emot den debatten och att lyssna på er andra riksdagskolleger och inte minst miljöministern som är här med oss i dag.
Anf. 53 Miljöminister ANDREAS CARLGREN (C):
Fru talman! Också jag vill tacka för att vi i dag har den här debatten. Det är en viktig fråga som engagerar många. Låt mig också på en gång slå fast den viktiga kunskap vi har. Det finns bara ett sätt att rädda vargen. Det är att få in nya vargar och komma till rätta med inavel och smal genetik.
Det bekräftas i dag av Rovdjursutredningens internationella forskarpanel i en debattartikel. Forskarna där talar om ”den alarmerande höga inavelsgraden”. Än en gång beskriver de hur i genomsnitt vargarna är mer besläktade än om vargarna hade varit helsyskon med varandra.
De beskriver skadorna som kan komma av det. Den slutsats de har, som är viktigast av alla, är att viktigast på kort sikt är att åtgärda inaveln. Det bekräftar också rovdjurspolitikens inriktning som riksdagen och regeringen har ställt sig bakom redan 2009.
Vad var den då?
För det första: Vargarna kan bara räddas om vi kommer till rätta med inaveln. Därför ska vi se till att få in nya.
För det andra: För att få in nya och göra det åtminstone acceptabelt för de människor som är berörda ute i bygderna måste det kombineras med en begränsning av vargarnas tillväxt och därför en begränsad och mycket kontrollerad jakt.
För det tredje: Rovdjurspolitiken kan bara bli trovärdig om den förenar olika intressen och förankras bland människor. Därför flyttas besluten ned närmare människorna som är berörda till viltförvaltningsdelegationer som samlar jägare, landsbygdsföreträdare och naturvårdare.
Den politiken samlade i stora delar också en bred majoritet här i riksdagen, och jag tycker att det var bra. Den har börjat granskas. Den har granskats till exempel av de europeiska rovdjursexperterna, Den europeiska expertgruppen för stora rovdjur. Det är EU-kommissionens rådgivande organ i rovdjursfrågor.
Vad säger de? Jo, de säger det som kom som en slutsats för några dagar sedan. Detta är en rovdjurspolitik som samtidigt tar itu med de två största hoten mot vargarna, nämligen den låga acceptansen och den höga inaveln. De säger att Sveriges vargjakt inte strider mot EU:s art- och habitatdirektiv och att de står bakom det. De bekräftar också att den inte äventyrar vargstammens utveckling mot långsiktig livskraft.
Eftersom de svenska vargarna är bland de mest välstuderade och genomforskade i världen klarar man att ha en stark kontroll och uppföljning av jakten. Sammanlagt är det få europeiska länder som når upp till den svenska rovdjurspolitikens höga standard.
Nyligen var det också forskare vid Göteborgs universitet som studerade offentliga sektorn som gjorde studier. Har den här politiken också gjort att det är mer acceptabelt för människor och mer förankrat bland människor? Det de kom fram till var att licensjakten har gynnat förutsättningarna för ökad lokal delaktighet och inflytande. De kom också fram till att de berörda upplever att landsbygdens invånare återigen har getts möjligheten att kunna påverka sin situation och få inflytande på sin lokala omgivning.
I höstas var vi många som var oerhört engagerade i FN:s konferens för biologisk mångfald i Nagoya i Japan. Ett huvudtema i den strategi som Nagoyakonferensen beslutade om var att ta med de berörda människorna i naturvårdsarbetet. Det handlar om att skapa lokal delaktighet och engagera lokala samhällen. Organisationerna behöver vara med liksom den privata sektorn och många andra. Det var vad vi sade på konferensen om biologisk mångfald i Nagoya.
Delaktighet och lokal förankring är dessutom ett genomgående tema i hela konventionen om biologisk mångfald. Ska vi inte bygga på det? Min slutsats är: Vi ska ta ansvar för vargarnas livsförutsättningar, men vi ska också ta ansvar för människornas situation i hela landet. Den svenska rovdjurspolitiken ska utformas här i Sverige nära dem som är berörda och inte i Bryssel. Vi behöver modern, stegvis utvecklad och lokalt förankrad naturvårdspolitik, inte naturvård byggd på stelbenta och centralistiska direktiv.
Det ligger i linje med våra internationella strävanden. Det ligger i linje med bygdernas och de berörda människornas intresse. Det stämmer med art- och habitatdirektivet och expertbedömningarna och vetenskapen. Det är därför vi så hårt driver en sådan politik. Den är hård därför att vi vill uppnå viktiga resultat. Den är mjuk därför att vi med den samarbetar med de människor som är berörda.
(Applåder)
Fru talman! Också jag vill tacka för att vi i dag har den här debatten. Det är en viktig fråga som engagerar många. Låt mig också på en gång slå fast den viktiga kunskap vi har. Det finns bara ett sätt att rädda vargen. Det är att få in nya vargar och komma till rätta med inavel och smal genetik.
Det bekräftas i dag av Rovdjursutredningens internationella forskarpanel i en debattartikel. Forskarna där talar om ”den alarmerande höga inavelsgraden”. Än en gång beskriver de hur i genomsnitt vargarna är mer besläktade än om vargarna hade varit helsyskon med varandra.
De beskriver skadorna som kan komma av det. Den slutsats de har, som är viktigast av alla, är att viktigast på kort sikt är att åtgärda inaveln. Det bekräftar också rovdjurspolitikens inriktning som riksdagen och regeringen har ställt sig bakom redan 2009.
Vad var den då?
För det första: Vargarna kan bara räddas om vi kommer till rätta med inaveln. Därför ska vi se till att få in nya.
För det andra: För att få in nya och göra det åtminstone acceptabelt för de människor som är berörda ute i bygderna måste det kombineras med en begränsning av vargarnas tillväxt och därför en begränsad och mycket kontrollerad jakt.
För det tredje: Rovdjurspolitiken kan bara bli trovärdig om den förenar olika intressen och förankras bland människor. Därför flyttas besluten ned närmare människorna som är berörda till viltförvaltningsdelegationer som samlar jägare, landsbygdsföreträdare och naturvårdare.
Den politiken samlade i stora delar också en bred majoritet här i riksdagen, och jag tycker att det var bra. Den har börjat granskas. Den har granskats till exempel av de europeiska rovdjursexperterna, Den europeiska expertgruppen för stora rovdjur. Det är EU-kommissionens rådgivande organ i rovdjursfrågor.
Vad säger de? Jo, de säger det som kom som en slutsats för några dagar sedan. Detta är en rovdjurspolitik som samtidigt tar itu med de två största hoten mot vargarna, nämligen den låga acceptansen och den höga inaveln. De säger att Sveriges vargjakt inte strider mot EU:s art- och habitatdirektiv och att de står bakom det. De bekräftar också att den inte äventyrar vargstammens utveckling mot långsiktig livskraft.
Eftersom de svenska vargarna är bland de mest välstuderade och genomforskade i världen klarar man att ha en stark kontroll och uppföljning av jakten. Sammanlagt är det få europeiska länder som når upp till den svenska rovdjurspolitikens höga standard.
Nyligen var det också forskare vid Göteborgs universitet som studerade offentliga sektorn som gjorde studier. Har den här politiken också gjort att det är mer acceptabelt för människor och mer förankrat bland människor? Det de kom fram till var att licensjakten har gynnat förutsättningarna för ökad lokal delaktighet och inflytande. De kom också fram till att de berörda upplever att landsbygdens invånare återigen har getts möjligheten att kunna påverka sin situation och få inflytande på sin lokala omgivning.
I höstas var vi många som var oerhört engagerade i FN:s konferens för biologisk mångfald i Nagoya i Japan. Ett huvudtema i den strategi som Nagoyakonferensen beslutade om var att ta med de berörda människorna i naturvårdsarbetet. Det handlar om att skapa lokal delaktighet och engagera lokala samhällen. Organisationerna behöver vara med liksom den privata sektorn och många andra. Det var vad vi sade på konferensen om biologisk mångfald i Nagoya.
Delaktighet och lokal förankring är dessutom ett genomgående tema i hela konventionen om biologisk mångfald. Ska vi inte bygga på det? Min slutsats är: Vi ska ta ansvar för vargarnas livsförutsättningar, men vi ska också ta ansvar för människornas situation i hela landet. Den svenska rovdjurspolitiken ska utformas här i Sverige nära dem som är berörda och inte i Bryssel. Vi behöver modern, stegvis utvecklad och lokalt förankrad naturvårdspolitik, inte naturvård byggd på stelbenta och centralistiska direktiv.
Det ligger i linje med våra internationella strävanden. Det ligger i linje med bygdernas och de berörda människornas intresse. Det stämmer med art- och habitatdirektivet och expertbedömningarna och vetenskapen. Det är därför vi så hårt driver en sådan politik. Den är hård därför att vi vill uppnå viktiga resultat. Den är mjuk därför att vi med den samarbetar med de människor som är berörda.
(Applåder)
Anf. 54 JENS HOLM (V):
Fru talman! Också jag läste DN debatt i morse. Jag slogs av att de internationella forskarna säger precis det som vi som är kritiska har sagt hela tiden i debatten. Det behövs finnas fler vargar och inte färre i norra Europa. Andreas Carlgren är ibland mästare på nyspråk. Andreas Carlgren vill också ha fler vargar. Varför börjar man då med att skjuta vargarna? Känns inte det aningen bakvänt?
Jag tror jag vet varför regeringen tycker att man ska ha en licensjakt på 20 vargar. Man brukar säga att man ska stärka den genetiska statusen hos de vargar som vi redan har här. Men än så länge har inte regeringen vidtagit några som helst åtgärder för att den genetiska statusen ska stärkas för att de vargar som finns här ska bli friskare. Det man har beslutat om är att man återigen ska ha licensjakt på varg.
När jag debatterade senast med Andreas Carlgren här i kammaren talade miljöministern om att det skulle inplanteras svenska vargar från de svenska djurparkerna. Jag tyckte att det lät ganska intressant. Jag frågade: Har du någon plan för det? Är de svenska djurparkerna med på det? Nu hörs det inte ett knyst längre om det. Det verkade inte som att de svenska djurparkerna ens var tillfrågade om regeringens åtgärd att ta valpar från djurparkerna. Kan miljöministern dementera eller bekräfta att det ska planteras in vargar från djurparkerna?
En annan plan som vi nu hör om oftare är att det ska planteras in valpar från Finland eller kanske särskilt från Ryssland. Det kanske kan vara intressant. Vad är planen för det egentligen? Är vi säkra på att de djuren är friska och till exempel inte har mask eller rabies? Planerar man in sådana djur blir problemet bara större.
Nej, när det gäller att vargstammen ska stärkas finns det än så länge inga konkreta åtgärder från regeringen på den fronten. Det tycker jag är upprörande. Det enda man gör är att man är väldigt snara med att tillåta den här jakten.
Det andra benet som regeringen står på är, som miljöministern säger, att vi måste öka acceptansen för vargen i Sverige. Det är därför man tillåter licensjakten.
Jag vet inte om ni här inne har märkt av någon ökad acceptans. Jag tycker i alla fall inte att jag märker det hos jägarna när jag läser på deras hemsidor och i deras tidningar – ja, vi hör kort och kort vad de säger – utan de vill bara skjuta ännu fler vargar. Många jaktlag bojkottar den här jakten just därför att de tycker att det är så få vargar som man får skjuta. Vi ser också att tjuvjakten ökar, inte minskar, i Sverige. Så sent som i dag, i förmiddags, hittade man en ny vargtik utanför Bollnäs som var skjuten helt illegalt.
Nej, jag tror att det finns ett annat skäl för regeringen att tillåta licensjakt återigen i Sverige. Det är att man vill gå den högljudda jägaropinionen till mötes. Man gör nästan vad som helst för att vinna deras röster. Då får vi också det här resultatet: Vi får en ganska urskillningslös jakt. Vi får vargar som är skjutna på ett sätt som inte borde vara acceptabelt bland seriösa jägare.
Här ser vi en bild på en vargtik som har fått ett skott rakt igenom buken. Bilden togs för några veckor sedan i Dalarna, en bit utanför Ludvika. Den här varghonan har plågats länge innan hon avled. Så här skjuter man inte ett djur.
Hade man varit omsorgsfull i den här jakten hade man självklart bestämt sig för att målinriktat angripa de djur som är skadade och som inte bidrar något till den genetiska statusen för vargarna i Sverige, man skulle ha sett till att jägare från våra länsstyrelser hade fått sköta det här jobbet. Man hade inte släppt ut 7 000 jägare, mer än 300 jägare på varje varg, runt om i skogarna i Sverige. Men det är klart att då missar man ju chansen att vinna lite billiga röster hos en högljudd jägaropinion.
Nu har Sverige blivit anmält av EU-kommissionen för ett misstänkt brott mot EU:s art- och habitatdirektiv. Det är en väldigt allvarlig anmälan, och den hoppas jag att regeringen tar på största tänkbara allvar. Vi vet ju att vargen är skyddad av habitatdirektivet och att den är fridlyst. Ifall man ska skjuta djur får man göra det endast i undantagsfall, precis som man har fått göra tidigare i Sverige i form av skyddsjakt, om man vill skydda sig själv eller vill värna sina djur. Därför ser jag fram emot den kommande processen mellan Sverige och EU.
Fru talman! Också jag läste DN debatt i morse. Jag slogs av att de internationella forskarna säger precis det som vi som är kritiska har sagt hela tiden i debatten. Det behövs finnas fler vargar och inte färre i norra Europa. Andreas Carlgren är ibland mästare på nyspråk. Andreas Carlgren vill också ha fler vargar. Varför börjar man då med att skjuta vargarna? Känns inte det aningen bakvänt?
Jag tror jag vet varför regeringen tycker att man ska ha en licensjakt på 20 vargar. Man brukar säga att man ska stärka den genetiska statusen hos de vargar som vi redan har här. Men än så länge har inte regeringen vidtagit några som helst åtgärder för att den genetiska statusen ska stärkas för att de vargar som finns här ska bli friskare. Det man har beslutat om är att man återigen ska ha licensjakt på varg.
När jag debatterade senast med Andreas Carlgren här i kammaren talade miljöministern om att det skulle inplanteras svenska vargar från de svenska djurparkerna. Jag tyckte att det lät ganska intressant. Jag frågade: Har du någon plan för det? Är de svenska djurparkerna med på det? Nu hörs det inte ett knyst längre om det. Det verkade inte som att de svenska djurparkerna ens var tillfrågade om regeringens åtgärd att ta valpar från djurparkerna. Kan miljöministern dementera eller bekräfta att det ska planteras in vargar från djurparkerna?
En annan plan som vi nu hör om oftare är att det ska planteras in valpar från Finland eller kanske särskilt från Ryssland. Det kanske kan vara intressant. Vad är planen för det egentligen? Är vi säkra på att de djuren är friska och till exempel inte har mask eller rabies? Planerar man in sådana djur blir problemet bara större.
Nej, när det gäller att vargstammen ska stärkas finns det än så länge inga konkreta åtgärder från regeringen på den fronten. Det tycker jag är upprörande. Det enda man gör är att man är väldigt snara med att tillåta den här jakten.
Det andra benet som regeringen står på är, som miljöministern säger, att vi måste öka acceptansen för vargen i Sverige. Det är därför man tillåter licensjakten.
Jag vet inte om ni här inne har märkt av någon ökad acceptans. Jag tycker i alla fall inte att jag märker det hos jägarna när jag läser på deras hemsidor och i deras tidningar – ja, vi hör kort och kort vad de säger – utan de vill bara skjuta ännu fler vargar. Många jaktlag bojkottar den här jakten just därför att de tycker att det är så få vargar som man får skjuta. Vi ser också att tjuvjakten ökar, inte minskar, i Sverige. Så sent som i dag, i förmiddags, hittade man en ny vargtik utanför Bollnäs som var skjuten helt illegalt.
Nej, jag tror att det finns ett annat skäl för regeringen att tillåta licensjakt återigen i Sverige. Det är att man vill gå den högljudda jägaropinionen till mötes. Man gör nästan vad som helst för att vinna deras röster. Då får vi också det här resultatet: Vi får en ganska urskillningslös jakt. Vi får vargar som är skjutna på ett sätt som inte borde vara acceptabelt bland seriösa jägare.
Här ser vi en bild på en vargtik som har fått ett skott rakt igenom buken. Bilden togs för några veckor sedan i Dalarna, en bit utanför Ludvika. Den här varghonan har plågats länge innan hon avled. Så här skjuter man inte ett djur.
Hade man varit omsorgsfull i den här jakten hade man självklart bestämt sig för att målinriktat angripa de djur som är skadade och som inte bidrar något till den genetiska statusen för vargarna i Sverige, man skulle ha sett till att jägare från våra länsstyrelser hade fått sköta det här jobbet. Man hade inte släppt ut 7 000 jägare, mer än 300 jägare på varje varg, runt om i skogarna i Sverige. Men det är klart att då missar man ju chansen att vinna lite billiga röster hos en högljudd jägaropinion.
Nu har Sverige blivit anmält av EU-kommissionen för ett misstänkt brott mot EU:s art- och habitatdirektiv. Det är en väldigt allvarlig anmälan, och den hoppas jag att regeringen tar på största tänkbara allvar. Vi vet ju att vargen är skyddad av habitatdirektivet och att den är fridlyst. Ifall man ska skjuta djur får man göra det endast i undantagsfall, precis som man har fått göra tidigare i Sverige i form av skyddsjakt, om man vill skydda sig själv eller vill värna sina djur. Därför ser jag fram emot den kommande processen mellan Sverige och EU.
Anf. 55 HELÉN PETTERSSON i Umeå (S):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Vänsterpartiet för att man tog initiativ till en debatt som är så viktig och så stor, framför allt i medierna.
Vi socialdemokrater vill ha en vargstam i Sverige. Att vi ska ha en vargstam i Sverige är alla partier som var med och beslutade om den senaste rovdjurslagstiftningen överens om. Vi är inte överens om hur stor stammen ska vara. Vi är inte överens om var i Sverige den ska finnas. Vi är därmed inte överens om hur många vargar som krävs för en livskraftig stam. Men vi har ändå alla samma utgångspunkt, och det är viktigt att poängtera den: Vi vill alla ha en vargstam i Sverige.
Miljöminister Carlgren brukar nämna att över 80 procent i riksdagen står bakom beslutet om licensjakt. Det stämmer rent faktamässigt. Vi är också för en licensjakt på varg, men det var också det enda som vi var överens med regeringen om just när det gällde vargpolitiken. Att retoriskt försöka luta hela sin vargpolitik på ett stöd från oss håller faktiskt inte.
Vår politik om vargen är långsiktig. Vi lade fram ett förslag om en 20-årsplan för att förstärka genetiken och därmed den långsiktiga livskraften i vargstammen. Regeringen lade fram en plan som sträckte sig fram till 2014 med utvärdering 2012. Vi sade redan då att det är rätt oseriöst att tro att man kan rätta till den genetiska statusen hos en viltstam på bara några år. Det andas en okunskap som gör mig orolig.
Nu har det visat sig att oron är ganska befogad. I samband med årets vargjakt kallade miljöministern till presskonferens för att berätta om hur regeringen nu ska börja utplanteringen av valpar redan i vår. Planteringen skulle ske, precis som Jens Holm sade, med valpar från svenska djurparker. Direkt efter presskonferensen kom det signaler från de svenska djurparkerna om att det var omöjligt. Man behöver år för att förbereda en sådan sak. Dessutom har vi inga genetiskt starka djur i de svenska djurparkerna. Så pinsamt, så okunnigt och oseriöst! Om ingen på Miljödepartementet bemödade sig om att ens ringa till de svenska djurparkerna före presskonferensen, hur ska vi då kunna lita på att andra förslag från regeringen i den här frågan är mer förberedda?
Miljöministern sade vid förra årets jakt att man jagade för att bättra på den genetiska statusen hos djuren. Alla djur som sköts i fjol var friska. Vi är inte speciellt förvånade. Vi har inte en stam med halta och lytta vargar som springer runt i de svenska skogarna, även om det ibland kan låta så i debatten.
Faktum är att den enda i dag synliga effekten på vargstammens dåliga genetik är att det föds lite mindre valpkullar. Däremot kommer vargstammen att få rent fysiska problem på sikt om inte den genetiska basen utökas. Och det finns hopp där. Vi har redan nu fått in varg som har kommit in i landet alldeles på egen hand och fått valpar. Det är jättebra, men det räcker inte.
I år säger Carlgren att han vill ha vargjakt för att öka acceptansen för varg hos jägarna. Jag hoppas att ministern är väldigt felciterad där. Om man tror att jägares acceptans av någon viltart beror på om de får skjuta den eller inte, säger det mer om ens egen människosyn än om jägarens syn på viltet.
Vi socialdemokrater vill ha en fortsatt licensjakt på varg. Den ska vara begränsad. Den ska vara fortsatt välorganiserad. Anledningen är att vi helt enkelt vill ge dem som bor i närheten av varg en chans att med hjälp av oss lära sig att hantera den. Vi vill jobba fram olika metoder och lösningar på de problem och konflikter som finns i dag så långt som det är möjligt.
Innan vi har fått acceptans för vargen kan vi inte låta stammen växa obegränsat. De som tjänar mest på att vi håller stammens storlek under kontroll på sikt är faktiskt vargarna. Att föra en politik som går på tvärs med vad de som lever med vargen vill gynnar ingen.
Vi anser att vi skulle ha behållit det senaste etappmålet som en långsiktig miniminivå. Och det var ett misstag att införa ett tak. Det var ett obegripligt grepp, om jag ska vara ärlig. Regeringen borde ha kunnat räkna ut att EU skulle reagera på det. Det är dessutom en siffra som är helt utan betydelse. Taket har varit överskridet ända sedan det infördes, men det har inte haft någon betydelse i praktiken.
Självklart borde det vara en miniminivå som gäller både för vargens och för den regionala förvaltningens skull. Sätter man ett tak litar man ju inte på den regionala organisationens förmåga att själv förvalta.
Vi är också skeptiska till inplanteringen av varg. Där man har gjort det i världen har förtroendet för politiken fallit till väldigt låga nivåer och sedan stannat kvar där. Det vill vi inte. Det sista vi behöver nu är ett ännu sämre förtroende för den förda rovdjurspolitiken. Vi vill hellre underlätta den naturliga invandringen. Enligt experterna räcker det med en invandrad varg per år i 20 år för att vi ska få ordning på de genetiska problemen i den svenska vargstammen. Det känns mer seriöst än att plocka in 20 vargar på ett år, som regeringen helst vill göra. Det säger sig självt, i alla fall om det är acceptans och långsiktighet som man vill komma åt med sin vargpolitik.
Konflikterna kring jakten verkar enorma om man ser till medierna. Men fakta visar faktiskt på något annat. När man undersöker attityder visar det sig att en majoritet, en stor majoritet, av svenska folket vill ha en vargstam och att en stor majoritet av svenska folket vill ha fortsatt jakt på varg. Det finns ingen motsättning i det. Precis som i alla andra viltstammar – björn, älg och rådjur – bör vi förvalta vargen på en nivå som är hanterbar. Den politiken borde vi kunna landa i gemensamt.
Jag ser fram emot att höra de andra partiernas åsikter i den här debatten, kanske framför allt om var och hur många vargar vi ska ha framöver. Jag ser också fram emot att få återkomma till det i mitt andra inlägg.
(Applåder)
I detta anförande instämde Jan-Olof Larsson och Ann-Kristine Johansson (båda S).
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Vänsterpartiet för att man tog initiativ till en debatt som är så viktig och så stor, framför allt i medierna.
Vi socialdemokrater vill ha en vargstam i Sverige. Att vi ska ha en vargstam i Sverige är alla partier som var med och beslutade om den senaste rovdjurslagstiftningen överens om. Vi är inte överens om hur stor stammen ska vara. Vi är inte överens om var i Sverige den ska finnas. Vi är därmed inte överens om hur många vargar som krävs för en livskraftig stam. Men vi har ändå alla samma utgångspunkt, och det är viktigt att poängtera den: Vi vill alla ha en vargstam i Sverige.
Miljöminister Carlgren brukar nämna att över 80 procent i riksdagen står bakom beslutet om licensjakt. Det stämmer rent faktamässigt. Vi är också för en licensjakt på varg, men det var också det enda som vi var överens med regeringen om just när det gällde vargpolitiken. Att retoriskt försöka luta hela sin vargpolitik på ett stöd från oss håller faktiskt inte.
Vår politik om vargen är långsiktig. Vi lade fram ett förslag om en 20-årsplan för att förstärka genetiken och därmed den långsiktiga livskraften i vargstammen. Regeringen lade fram en plan som sträckte sig fram till 2014 med utvärdering 2012. Vi sade redan då att det är rätt oseriöst att tro att man kan rätta till den genetiska statusen hos en viltstam på bara några år. Det andas en okunskap som gör mig orolig.
Nu har det visat sig att oron är ganska befogad. I samband med årets vargjakt kallade miljöministern till presskonferens för att berätta om hur regeringen nu ska börja utplanteringen av valpar redan i vår. Planteringen skulle ske, precis som Jens Holm sade, med valpar från svenska djurparker. Direkt efter presskonferensen kom det signaler från de svenska djurparkerna om att det var omöjligt. Man behöver år för att förbereda en sådan sak. Dessutom har vi inga genetiskt starka djur i de svenska djurparkerna. Så pinsamt, så okunnigt och oseriöst! Om ingen på Miljödepartementet bemödade sig om att ens ringa till de svenska djurparkerna före presskonferensen, hur ska vi då kunna lita på att andra förslag från regeringen i den här frågan är mer förberedda?
Miljöministern sade vid förra årets jakt att man jagade för att bättra på den genetiska statusen hos djuren. Alla djur som sköts i fjol var friska. Vi är inte speciellt förvånade. Vi har inte en stam med halta och lytta vargar som springer runt i de svenska skogarna, även om det ibland kan låta så i debatten.
Faktum är att den enda i dag synliga effekten på vargstammens dåliga genetik är att det föds lite mindre valpkullar. Däremot kommer vargstammen att få rent fysiska problem på sikt om inte den genetiska basen utökas. Och det finns hopp där. Vi har redan nu fått in varg som har kommit in i landet alldeles på egen hand och fått valpar. Det är jättebra, men det räcker inte.
I år säger Carlgren att han vill ha vargjakt för att öka acceptansen för varg hos jägarna. Jag hoppas att ministern är väldigt felciterad där. Om man tror att jägares acceptans av någon viltart beror på om de får skjuta den eller inte, säger det mer om ens egen människosyn än om jägarens syn på viltet.
Vi socialdemokrater vill ha en fortsatt licensjakt på varg. Den ska vara begränsad. Den ska vara fortsatt välorganiserad. Anledningen är att vi helt enkelt vill ge dem som bor i närheten av varg en chans att med hjälp av oss lära sig att hantera den. Vi vill jobba fram olika metoder och lösningar på de problem och konflikter som finns i dag så långt som det är möjligt.
Innan vi har fått acceptans för vargen kan vi inte låta stammen växa obegränsat. De som tjänar mest på att vi håller stammens storlek under kontroll på sikt är faktiskt vargarna. Att föra en politik som går på tvärs med vad de som lever med vargen vill gynnar ingen.
Vi anser att vi skulle ha behållit det senaste etappmålet som en långsiktig miniminivå. Och det var ett misstag att införa ett tak. Det var ett obegripligt grepp, om jag ska vara ärlig. Regeringen borde ha kunnat räkna ut att EU skulle reagera på det. Det är dessutom en siffra som är helt utan betydelse. Taket har varit överskridet ända sedan det infördes, men det har inte haft någon betydelse i praktiken.
Självklart borde det vara en miniminivå som gäller både för vargens och för den regionala förvaltningens skull. Sätter man ett tak litar man ju inte på den regionala organisationens förmåga att själv förvalta.
Vi är också skeptiska till inplanteringen av varg. Där man har gjort det i världen har förtroendet för politiken fallit till väldigt låga nivåer och sedan stannat kvar där. Det vill vi inte. Det sista vi behöver nu är ett ännu sämre förtroende för den förda rovdjurspolitiken. Vi vill hellre underlätta den naturliga invandringen. Enligt experterna räcker det med en invandrad varg per år i 20 år för att vi ska få ordning på de genetiska problemen i den svenska vargstammen. Det känns mer seriöst än att plocka in 20 vargar på ett år, som regeringen helst vill göra. Det säger sig självt, i alla fall om det är acceptans och långsiktighet som man vill komma åt med sin vargpolitik.
Konflikterna kring jakten verkar enorma om man ser till medierna. Men fakta visar faktiskt på något annat. När man undersöker attityder visar det sig att en majoritet, en stor majoritet, av svenska folket vill ha en vargstam och att en stor majoritet av svenska folket vill ha fortsatt jakt på varg. Det finns ingen motsättning i det. Precis som i alla andra viltstammar – björn, älg och rådjur – bör vi förvalta vargen på en nivå som är hanterbar. Den politiken borde vi kunna landa i gemensamt.
Jag ser fram emot att höra de andra partiernas åsikter i den här debatten, kanske framför allt om var och hur många vargar vi ska ha framöver. Jag ser också fram emot att få återkomma till det i mitt andra inlägg.
(Applåder)
I detta anförande instämde Jan-Olof Larsson och Ann-Kristine Johansson (båda S).
Anf. 56 BENGT-ANDERS JOHANSSON (M):
Fru talman! Vi moderater står upp för de sex stora rovdjuren i vårt land: björn, lo, varg, järv, kungsörn och säl. Det gör för övrigt hela Alliansen. Inget politiskt parti vad jag vet vill utrota någon av dessa stammar som är ett naturligt inslag i den svenska naturen. Det finns alltså ett utomordentligt brett stöd i Sveriges riksdag som garanti för deras fortlevnad.
Det finns även ett brett stöd hos medborgarna för våra rovdjur men också för att regleringen ska ske genom jakt. I vårt land har vi tillgång till en kunnig och en i alla samhällets delar väl förankrad jägarkår, vilket är glädjande.
Vi har troligen världens bästa viltstammar i vårt land sett till artrikedom och förekomst. Detta har inte skett av en slump utan är en effekt av åtgärder från oss människor. Flera av våra arter har varit utrotade eller utrotningshotade, till exempel älg, vildsvin, varg, järv, lo och kungsörn.
Fyra av de stora rovdjuren har valt att huvudsakligen etablera sig på en tredjedel av landets yta, nämligen Mellansverige. Där får man bära merparten av dem. Givetvis skapar detta konflikter med etablerade verksamheter som boskapsskötsel, fäboddrift, renskötsel och jakt.
All förvaltning kräver en avvägning för att man ska få den balans och den accept som är ett måste för att samspelet ska fungera långsiktigt och verklig balans uppnås. Balans handlar om att det måste finnas foder till växtätarna, tillräckligt med bytesdjur för rovdjuren och utrymme för mänskliga aktiviteter. Denna balans är vad vi för närvarande är på väg att åstadkomma även när det gäller vargstammen.
Vi har ett etappmål om 20 föryngringar, vilket motsvarar ungefär 200 vargar. När detta uppnåddes beslutade riksdagen att taket ska ligga på 210 vargar under den tid som en utvärdering görs.
Under många år förekom det bittra klagomål på att tamdjursägare inte hade möjlighet att skydda sina djur mot rovdjursangrepp innan det var för sent. När alliansregeringen fick makten förra mandatperioden ändrades äntligen regelverket så att man nu på eget initiativ kan skydda sina djur innan det är för sent. Detta åstadkoms genom att ändra innehållet i den så kallade § 28 i jaktförordningen. Även då höjdes röster mot förslaget om att det skulle missbrukas av tamdjursägare och jägare. Ännu så länge har dock inget felaktigt bruk av § 28 skett.
Återigen har vi lyssnat till medborgarna och forskarna för att skapa en hållbar, framgångsrik och långsiktig rovdjurspolitik i alla delar.
För att uppnå balans när det gäller vargstammen bygger vi inom Alliansen vår politik på de tre grunddelar som miljöministern har redovisat.
Det är vanligt att det förekommer synpunkter när nya inslag i förvaltningen införs. Så var det även när det infördes jakt på lo och björn. Där har kritiken tystnat eftersom den förda politiken visat sig vara framgångsrik.
För närvarande är det förvaltningen av varg som är föremål för aktioner av olika slag. Vargstammen i vårt land är troligen den mest väldokumenterade i hela världen. De revirhärdande paren är dna-analyserade, och det finns ett komplett släktträd. Denna grundliga dokumentering ligger till grund för de åtgärder vi nu vidtar.
Jag lät riksdagens utredningstjänst göra en utredning om hur mycket pengar vi använder till den svenska rovdjurspolitiken per år. Jag försökte få det fördelat på djurslag, men det var inte möjligt. Det gick inte heller att få en kvalitetssäkrad totalsumma. Jag har i en egen beräkning kommit fram till att det rör sig om drygt 200 miljoner kronor per år. Det kan nämnas att i Rovdjursutredningen från 2007 framkom en siffra på 155 miljoner per år. Detta visar på vilket allvar vi genomför rovdjurspolitiken. Jag tror inte att det finns något annat land i världen som per invånare lägger mer pengar på sin rovdjurspolitik än vi i Sverige.
Minskade jakten 2010 vargstammen? Våren 2009 fanns det 31 intakta vargpar som gav upphov till 23 föryngringar. Våren 2010, ett år senare och efter den genomförda jakten, hade vi 34 intakta par, alltså ytterligare 3 intakta par, som gav upphov till minst 23 föryngringar, kanske uppemot 27. Detta visar att riksdagens beslut om högst 210 vargar uppfylls med råge och att tillväxten inte på något sätt är hotad.
Forskningen i vårt land och i ansedda LCIE, som är den grupp som tog fram riktlinjerna till EU, anser att den svenska vargjakten följer EU:s regelverk. Det är viktigt att notera.
Det gäller att som politiker ta ansvar för helheten och väga samman alla motstående intressen och att inte gå den enkla vägen genom att sätta skygglappar för ögonen och endast företräda ett särintresse.
(Applåder)
Fru talman! Vi moderater står upp för de sex stora rovdjuren i vårt land: björn, lo, varg, järv, kungsörn och säl. Det gör för övrigt hela Alliansen. Inget politiskt parti vad jag vet vill utrota någon av dessa stammar som är ett naturligt inslag i den svenska naturen. Det finns alltså ett utomordentligt brett stöd i Sveriges riksdag som garanti för deras fortlevnad.
Det finns även ett brett stöd hos medborgarna för våra rovdjur men också för att regleringen ska ske genom jakt. I vårt land har vi tillgång till en kunnig och en i alla samhällets delar väl förankrad jägarkår, vilket är glädjande.
Vi har troligen världens bästa viltstammar i vårt land sett till artrikedom och förekomst. Detta har inte skett av en slump utan är en effekt av åtgärder från oss människor. Flera av våra arter har varit utrotade eller utrotningshotade, till exempel älg, vildsvin, varg, järv, lo och kungsörn.
Fyra av de stora rovdjuren har valt att huvudsakligen etablera sig på en tredjedel av landets yta, nämligen Mellansverige. Där får man bära merparten av dem. Givetvis skapar detta konflikter med etablerade verksamheter som boskapsskötsel, fäboddrift, renskötsel och jakt.
All förvaltning kräver en avvägning för att man ska få den balans och den accept som är ett måste för att samspelet ska fungera långsiktigt och verklig balans uppnås. Balans handlar om att det måste finnas foder till växtätarna, tillräckligt med bytesdjur för rovdjuren och utrymme för mänskliga aktiviteter. Denna balans är vad vi för närvarande är på väg att åstadkomma även när det gäller vargstammen.
Vi har ett etappmål om 20 föryngringar, vilket motsvarar ungefär 200 vargar. När detta uppnåddes beslutade riksdagen att taket ska ligga på 210 vargar under den tid som en utvärdering görs.
Under många år förekom det bittra klagomål på att tamdjursägare inte hade möjlighet att skydda sina djur mot rovdjursangrepp innan det var för sent. När alliansregeringen fick makten förra mandatperioden ändrades äntligen regelverket så att man nu på eget initiativ kan skydda sina djur innan det är för sent. Detta åstadkoms genom att ändra innehållet i den så kallade § 28 i jaktförordningen. Även då höjdes röster mot förslaget om att det skulle missbrukas av tamdjursägare och jägare. Ännu så länge har dock inget felaktigt bruk av § 28 skett.
Återigen har vi lyssnat till medborgarna och forskarna för att skapa en hållbar, framgångsrik och långsiktig rovdjurspolitik i alla delar.
För att uppnå balans när det gäller vargstammen bygger vi inom Alliansen vår politik på de tre grunddelar som miljöministern har redovisat.
Det är vanligt att det förekommer synpunkter när nya inslag i förvaltningen införs. Så var det även när det infördes jakt på lo och björn. Där har kritiken tystnat eftersom den förda politiken visat sig vara framgångsrik.
För närvarande är det förvaltningen av varg som är föremål för aktioner av olika slag. Vargstammen i vårt land är troligen den mest väldokumenterade i hela världen. De revirhärdande paren är dna-analyserade, och det finns ett komplett släktträd. Denna grundliga dokumentering ligger till grund för de åtgärder vi nu vidtar.
Jag lät riksdagens utredningstjänst göra en utredning om hur mycket pengar vi använder till den svenska rovdjurspolitiken per år. Jag försökte få det fördelat på djurslag, men det var inte möjligt. Det gick inte heller att få en kvalitetssäkrad totalsumma. Jag har i en egen beräkning kommit fram till att det rör sig om drygt 200 miljoner kronor per år. Det kan nämnas att i Rovdjursutredningen från 2007 framkom en siffra på 155 miljoner per år. Detta visar på vilket allvar vi genomför rovdjurspolitiken. Jag tror inte att det finns något annat land i världen som per invånare lägger mer pengar på sin rovdjurspolitik än vi i Sverige.
Minskade jakten 2010 vargstammen? Våren 2009 fanns det 31 intakta vargpar som gav upphov till 23 föryngringar. Våren 2010, ett år senare och efter den genomförda jakten, hade vi 34 intakta par, alltså ytterligare 3 intakta par, som gav upphov till minst 23 föryngringar, kanske uppemot 27. Detta visar att riksdagens beslut om högst 210 vargar uppfylls med råge och att tillväxten inte på något sätt är hotad.
Forskningen i vårt land och i ansedda LCIE, som är den grupp som tog fram riktlinjerna till EU, anser att den svenska vargjakten följer EU:s regelverk. Det är viktigt att notera.
Det gäller att som politiker ta ansvar för helheten och väga samman alla motstående intressen och att inte gå den enkla vägen genom att sätta skygglappar för ögonen och endast företräda ett särintresse.
(Applåder)
Anf. 57 ÅSA ROMSON (MP):
Fru talman! Jag tackar Vänsterpartiet för att ha begärt en intressant debatt om ett aktuellt och viktigt ämne. Denna debatt handlar om licensjakt på varg. Jag förstår att miljöministern med flera gärna talar om andra frågor också, men licensjakt är en urskillningslös jaktform vars syfte är att hålla vargstammen i schack. Det är en jakt som riskerar att döda friska och till och med genetiskt viktiga individer. Det är en jakt som i år har dödat flera vargpar som har varit på gång att bilda sina första kull. Det är en jakt som till skillnad från skyddsjakten inte riktas mot de vargar som orsakar problem utan blint mot de vargar som hamnar i jägarnas kikarsikten.
Vi i denna kammare är inte oense om behovet av nya varggener. Nya gener kommer dock inte av att man skjuter djur, vilket regeringsföreträdarna på något märkligt sätt vill mena. Det är snarare tvärtom. Vilken djurpark släpper ut sina valpar så att de hamnar mitt i jägarnas skottlinje?
Ministerns alla utspel om utsättning av varg de senaste månaderna är rent tragikomiska. Först beslutar regeringen att vargvalpar ska sättas ut i vår. Sedan träffar man djurparkerna som äger och har omsorg om valparna. Inte undra på att djurparkerna har invändningar. De senare turerna om införsel av ryska halvtama vargar får mig också att undra om det beslutet är lika dåligt förankrat.
Fru talman! Vi har hört regeringsföreträdare försöka göra en bild av att all deras politik går ut på att rädda vargen. Man pekar på uppdrag till utredningen, samtal med aktörer, forskningsgenomgångar, dna-tester – ja, man upprepar likt en papegoja att politiken är ett paket, att rovdjurspolitiken hänger ihop.
Jag tror inte att det är så. Det som händer i praktiken är tydligt. Det enda praktiska vi ser av regeringens rovdjurspolitik är de döda vargarna. Det vi hör är att varghatet inte har minskat.
Regeringen vill rädda vargen genom att göra den till bytesdjur. Man vill rädda vargen genom att skjuta den.
Det är fräckt att försöka komma undan debatten genom att säga att allt hänger ihop och är ett paket. Om vi är här för att debattera den urskillningslösa licensjakten vill jag att ministern går upp och svarar på varför denna jakt är nödvändig i detta paket.
Varför är inget vad gäller införseln av nya vargar klart om nu politiken är så genomarbetad och hänger ihop? Vill man vara seriös och få inplantering av varg krävs seriösa förberedelser och inget hopkok precis när EU-kommissionären ber Sverige förklara hur jakten hänger ihop med skyddet av utrotningshotade arter.
Miljöministern försöker låta förvånad över omvärldens frågor om den svenska vargpolitiken – som om det inte är uppenbart att jakt inte skulle vara en bra metod för att rädda hotade arter.
Hur kan den jakt som förra året stod för den enskilt största dödsorsaken bland vargar i Sverige inte vara ett hot i sig mot vargstammen?
Jag tycker att regeringen har kommit lite lindrigt undan med sitt ständiga prat om att det är ett paket, att det hänger ihop och inte går att urskilja. Man har inte en vargpolitik utan en jaktpolitik. Den förklarar inte hur vi ska bekämpa fördomar och få större förståelse för vargen som en viktig kugge i skogens ekosystem – det som vi i Miljöpartiet och många andra djurvänner jobbar med. De ser på vargen som ett bytesdjur. Det kan inte öka förståelsen. Det kan inte få människor och djur att samsas i det samspel som vi behöver.
Fru talman! Är det inte bättre att Andreas Carlgren erkänner att licensjakten på varg inte är till för vargarna utan för varghatarna? Jag vet att de inte är särskilt många, men jag vet att de tyvärr är en del av Centerpartiets kärnväljartrupp.
I detta anförande instämde Stina Bergström och Tina Ehn (båda MP).
Fru talman! Jag tackar Vänsterpartiet för att ha begärt en intressant debatt om ett aktuellt och viktigt ämne. Denna debatt handlar om licensjakt på varg. Jag förstår att miljöministern med flera gärna talar om andra frågor också, men licensjakt är en urskillningslös jaktform vars syfte är att hålla vargstammen i schack. Det är en jakt som riskerar att döda friska och till och med genetiskt viktiga individer. Det är en jakt som i år har dödat flera vargpar som har varit på gång att bilda sina första kull. Det är en jakt som till skillnad från skyddsjakten inte riktas mot de vargar som orsakar problem utan blint mot de vargar som hamnar i jägarnas kikarsikten.
Vi i denna kammare är inte oense om behovet av nya varggener. Nya gener kommer dock inte av att man skjuter djur, vilket regeringsföreträdarna på något märkligt sätt vill mena. Det är snarare tvärtom. Vilken djurpark släpper ut sina valpar så att de hamnar mitt i jägarnas skottlinje?
Ministerns alla utspel om utsättning av varg de senaste månaderna är rent tragikomiska. Först beslutar regeringen att vargvalpar ska sättas ut i vår. Sedan träffar man djurparkerna som äger och har omsorg om valparna. Inte undra på att djurparkerna har invändningar. De senare turerna om införsel av ryska halvtama vargar får mig också att undra om det beslutet är lika dåligt förankrat.
Fru talman! Vi har hört regeringsföreträdare försöka göra en bild av att all deras politik går ut på att rädda vargen. Man pekar på uppdrag till utredningen, samtal med aktörer, forskningsgenomgångar, dna-tester – ja, man upprepar likt en papegoja att politiken är ett paket, att rovdjurspolitiken hänger ihop.
Jag tror inte att det är så. Det som händer i praktiken är tydligt. Det enda praktiska vi ser av regeringens rovdjurspolitik är de döda vargarna. Det vi hör är att varghatet inte har minskat.
Regeringen vill rädda vargen genom att göra den till bytesdjur. Man vill rädda vargen genom att skjuta den.
Det är fräckt att försöka komma undan debatten genom att säga att allt hänger ihop och är ett paket. Om vi är här för att debattera den urskillningslösa licensjakten vill jag att ministern går upp och svarar på varför denna jakt är nödvändig i detta paket.
Varför är inget vad gäller införseln av nya vargar klart om nu politiken är så genomarbetad och hänger ihop? Vill man vara seriös och få inplantering av varg krävs seriösa förberedelser och inget hopkok precis när EU-kommissionären ber Sverige förklara hur jakten hänger ihop med skyddet av utrotningshotade arter.
Miljöministern försöker låta förvånad över omvärldens frågor om den svenska vargpolitiken – som om det inte är uppenbart att jakt inte skulle vara en bra metod för att rädda hotade arter.
Hur kan den jakt som förra året stod för den enskilt största dödsorsaken bland vargar i Sverige inte vara ett hot i sig mot vargstammen?
Jag tycker att regeringen har kommit lite lindrigt undan med sitt ständiga prat om att det är ett paket, att det hänger ihop och inte går att urskilja. Man har inte en vargpolitik utan en jaktpolitik. Den förklarar inte hur vi ska bekämpa fördomar och få större förståelse för vargen som en viktig kugge i skogens ekosystem – det som vi i Miljöpartiet och många andra djurvänner jobbar med. De ser på vargen som ett bytesdjur. Det kan inte öka förståelsen. Det kan inte få människor och djur att samsas i det samspel som vi behöver.
Fru talman! Är det inte bättre att Andreas Carlgren erkänner att licensjakten på varg inte är till för vargarna utan för varghatarna? Jag vet att de inte är särskilt många, men jag vet att de tyvärr är en del av Centerpartiets kärnväljartrupp.
I detta anförande instämde Stina Bergström och Tina Ehn (båda MP).
Anf. 58 ANITA BRODÉN (FP):
Fru talman! Det är få frågor som väcker så heta känslor i den här kammaren som frågan om vargen. Trots detta beslutade alliansregeringen att ta tag i frågan för att säkra vargens framtid i vårt land. Från att ha varit i det närmaste utrotade för tio år sedan kan vi se en utveckling och tillväxt av stammarna för såväl varg som järv. Frågan blev under åren allt hetare och konflikterna mellan olika intressen ökade. Den bedömning som alliansregeringen gjorde var att man skulle arbeta på bred front för att säkra uppnåendet av en livskraftig vargstam, öka acceptansen och möjliggöra en samexistens mellan människor och våra stora rovdjur.
Folkpartiet har den biologiska mångfalden som ett ledord och rättesnöre. Det har varit utgångspunkten för oss i detta arbete. Vi känner stolthet över att vi har fem stora rovdjur i vår fauna. Den biologiska mångfalden kräver dock en genetisk variation. Vargstammen kan omöjligt förbli livskraftig i längden med ett ursprung på tre individer sedan 70-talet. Det är ett faktum. Det svenska vargbeståndet är kraftigt inavlat. Vi ser effekter av inavel, något som kan komma att öka dramatiskt om ingenting görs.
Det arbete som regeringen pekade ut för att nå målet en genetiskt frisk och livskraftig vargstam och ökad acceptans vilar på tre stadiga ben. De ger en helhet. Alla behövs för att rovdjurspolitiken ska fungera. Ett paket av åtgärder kommer sammantaget att leda till önskad effekt.
Det första benet är att stärka den genetiska situationen. Nya gener måste tillföras. Det finns olika förslag på hur vi kommer att gå fram med de frågorna genom skyddade korridorer och inplantering bland annat.
Det andra benet är regionalisering av förvaltningen och en ökad delaktighet. Miljöministern nämnde Nagoyakonferensen och hur viktigt detta är. Det handlar om ansvar för frågorna. Naturvårdsverket har ett övergripande ansvar och beslutar exempelvis om jakt i områden där det är låg reproduktion. Det har inrättats viltförvaltningsdelegationer i olika delar av landet.
Det tredje benet är det som vi fokuserar på här i dag, nämligen att begränsa vargens tillväxt genom en väl kontrollerad licensjakt – varsam och selektiv. Selektiv innebär att vissa revir undantas för att tillväxten ska bli stark, kraftig och genetiskt frisk. Folkpartiet pekade också på att den adaptiva förvaltningen är en viktig faktor. Det handlar om att med sakkunskap och forskare som stöd följa utvecklingen och vara beredd att vidta åtgärder.
I den svenska lagstiftningen har vi till fullo genomfört EU:s viktiga art- och habitatdirektiv. Det är ett nationellt ansvar att följa direktivet med syfte att säkerställa den biologiska mångfalden. I det innefattas också gynnsam bevarandestatus. Direktivet medger en begränsad och strängt kontrollerad förvaltningsjakt på varg.
Lars-Erik Liljelund har nu fått ett uppdrag som utredare. Gynnsam bevarandestatus kommer att vara den viktigaste måttstocken när han föreslår målnivåer för björn, varg, järv och lo. Delbetänkandet kommer att redovisas den 31 mars. Först därefter kan vi mer långsiktigt visa på politiken. Då har vi en utgångspunkt, och antalsdiskussionerna kan starta. I det sammanhanget hoppas jag att vi tillsammans med övriga politiska partier kan föra en öppen och saklig dialog. Förhoppningsvis kan vi komma till en bred uppgörelse framför allt med Socialdemokraterna. Utgångspunkten är till syvende och sist en genetiskt frisk och hållbar vargstam i vårt land. Det råder ingen tvekan om det.
(Applåder)
Fru talman! Det är få frågor som väcker så heta känslor i den här kammaren som frågan om vargen. Trots detta beslutade alliansregeringen att ta tag i frågan för att säkra vargens framtid i vårt land. Från att ha varit i det närmaste utrotade för tio år sedan kan vi se en utveckling och tillväxt av stammarna för såväl varg som järv. Frågan blev under åren allt hetare och konflikterna mellan olika intressen ökade. Den bedömning som alliansregeringen gjorde var att man skulle arbeta på bred front för att säkra uppnåendet av en livskraftig vargstam, öka acceptansen och möjliggöra en samexistens mellan människor och våra stora rovdjur.
Folkpartiet har den biologiska mångfalden som ett ledord och rättesnöre. Det har varit utgångspunkten för oss i detta arbete. Vi känner stolthet över att vi har fem stora rovdjur i vår fauna. Den biologiska mångfalden kräver dock en genetisk variation. Vargstammen kan omöjligt förbli livskraftig i längden med ett ursprung på tre individer sedan 70-talet. Det är ett faktum. Det svenska vargbeståndet är kraftigt inavlat. Vi ser effekter av inavel, något som kan komma att öka dramatiskt om ingenting görs.
Det arbete som regeringen pekade ut för att nå målet en genetiskt frisk och livskraftig vargstam och ökad acceptans vilar på tre stadiga ben. De ger en helhet. Alla behövs för att rovdjurspolitiken ska fungera. Ett paket av åtgärder kommer sammantaget att leda till önskad effekt.
Det första benet är att stärka den genetiska situationen. Nya gener måste tillföras. Det finns olika förslag på hur vi kommer att gå fram med de frågorna genom skyddade korridorer och inplantering bland annat.
Det andra benet är regionalisering av förvaltningen och en ökad delaktighet. Miljöministern nämnde Nagoyakonferensen och hur viktigt detta är. Det handlar om ansvar för frågorna. Naturvårdsverket har ett övergripande ansvar och beslutar exempelvis om jakt i områden där det är låg reproduktion. Det har inrättats viltförvaltningsdelegationer i olika delar av landet.
Det tredje benet är det som vi fokuserar på här i dag, nämligen att begränsa vargens tillväxt genom en väl kontrollerad licensjakt – varsam och selektiv. Selektiv innebär att vissa revir undantas för att tillväxten ska bli stark, kraftig och genetiskt frisk. Folkpartiet pekade också på att den adaptiva förvaltningen är en viktig faktor. Det handlar om att med sakkunskap och forskare som stöd följa utvecklingen och vara beredd att vidta åtgärder.
I den svenska lagstiftningen har vi till fullo genomfört EU:s viktiga art- och habitatdirektiv. Det är ett nationellt ansvar att följa direktivet med syfte att säkerställa den biologiska mångfalden. I det innefattas också gynnsam bevarandestatus. Direktivet medger en begränsad och strängt kontrollerad förvaltningsjakt på varg.
Lars-Erik Liljelund har nu fått ett uppdrag som utredare. Gynnsam bevarandestatus kommer att vara den viktigaste måttstocken när han föreslår målnivåer för björn, varg, järv och lo. Delbetänkandet kommer att redovisas den 31 mars. Först därefter kan vi mer långsiktigt visa på politiken. Då har vi en utgångspunkt, och antalsdiskussionerna kan starta. I det sammanhanget hoppas jag att vi tillsammans med övriga politiska partier kan föra en öppen och saklig dialog. Förhoppningsvis kan vi komma till en bred uppgörelse framför allt med Socialdemokraterna. Utgångspunkten är till syvende och sist en genetiskt frisk och hållbar vargstam i vårt land. Det råder ingen tvekan om det.
(Applåder)
Anf. 59 RICHARD JOMSHOF (SD):
Fru talman! Jag håller med Anita Brodén om att det är få frågor som väcker så starka känslor som vargfrågan. Det är en fråga som under lång tid skapat konflikt, inte minst mellan glesbygd och storstad. Från glesbygden hör vi ofta kravet på att få skjuta mer varg, samtidigt som det ofta hörs krav om fridlysning från storstäder och andra områden där det inte finns någon varg.
Det är också en fråga som splittrar partierna. Jag tillhör den grupp som gärna ser att antalet vargar ökar. Jag vet att många i mitt parti håller med mig, men jag vet också att en stark grupp i mitt parti inte alls delar min syn på vargfrågan. Även i mitt parti beror åsikterna ofta på om man bor i områden där det finns varg eller i områden där det inte finns varg.
Vilken åsikt vi än har i frågan måste vi börja lyssna på varandra och försöka respektera att det finns olika syn på detta. Det är viktigt att vi får till en kompromiss som så många som möjligt kan leva med, även om det förmodligen är omöjligt att göra alla nöjda i den här frågan. Sverigedemokraterna ser ett stort värde i den biologiska mångfalden och därmed också i förekomsten av en svensk rovdjursstam värd namnet. Detta måste vägas mot behoven hos glesbygdens befolkning. Vi måste ta deras rädsla och oro på allvar. Därför är Sverigedemokraternas bestämda uppfattning att vi ska ha en begränsad vargstam.
Fru talman! Denna debatt är föranledd av att EU utreder huruvida den genomförda licensjakten har varit förenlig med EU:s art- och habitatdirektiv eller inte. Vad EU anser om svensk jakt är ganska ointressant i sammanhanget, även om en del av den kritik som framförts kan vara befogad. Hur vi jagar i Sverige är inte något som EU ska lägga sig i. Det är ganska märkligt och intressant att Vänsterpartiet, som säger sig vara emot överstatlighet, i det här fallet tycks vilja att EU ska bestämma över svensk politik.
Kommissionen anser ofta att det behövs en mer harmoniserad lagstiftning, en åsikt som tyvärr delas av många i den här församlingen. Sverigedemokraterna anser att det är en orimlig inställning. De omständigheter som berör jaktfrågan ser olika ut i olika länder. Vi anser att frågor av det här slaget ska lösas så nära dem som berörs av besluten som möjligt, helst i samförstånd med alla inblandade. Det måste vara utgångspunkten.
Sverigedemokraterna förespråkar en vargstam, men en begränsad sådan. För oss är inte antalet vargar viktigt. Riksdagen har beslutat att Sverige ska ha en vargstam på 210 individer. Jag kan inte säga om det ska vara fler eller färre. Jag kan inte säga om det är tillräckligt. Jag måste vara ärlig och säga att jag inte har den kunskapen.
Målet är dock att vi ska få en livskraftig vargstam. Därför menar jag att vi måste överlåta bedömningen åt forskare som är bättre på att bedöma de här sakerna än jag och många andra, inte minst den här församlingen.
Den svenska vargstammen utgår från, som vi vet, tre individer. Det innebär att vi måste få till en ökad genetisk variation för att vargstammen ska vara livskraftig. Huruvida det ska ske genom invandrade vargar eller genom inplantering är för oss inte av speciellt stor vikt. Jag vill än en gång påpeka att vi inte får stirra oss blinda på siffran 210, utan det primära är att vi får en begränsad men samtidigt en livskraftig vargstam med en ökad genetisk variation.
Fru talman! En annan fråga som har väckt starka känslor är den om licensjakt på varg, vilket vi har märkt här i dag. Vi har tagit ställning för en varsam och noga kontrollerad licensjakt. Ett viktigt syfte med det lokala bestämmandet och licensjakten är, som vi ser det, att söka acceptans för en livskraftig vargstam i våra glesbygdsområden. Jag är övertygad om, och det finns internationell erfarenhet som pekar på det, att lokalt medbestämmande och licensjakt ökar acceptansen för rovdjur.
Regeringen har sagt att licensjakten ska vara varsam och noga kontrollerad, en jakt inriktad på genetiskt defekta djur. Där vill jag dock ge vissa av kritikerna rätt. Tyvärr kan vi se, med tanke på vad det är för djur som har skjutits, att det här inte har fungerat fullt ut. Därför måste licensjakten noga utvärderas. Det ökar inte trovärdigheten för licensjakt att man skjuter alfadjur, vilket har skett i flera fall, eller att man skjuter vargar med sändare.
Rovdjursutredningens internationella experter skriver i dag på DN Debatt att deras bedömning är att i synnerhet den skandinaviska vargpopulationen inte är långsiktigt livskraftig. Man menar därför att vargpopulationen måste ses i en helhet med de vargar som finns i Norge, Finland och Ryssland. Man förordar ett utökat samarbete i vargfrågan mellan dessa länder och Sverige. Men för att det ska vara möjligt kanske man måste tillåta varg även i renbetesområden. Annars blir ett sådant samarbete svårt att genomföra.
Fru talman! Jag håller med Anita Brodén om att det är få frågor som väcker så starka känslor som vargfrågan. Det är en fråga som under lång tid skapat konflikt, inte minst mellan glesbygd och storstad. Från glesbygden hör vi ofta kravet på att få skjuta mer varg, samtidigt som det ofta hörs krav om fridlysning från storstäder och andra områden där det inte finns någon varg.
Det är också en fråga som splittrar partierna. Jag tillhör den grupp som gärna ser att antalet vargar ökar. Jag vet att många i mitt parti håller med mig, men jag vet också att en stark grupp i mitt parti inte alls delar min syn på vargfrågan. Även i mitt parti beror åsikterna ofta på om man bor i områden där det finns varg eller i områden där det inte finns varg.
Vilken åsikt vi än har i frågan måste vi börja lyssna på varandra och försöka respektera att det finns olika syn på detta. Det är viktigt att vi får till en kompromiss som så många som möjligt kan leva med, även om det förmodligen är omöjligt att göra alla nöjda i den här frågan. Sverigedemokraterna ser ett stort värde i den biologiska mångfalden och därmed också i förekomsten av en svensk rovdjursstam värd namnet. Detta måste vägas mot behoven hos glesbygdens befolkning. Vi måste ta deras rädsla och oro på allvar. Därför är Sverigedemokraternas bestämda uppfattning att vi ska ha en begränsad vargstam.
Fru talman! Denna debatt är föranledd av att EU utreder huruvida den genomförda licensjakten har varit förenlig med EU:s art- och habitatdirektiv eller inte. Vad EU anser om svensk jakt är ganska ointressant i sammanhanget, även om en del av den kritik som framförts kan vara befogad. Hur vi jagar i Sverige är inte något som EU ska lägga sig i. Det är ganska märkligt och intressant att Vänsterpartiet, som säger sig vara emot överstatlighet, i det här fallet tycks vilja att EU ska bestämma över svensk politik.
Kommissionen anser ofta att det behövs en mer harmoniserad lagstiftning, en åsikt som tyvärr delas av många i den här församlingen. Sverigedemokraterna anser att det är en orimlig inställning. De omständigheter som berör jaktfrågan ser olika ut i olika länder. Vi anser att frågor av det här slaget ska lösas så nära dem som berörs av besluten som möjligt, helst i samförstånd med alla inblandade. Det måste vara utgångspunkten.
Sverigedemokraterna förespråkar en vargstam, men en begränsad sådan. För oss är inte antalet vargar viktigt. Riksdagen har beslutat att Sverige ska ha en vargstam på 210 individer. Jag kan inte säga om det ska vara fler eller färre. Jag kan inte säga om det är tillräckligt. Jag måste vara ärlig och säga att jag inte har den kunskapen.
Målet är dock att vi ska få en livskraftig vargstam. Därför menar jag att vi måste överlåta bedömningen åt forskare som är bättre på att bedöma de här sakerna än jag och många andra, inte minst den här församlingen.
Den svenska vargstammen utgår från, som vi vet, tre individer. Det innebär att vi måste få till en ökad genetisk variation för att vargstammen ska vara livskraftig. Huruvida det ska ske genom invandrade vargar eller genom inplantering är för oss inte av speciellt stor vikt. Jag vill än en gång påpeka att vi inte får stirra oss blinda på siffran 210, utan det primära är att vi får en begränsad men samtidigt en livskraftig vargstam med en ökad genetisk variation.
Fru talman! En annan fråga som har väckt starka känslor är den om licensjakt på varg, vilket vi har märkt här i dag. Vi har tagit ställning för en varsam och noga kontrollerad licensjakt. Ett viktigt syfte med det lokala bestämmandet och licensjakten är, som vi ser det, att söka acceptans för en livskraftig vargstam i våra glesbygdsområden. Jag är övertygad om, och det finns internationell erfarenhet som pekar på det, att lokalt medbestämmande och licensjakt ökar acceptansen för rovdjur.
Regeringen har sagt att licensjakten ska vara varsam och noga kontrollerad, en jakt inriktad på genetiskt defekta djur. Där vill jag dock ge vissa av kritikerna rätt. Tyvärr kan vi se, med tanke på vad det är för djur som har skjutits, att det här inte har fungerat fullt ut. Därför måste licensjakten noga utvärderas. Det ökar inte trovärdigheten för licensjakt att man skjuter alfadjur, vilket har skett i flera fall, eller att man skjuter vargar med sändare.
Rovdjursutredningens internationella experter skriver i dag på DN Debatt att deras bedömning är att i synnerhet den skandinaviska vargpopulationen inte är långsiktigt livskraftig. Man menar därför att vargpopulationen måste ses i en helhet med de vargar som finns i Norge, Finland och Ryssland. Man förordar ett utökat samarbete i vargfrågan mellan dessa länder och Sverige. Men för att det ska vara möjligt kanske man måste tillåta varg även i renbetesområden. Annars blir ett sådant samarbete svårt att genomföra.
Anf. 60 IRENE OSKARSSON (KD):
Fru talman! Den här debatten är viktig. Vi har hört lite olika infallsvinklar, och jag kan inte låta bli utan börjar från det håll jag ofta börjar ifrån, nämligen historien. Ska vi förstå nutid måste vi titta bakåt och kanske lite längre bak än vad vi ibland gör i det här rummet.
Jag tror att vi alla mer eller mindre är indoktrinerade med vargens roll i saga och sägen som den stygga ulven som får personifiera ondska och elände. Rödluvan och vargen har vi nog läst som barn.
Historiskt har vargen varit ett frekvent djur i Sverige men försvann när allmogejakten började för ett antal hundra år sedan på grund av att trycket på föda blev för stort och trycket på jakten för stort. Den här kammaren tog så småningom, och nu är vi framme nästan i nutid, beslut om att vi ska ha de stora rovdjuren i Sverige och att vi ska förvalta dem, och förvaltarskap är för mig nyckelordet. Vi ska göra det i samklang med övrig fauna, med naturen i stort och med människor som lever i de bygder där de här djuren finns.
Fru talman! När förra mandatperioden började fanns det tvivelsmål från de flesta av oss att det här skulle fungera. Vi behövde ta nya tag i den här politiken, och så gjordes. Det togs beslut om att vi ska ha ett förvaltarskap på vargen och på de övriga stora rovdjuren. Bengt-Anders Johansson berörde detta i sitt inlägg. Vi kan konstatera att vi hela tiden fokuserar på vargen, och vi kan göra många historiska loopar om varför vi gör det.
Det är viktigt att säga, som mina allianskolleger och miljöministern har gjort, att det är tre delar som måste samverka för att det här ska fungera. Utöver i världen har man i Nordamerika dragit stora erfarenheter av att med lokalbefolkningens acceptans för rovdjurens fortlevnad blir överlevnadspotentialen mycket större, det blir en betydligt mer positiv bild av djuret i fråga och därmed en möjlighet att förvalta det.
Jag kan inte låta bli, fru talman, att nämna att vi blandar ihop korten i den här debatten på ett sätt som inte gagnar saken, tror jag. Vi pratar om genetik. Ja, såvitt jag har förstått när jag läst rapporter om den jakt som företogs förra året var de flesta djur genetiskt defekta. Det har ingenting att göra med om det är alfadjur eller inte; det handlar om ledardjuren och flockledningen, inte genetiken. Genetiken syns inte utanpå djuren i första hand. Sådan här elementär diskussion kanske vi kan få av banan.
Det vi nu behöver diskutera är: Hur får vi ett fungerande förvaltarskap av rovdjuren i vårt land och av vargen? Då är det precis så som miljöministern och tidigare talare från Alliansen har berört, att vi behöver förnya vargstammen. Ska vi kunna göra det behöver vi göra det med acceptans för att det sker utan att vi får en illegal jakt, som bör fördömas å det starkaste från denna talarstol och i praktiken när vi möter dem som eventuellt tycker att det är lösningen på problemet. Att göra en tydlig avgränsning av vad jakten innebär och hur den ska hanteras och att ha tilltro till att våra kolleger och vänner ute i landet bedriver det på ett seriöst sätt och har en stark kontroll på den ger en möjlighet. Förvaltarskapet på det lokala planet möjliggör för oss att ha en vargstam som på sikt blir frisk och sund.
Helén Pettersson berörde att vi har varit lite oeniga om vägen till målet. Må så vara att vi har haft lite olika ingångar, men det handlar om 20 djur över en tidsperiod av några år, inte 20 djur på en gång. Det handlar om att sätta in valpar i kullar för att möjliggöra en tillväxt. Det handlar om att avgränsa jakten, att inte beröra de revir där vi sätter in nytt genetiskt material. Det här är reglerat och styrt på ett sådant sätt att om vi styrde och ledde annan verksamhet på samma sätt – jag dristar mig att ta upp det jag sade till en kollega – och om vi hanterade en del andra frågor som socialt arbete med samma frenesi och samma kontroll som vargjakten, fru talman, skulle mycket ha sett bättre ut i vårt land. Jag dristar mig också att i det här sammanhanget säga att jag tycker att det är beklagansvärt att man målar ut människor, som Åsa Romson gör, och sätter etiketter på personer. Jag har många kolleger och vänner som är jägare och är det på ett sunt och säkert sätt och förvaltar det på ett sätt som inte jag och många av oss gör och ger föda och ser till att djuren har en situation som fungerar – om det sedan är älgen, rådjuret, haren eller vargen. Det här förvaltarskapet måste skötas i förtroende mellan olika aktörer: politik, människor som lever i bygderna och de som har olika ingångar i de här frågorna.
Jag återkommer med ytterligare kommentarer, fru talman.
(Applåder)
Fru talman! Den här debatten är viktig. Vi har hört lite olika infallsvinklar, och jag kan inte låta bli utan börjar från det håll jag ofta börjar ifrån, nämligen historien. Ska vi förstå nutid måste vi titta bakåt och kanske lite längre bak än vad vi ibland gör i det här rummet.
Jag tror att vi alla mer eller mindre är indoktrinerade med vargens roll i saga och sägen som den stygga ulven som får personifiera ondska och elände. Rödluvan och vargen har vi nog läst som barn.
Historiskt har vargen varit ett frekvent djur i Sverige men försvann när allmogejakten började för ett antal hundra år sedan på grund av att trycket på föda blev för stort och trycket på jakten för stort. Den här kammaren tog så småningom, och nu är vi framme nästan i nutid, beslut om att vi ska ha de stora rovdjuren i Sverige och att vi ska förvalta dem, och förvaltarskap är för mig nyckelordet. Vi ska göra det i samklang med övrig fauna, med naturen i stort och med människor som lever i de bygder där de här djuren finns.
Fru talman! När förra mandatperioden började fanns det tvivelsmål från de flesta av oss att det här skulle fungera. Vi behövde ta nya tag i den här politiken, och så gjordes. Det togs beslut om att vi ska ha ett förvaltarskap på vargen och på de övriga stora rovdjuren. Bengt-Anders Johansson berörde detta i sitt inlägg. Vi kan konstatera att vi hela tiden fokuserar på vargen, och vi kan göra många historiska loopar om varför vi gör det.
Det är viktigt att säga, som mina allianskolleger och miljöministern har gjort, att det är tre delar som måste samverka för att det här ska fungera. Utöver i världen har man i Nordamerika dragit stora erfarenheter av att med lokalbefolkningens acceptans för rovdjurens fortlevnad blir överlevnadspotentialen mycket större, det blir en betydligt mer positiv bild av djuret i fråga och därmed en möjlighet att förvalta det.
Jag kan inte låta bli, fru talman, att nämna att vi blandar ihop korten i den här debatten på ett sätt som inte gagnar saken, tror jag. Vi pratar om genetik. Ja, såvitt jag har förstått när jag läst rapporter om den jakt som företogs förra året var de flesta djur genetiskt defekta. Det har ingenting att göra med om det är alfadjur eller inte; det handlar om ledardjuren och flockledningen, inte genetiken. Genetiken syns inte utanpå djuren i första hand. Sådan här elementär diskussion kanske vi kan få av banan.
Det vi nu behöver diskutera är: Hur får vi ett fungerande förvaltarskap av rovdjuren i vårt land och av vargen? Då är det precis så som miljöministern och tidigare talare från Alliansen har berört, att vi behöver förnya vargstammen. Ska vi kunna göra det behöver vi göra det med acceptans för att det sker utan att vi får en illegal jakt, som bör fördömas å det starkaste från denna talarstol och i praktiken när vi möter dem som eventuellt tycker att det är lösningen på problemet. Att göra en tydlig avgränsning av vad jakten innebär och hur den ska hanteras och att ha tilltro till att våra kolleger och vänner ute i landet bedriver det på ett seriöst sätt och har en stark kontroll på den ger en möjlighet. Förvaltarskapet på det lokala planet möjliggör för oss att ha en vargstam som på sikt blir frisk och sund.
Helén Pettersson berörde att vi har varit lite oeniga om vägen till målet. Må så vara att vi har haft lite olika ingångar, men det handlar om 20 djur över en tidsperiod av några år, inte 20 djur på en gång. Det handlar om att sätta in valpar i kullar för att möjliggöra en tillväxt. Det handlar om att avgränsa jakten, att inte beröra de revir där vi sätter in nytt genetiskt material. Det här är reglerat och styrt på ett sådant sätt att om vi styrde och ledde annan verksamhet på samma sätt – jag dristar mig att ta upp det jag sade till en kollega – och om vi hanterade en del andra frågor som socialt arbete med samma frenesi och samma kontroll som vargjakten, fru talman, skulle mycket ha sett bättre ut i vårt land. Jag dristar mig också att i det här sammanhanget säga att jag tycker att det är beklagansvärt att man målar ut människor, som Åsa Romson gör, och sätter etiketter på personer. Jag har många kolleger och vänner som är jägare och är det på ett sunt och säkert sätt och förvaltar det på ett sätt som inte jag och många av oss gör och ger föda och ser till att djuren har en situation som fungerar – om det sedan är älgen, rådjuret, haren eller vargen. Det här förvaltarskapet måste skötas i förtroende mellan olika aktörer: politik, människor som lever i bygderna och de som har olika ingångar i de här frågorna.
Jag återkommer med ytterligare kommentarer, fru talman.
(Applåder)
Anf. 61 Miljöminister ANDREAS CARLGREN (C):
Fru talman! Jag håller verkligen med Helén Pettersson som sade flera kloka saker. I grunden är vi ense om att vi ska ha friska levande vargar i skogarna, och vad vi nu behöver klara ut är vägen dit.
Åsa Romson frågade: Varför, Andreas, pratar du inte bara jakt? Ja, svaret syns i det som den internationella forskarpanel som Rovdjursutredningen har anlitat säger i dag, nämligen att det är inaveln som är det stora hotet mot den svenska och den större vargstammen.
Omvärldens ifrågasättande talas det om. Ja, det vi hör är vad rovdjursexperterna i Europa säger, de experter som kommissionen har som rådgivare. De säger tvärtom att detta håller hög standard, att det här kan vara en väg att gå mot en gynnsam bevarandestatus. De avvisar inte det vi gör skulle vara förenligt med art- och habitatdirektivet.
Men se detta också som en större miljöfråga, som det ju är! Vi som kämpar för miljön får ofta vara med om att förbättringar för miljön bemöts med att det är för tidigt, att det måste utredas mer och att vi ännu inte känner till följderna. Det är ett slags välvilja som egentligen döljer undanflykt och att skjuta på det nödvändiga för miljön. Det jag är orolig för när jag hör den starka kritiken mot åtgärder för att få in nya vargar i Sverige är att det är precis samma sak. Det är om igen ett sätt att bara säga: Dröj! Utred mer! Ta inte stegen! Det låter välvilligt, men det är egentligen bara ett sätt att skjuta det framför sig.
För naturlig invandring skulle det räcka med en varg per år i 20 år, hörde vi här. Det är sant; det är precis vad forskarna säger. Problemet vi har haft är bara det att i verkligheten har vi haft i runda slängar en ny varg som har invandrat naturligt under 20 år. Det är det problem vi har haft.
Att aktivt få in nya vargar avfärdades här bara med att det var tragikomiskt. Ni låtsas att det här är något som miljöministern har suttit på departementet och hittat på och att det inte är myndigheter och experter som har uppdraget att både ta fram förslagen och nu genomföra dem. Jag har sett att någon har hyst tvivel om att detta med djurparkerna skulle genomföras nu eftersom det, som det sades, skulle skada varumärket. Det hånas nu bara.
När det gäller nya vargar från Finland skrämmer man med smitta här i debatten. Ni låtsas att det skulle vara regeringens påhitt att ta in nya vargar och att det var vi som borde sitta och ringa till djurparkerna. Det ligger som ett uppdrag hos de verk och de myndigheter som är ansvariga för detta, framför allt Naturvårdsverket, vilket ni mycket väl vet. Det går inte till så i Sverige att det är ministern eller departementet som sitter och gör de här sakerna.
Den mer grundläggande frågan är en annan. En gång i tiden hette det att politik är att vilja. Men vad vill ni nu göra för att rädda vargstammen? Nej till jakten – det är det enda besked vi får här. I praktiken blir det oerhört många fler vargar eftersom det då är en inavlad vargstam som helt enkelt ska växa och växa. Säg det då till människorna i Värmland, i Dalarna och i Västmanland! Säg: Vi lyssnar inte på er nu, utan nu ska ni ta emot fler vargar. Ni ska underordna er besked som kommer från Bryssel, så ta emot och anpassa er!
Vi vet vad denna politik gör med människor. De blir frustrerade och de känner sig utanförställda. Det är precis det vi har sett och som vi nu äntligen har lyckats vända. Det visar nu också forskarna. Då kallas det bara för billiga röster och högljudda jägare.
Jag måste säga att det är förvånande, när vi nu äntligen ger maktlösa makt att påverka sin situation. Samtidigt vidtar vi åtgärder för att på riktigt hjälpa vargstammen i Sverige och för att skapa god förankring. Då går det inte bara med högljudd kritik. Var med och jobba i stället!
(Applåder)
Fru talman! Jag håller verkligen med Helén Pettersson som sade flera kloka saker. I grunden är vi ense om att vi ska ha friska levande vargar i skogarna, och vad vi nu behöver klara ut är vägen dit.
Åsa Romson frågade: Varför, Andreas, pratar du inte bara jakt? Ja, svaret syns i det som den internationella forskarpanel som Rovdjursutredningen har anlitat säger i dag, nämligen att det är inaveln som är det stora hotet mot den svenska och den större vargstammen.
Omvärldens ifrågasättande talas det om. Ja, det vi hör är vad rovdjursexperterna i Europa säger, de experter som kommissionen har som rådgivare. De säger tvärtom att detta håller hög standard, att det här kan vara en väg att gå mot en gynnsam bevarandestatus. De avvisar inte det vi gör skulle vara förenligt med art- och habitatdirektivet.
Men se detta också som en större miljöfråga, som det ju är! Vi som kämpar för miljön får ofta vara med om att förbättringar för miljön bemöts med att det är för tidigt, att det måste utredas mer och att vi ännu inte känner till följderna. Det är ett slags välvilja som egentligen döljer undanflykt och att skjuta på det nödvändiga för miljön. Det jag är orolig för när jag hör den starka kritiken mot åtgärder för att få in nya vargar i Sverige är att det är precis samma sak. Det är om igen ett sätt att bara säga: Dröj! Utred mer! Ta inte stegen! Det låter välvilligt, men det är egentligen bara ett sätt att skjuta det framför sig.
För naturlig invandring skulle det räcka med en varg per år i 20 år, hörde vi här. Det är sant; det är precis vad forskarna säger. Problemet vi har haft är bara det att i verkligheten har vi haft i runda slängar en ny varg som har invandrat naturligt under 20 år. Det är det problem vi har haft.
Att aktivt få in nya vargar avfärdades här bara med att det var tragikomiskt. Ni låtsas att det här är något som miljöministern har suttit på departementet och hittat på och att det inte är myndigheter och experter som har uppdraget att både ta fram förslagen och nu genomföra dem. Jag har sett att någon har hyst tvivel om att detta med djurparkerna skulle genomföras nu eftersom det, som det sades, skulle skada varumärket. Det hånas nu bara.
När det gäller nya vargar från Finland skrämmer man med smitta här i debatten. Ni låtsas att det skulle vara regeringens påhitt att ta in nya vargar och att det var vi som borde sitta och ringa till djurparkerna. Det ligger som ett uppdrag hos de verk och de myndigheter som är ansvariga för detta, framför allt Naturvårdsverket, vilket ni mycket väl vet. Det går inte till så i Sverige att det är ministern eller departementet som sitter och gör de här sakerna.
Den mer grundläggande frågan är en annan. En gång i tiden hette det att politik är att vilja. Men vad vill ni nu göra för att rädda vargstammen? Nej till jakten – det är det enda besked vi får här. I praktiken blir det oerhört många fler vargar eftersom det då är en inavlad vargstam som helt enkelt ska växa och växa. Säg det då till människorna i Värmland, i Dalarna och i Västmanland! Säg: Vi lyssnar inte på er nu, utan nu ska ni ta emot fler vargar. Ni ska underordna er besked som kommer från Bryssel, så ta emot och anpassa er!
Vi vet vad denna politik gör med människor. De blir frustrerade och de känner sig utanförställda. Det är precis det vi har sett och som vi nu äntligen har lyckats vända. Det visar nu också forskarna. Då kallas det bara för billiga röster och högljudda jägare.
Jag måste säga att det är förvånande, när vi nu äntligen ger maktlösa makt att påverka sin situation. Samtidigt vidtar vi åtgärder för att på riktigt hjälpa vargstammen i Sverige och för att skapa god förankring. Då går det inte bara med högljudd kritik. Var med och jobba i stället!
(Applåder)
Anf. 62 JENS HOLM (V):
Fru talman! Det låter på miljöministern som att han sträcker ut handen och vill samarbeta med oss. Men miljöministern har ryckt undan handen redan innan samarbetet skulle kunna inledas. Miljöministern vet mycket väl att vi från oppositionen är kritiska till att man sätter ett tak på antalet vargar – 210 vargar i Sverige. Med detta tak blir det naturligt att det blir jakt varje år på vargar.
Jag tycker att det är lite oärligt av miljöministern att skylla på våra myndigheter och säga att licensjakten inte är resultatet av regeringens politik utan att det är våra myndigheter som har fattat beslutet. Regeringen har satt taket, och då blir det självklart att vi också får licensjakt.
Vi i Vänsterpartiet är inte motståndare till jakt. Vi vill ha en rovdjursförvaltning. Vi vill ha en politik som möjliggör jakt på stammar och på djur som är livskraftiga. Det vi är motståndare till är att man inleder jakt på en art som inte är livskraftig och som ska vara skyddad både i svensk lag och genom våra internationella åtaganden.
Andreas Carlgren citerar återigen de internationella forskare som skriver på DN Debatt. Det kan jag också göra. Deras första mening i debattartikeln lyder: ”Vargstammen i Sverige och Norge är inte långsiktigt livskraftig och uppfyller inte EU:s kriterier för gynnsam bevarandestatus.”
Om detta är vi överens. Jag vill fråga miljöministern om han tycker att bevarandestatusen har blivit starkare eller svagare med dessa två omgångar av licensjakt.
För mig är det fullkomligt bakvänt att man börjar i fel ända. Man börjar med att skjuta djuren. Man skjuter friska djur och man skjuter alfadjur. Det har framkommit att man till och med skjuter märkta djur. Och sedan ska man se till att man ska stärka vargstammen i Sverige! Jag förstår inte hur miljöministern får det att hänga ihop.
Återigen vill jag fråga miljöministern: Var är planen? Var är planen för att stärka vargstammen i Sverige? Vi hör nu att det inte blir någon inplantering med hjälp av valpar från djurparkerna. Man talar om naturlig invandring från till exempel Finland och Ryssland. Hur ska det gå till? Det vill jag gärna samarbeta om.
Hur ser erfarenheten ut från andra länder där man har inplanterat valpar, tagit dem från andra länder och satt in dem i ett revir? Jag vet faktiskt inte. Har miljöministern några sådana konkreta framgångsrika exempel som han kan redovisa och berätta hur det har gått till?
Det finns flera andra som debatterar detta. Jag tänker till exempel på Anita Brodén från Folkpartiet som talar om den väl kontrollerade, varsamma och selektiva jakten. Det är precis det som EU-kommissionen har konstaterat: Det har inte skett någon sådan jakt här i Sverige. Det har varit en icke-selektiv jakt. Man skjuter friska djur. Man skjuter alfadjur. Man skjuter de djur som har möjlighet att föra nya valpar till livet och som kan fortplanta sig.
Bengt-Anders från Moderaterna hade räknat ut att rovdjursförvaltningen i Sverige kostar ungefär 200 miljoner kronor. Bengt-Anders resonerar så att det nog är mest i hela världen räknat per capita. Det är drygt 20 kronor per svensk. Tycker Bengt-Anders att det är mycket pengar? Jag tycker inte det. Jag tror att svenskarna är beredda att lägga mer pengar på en rovdjursförvaltning om vi vet att det verkligen leder till att vi får starka och livskraftiga stammar. Men då kan vi inte skjuta djuren till att börja med.
Fru talman! Det låter på miljöministern som att han sträcker ut handen och vill samarbeta med oss. Men miljöministern har ryckt undan handen redan innan samarbetet skulle kunna inledas. Miljöministern vet mycket väl att vi från oppositionen är kritiska till att man sätter ett tak på antalet vargar – 210 vargar i Sverige. Med detta tak blir det naturligt att det blir jakt varje år på vargar.
Jag tycker att det är lite oärligt av miljöministern att skylla på våra myndigheter och säga att licensjakten inte är resultatet av regeringens politik utan att det är våra myndigheter som har fattat beslutet. Regeringen har satt taket, och då blir det självklart att vi också får licensjakt.
Vi i Vänsterpartiet är inte motståndare till jakt. Vi vill ha en rovdjursförvaltning. Vi vill ha en politik som möjliggör jakt på stammar och på djur som är livskraftiga. Det vi är motståndare till är att man inleder jakt på en art som inte är livskraftig och som ska vara skyddad både i svensk lag och genom våra internationella åtaganden.
Andreas Carlgren citerar återigen de internationella forskare som skriver på DN Debatt. Det kan jag också göra. Deras första mening i debattartikeln lyder: ”Vargstammen i Sverige och Norge är inte långsiktigt livskraftig och uppfyller inte EU:s kriterier för gynnsam bevarandestatus.”
Om detta är vi överens. Jag vill fråga miljöministern om han tycker att bevarandestatusen har blivit starkare eller svagare med dessa två omgångar av licensjakt.
För mig är det fullkomligt bakvänt att man börjar i fel ända. Man börjar med att skjuta djuren. Man skjuter friska djur och man skjuter alfadjur. Det har framkommit att man till och med skjuter märkta djur. Och sedan ska man se till att man ska stärka vargstammen i Sverige! Jag förstår inte hur miljöministern får det att hänga ihop.
Återigen vill jag fråga miljöministern: Var är planen? Var är planen för att stärka vargstammen i Sverige? Vi hör nu att det inte blir någon inplantering med hjälp av valpar från djurparkerna. Man talar om naturlig invandring från till exempel Finland och Ryssland. Hur ska det gå till? Det vill jag gärna samarbeta om.
Hur ser erfarenheten ut från andra länder där man har inplanterat valpar, tagit dem från andra länder och satt in dem i ett revir? Jag vet faktiskt inte. Har miljöministern några sådana konkreta framgångsrika exempel som han kan redovisa och berätta hur det har gått till?
Det finns flera andra som debatterar detta. Jag tänker till exempel på Anita Brodén från Folkpartiet som talar om den väl kontrollerade, varsamma och selektiva jakten. Det är precis det som EU-kommissionen har konstaterat: Det har inte skett någon sådan jakt här i Sverige. Det har varit en icke-selektiv jakt. Man skjuter friska djur. Man skjuter alfadjur. Man skjuter de djur som har möjlighet att föra nya valpar till livet och som kan fortplanta sig.
Bengt-Anders från Moderaterna hade räknat ut att rovdjursförvaltningen i Sverige kostar ungefär 200 miljoner kronor. Bengt-Anders resonerar så att det nog är mest i hela världen räknat per capita. Det är drygt 20 kronor per svensk. Tycker Bengt-Anders att det är mycket pengar? Jag tycker inte det. Jag tror att svenskarna är beredda att lägga mer pengar på en rovdjursförvaltning om vi vet att det verkligen leder till att vi får starka och livskraftiga stammar. Men då kan vi inte skjuta djuren till att börja med.
Anf. 63 HELÉN PETTERSSON i Umeå (S):
Fru talman! Det finns över lag i debatten om vargjakt ett antal påståenden som flyger omkring rätt ofta. Jag tänkte att jag skulle passa på att kommentera dem nu när det ändå är debatt i riksdagen.
En av de saker som har nämnts är skyttet och huruvida det är bra eller dåligt. Det är klart att det har skett en del fadäser; det gör det vid varje jakt på alla arter. Det gäller inte bara vargen. Det har varit ganska lite dåliga skott på varg, om man ska vara ärlig.
En av de saker som har sagts är däremot att av de djur man obducerade i fjol hade flera mer än ett skott i sig. Därmed var det dåliga skyttar, menade man. Men om man som jägare har möjlighet att lägga av två skott så gör man det för att djuret inte ska riskera att bli skadskjutet utan faktiskt dö. Det tycker jag kan vara värt att nämna. Det ligger i allas intresse att inte skadskjuta djur, framför allt i den enskilda jägarens intresse eftersom det är han som får gå och bära denna skuld sedan. Jag är helt övertygad om att man tränar så mycket som man bara kan även till vargjakt.
En annan kritik gäller antalet jägare. Det tycker jag är lite märkligt. Det finns alltså kritik mot att det är så många jägare ute i skogen. För att bedriva en effektiv jakt som inte blir alltför utdragen krävs ett antal jägare. När det är vargjakt kan man av förklarliga skäl inte jaga med hund. Då krävs det ännu fler jägare. Det handlar dessutom om stora områden.
Jag vet inte vad det är för bild man får på näthinnan om man kritiserar jakten på detta sätt. För min del har jag lite svårt att se en modell som skulle vara mer effektiv. Det skulle i så fall vara att ha ett gäng prickskyttar ute med gps och helikopter, vilket man har på en del ställen i världen. Men då missar man några poänger. Den ena är att vi vill uppnå en viss skygghet mellan varg och människa. Det tar tid. Det är inget man kan få efter en eller två jakter, men på sikt kan man uppnå det. Dessutom tror jag att vi alla har något att vinna på att se vargen som allt annat vilt, med en förvaltning som sker på samma sätt som för allt annat vilt och där jägarna är med och förvaltar och tar ansvar för viltstammen. Björnen är, som vi har sagt tidigare, ett exempel där det har gått bra. Jag tror mycket väl att det går att få det så även med varg.
Sedan har vi en av de viktigaste frågorna, eller kanske den viktigaste frågan av alla. Det är frågan om spridningen av vargen. Var ska vargen finnas?
När vi har svaret på det har vi också en ledtråd till hur många vargar vi kan ha i Sverige. Räknar man hela landet när man pratar om livsmiljön, det möjliga habitatet, för vargen? Eller räknar man landet förutom renskötselområdet? Det är rätt avgörande.
Renens vinterstam i Sverige är 260 000 djur. Ganska få vet hur många renar som tas av rovdjur varje år. SLU beräknar att det var över 70 000 renar som togs år 2010. Ni hörde att vinterstammen var 260 000, och 70 000 togs av rovdjur.
Faktum är att den svenska renstammen står på gränsen till kollaps om den inte redan har passerat den, och det sker utan att vi i dag har vargföryngringar inom renskötselområdet. Det är ett pris som rennäringen och renföretagarna får betala för den rovdjurspolitik som vi bedriver här. Det handlar inte bara om ekonomi, utan det handlar till en viss del om att de ersättningar som betalas ut är för dåliga.
Men det handlar om mycket mer än så. Vi kan helt enkelt inte ha vargrevir inom renskötselområdet på det sätt som en del vill. Då måste man välja. Valet står mellan fortsatt rennäring och varg.
Jag kommer att göra allt som står i min makt för att inte tillhöra den generation politiker som tar död på rennäringen och den kultur som följer med den i det här landet. Det betyder att vargens möjliga livsmiljö minskar drastiskt. Det är de arealerna och de förutsättningarna som ska räknas in i våra politiska matematiska övningar när det gäller hur många vargar vi kan ha i Sverige.
Fru talman! Det finns över lag i debatten om vargjakt ett antal påståenden som flyger omkring rätt ofta. Jag tänkte att jag skulle passa på att kommentera dem nu när det ändå är debatt i riksdagen.
En av de saker som har nämnts är skyttet och huruvida det är bra eller dåligt. Det är klart att det har skett en del fadäser; det gör det vid varje jakt på alla arter. Det gäller inte bara vargen. Det har varit ganska lite dåliga skott på varg, om man ska vara ärlig.
En av de saker som har sagts är däremot att av de djur man obducerade i fjol hade flera mer än ett skott i sig. Därmed var det dåliga skyttar, menade man. Men om man som jägare har möjlighet att lägga av två skott så gör man det för att djuret inte ska riskera att bli skadskjutet utan faktiskt dö. Det tycker jag kan vara värt att nämna. Det ligger i allas intresse att inte skadskjuta djur, framför allt i den enskilda jägarens intresse eftersom det är han som får gå och bära denna skuld sedan. Jag är helt övertygad om att man tränar så mycket som man bara kan även till vargjakt.
En annan kritik gäller antalet jägare. Det tycker jag är lite märkligt. Det finns alltså kritik mot att det är så många jägare ute i skogen. För att bedriva en effektiv jakt som inte blir alltför utdragen krävs ett antal jägare. När det är vargjakt kan man av förklarliga skäl inte jaga med hund. Då krävs det ännu fler jägare. Det handlar dessutom om stora områden.
Jag vet inte vad det är för bild man får på näthinnan om man kritiserar jakten på detta sätt. För min del har jag lite svårt att se en modell som skulle vara mer effektiv. Det skulle i så fall vara att ha ett gäng prickskyttar ute med gps och helikopter, vilket man har på en del ställen i världen. Men då missar man några poänger. Den ena är att vi vill uppnå en viss skygghet mellan varg och människa. Det tar tid. Det är inget man kan få efter en eller två jakter, men på sikt kan man uppnå det. Dessutom tror jag att vi alla har något att vinna på att se vargen som allt annat vilt, med en förvaltning som sker på samma sätt som för allt annat vilt och där jägarna är med och förvaltar och tar ansvar för viltstammen. Björnen är, som vi har sagt tidigare, ett exempel där det har gått bra. Jag tror mycket väl att det går att få det så även med varg.
Sedan har vi en av de viktigaste frågorna, eller kanske den viktigaste frågan av alla. Det är frågan om spridningen av vargen. Var ska vargen finnas?
När vi har svaret på det har vi också en ledtråd till hur många vargar vi kan ha i Sverige. Räknar man hela landet när man pratar om livsmiljön, det möjliga habitatet, för vargen? Eller räknar man landet förutom renskötselområdet? Det är rätt avgörande.
Renens vinterstam i Sverige är 260 000 djur. Ganska få vet hur många renar som tas av rovdjur varje år. SLU beräknar att det var över 70 000 renar som togs år 2010. Ni hörde att vinterstammen var 260 000, och 70 000 togs av rovdjur.
Faktum är att den svenska renstammen står på gränsen till kollaps om den inte redan har passerat den, och det sker utan att vi i dag har vargföryngringar inom renskötselområdet. Det är ett pris som rennäringen och renföretagarna får betala för den rovdjurspolitik som vi bedriver här. Det handlar inte bara om ekonomi, utan det handlar till en viss del om att de ersättningar som betalas ut är för dåliga.
Men det handlar om mycket mer än så. Vi kan helt enkelt inte ha vargrevir inom renskötselområdet på det sätt som en del vill. Då måste man välja. Valet står mellan fortsatt rennäring och varg.
Jag kommer att göra allt som står i min makt för att inte tillhöra den generation politiker som tar död på rennäringen och den kultur som följer med den i det här landet. Det betyder att vargens möjliga livsmiljö minskar drastiskt. Det är de arealerna och de förutsättningarna som ska räknas in i våra politiska matematiska övningar när det gäller hur många vargar vi kan ha i Sverige.
Anf. 64 BENGT-ANDERS JOHANSSON (M):
Fru talman! Nu har vi hört oppositionens idéer. Vad är då alternativet till den förda politiken? Det som framförs handlar om att det är fel att jaga varg under den tid som vi nu skaffar oss ett bättre underlag för hur rovdjursstammarna har påverkat förutsättningarna för medborgarna i rovdjursområdena. Och ska den jagas ska det inte ske genom traditionell jakt. Därigenom misskrediterar man den svenska jägarkårens kvinnor och män som i all övrig viltförvaltning visar sitt ansvar och sin kunnighet.
Dessutom menar man att det är fel att förbättra den genetiska statusen genom att aktivt flytta in vargar. Då återstår frågan hur den genetiska kvaliteten ska säkras så att inte fler vargar än nödvändigt ska behöva födas med dåliga gener och risk för missbildningar.
Både ett nej till jakten och ett nej till genetisk förstärkning är i grunden ett hot mot våra vargar. Det första för att det kommer att minska acceptansen och det andra för att det under mycket lång tid kommer att födas fler vargar med genetiskt dåliga anlag. Detta är en återvändsgränd som dess värre bottnar i känslomässiga värderingar utan stöd vare sig i riksdagen eller i den etablerade forskningen.
Hur ska då Vänstern och Miljöpartiet klara rovdjurspolitiken? Ni driver ju en ytterlighetslinje som inte har stöd vare sig hos medborgarna, här i riksdagen eller hos forskarna. Man kan inte, och man ska inte, som politiker undandra sig ansvaret för helheten oavsett hur komplex den är. Det är vårt uppdrag och det är vår uppgift att sammanväga detta.
Kommissionens försök att dra vårt land inför EU-domstolen kommer att få svårt att få stöd eftersom vi har så bra kontroll på det vi gör och dessutom har stöd i forskningen. Det är viktigt att tillägga.
Låt mig så gå över till den jakt som genomfördes 2010. Den är utvärderad. Alla djur som sköts 2010 var starkt inavlade. Inget genetiskt värdefullt djur dödades i jakten. Det var likadant 2011 så långt vi vet just nu.
Jag är nog lite fundersam över att forskarna ville politisera utredningen genom att skriva en artikel med just den inriktningen på DN Debatt i dag. Men okej, nu är det som det är.
Jag tolkar det som ett stöd för Alliansens förda politik. Man tar inte avstånd från jakt. Stödet för Alliansens politik ligger i hur tydlig man är på genetikområdet. Man tar alltså inte avstånd från jakt. Nu är det svårt för både Jens Holm och Åsa Romson att inse att det inte fanns med i debattartikeln. Jag funderar på varför man satte stopp vid Karelen. Varför ska man bara ta med den delen? Varför sträcker man sig inte in i Ryssland där man har tillgång till tiotusentals vargar för att få ett ännu bättre genetiskt underlag?
Fru talman! Jens Holm säger att det inte har vidtagits några åtgärder för inplantering. Jens Holm vet att det inte är sant. Det är lite synd att stå i Sveriges riksdag och försöka förmedla ett budskap som bygger på falskhet.
Åsa Romson pratar om en urskillningslös jakt. Det är direkt okunnigt att säga det eftersom alla djur med genetiskt starka gener var undantagna från jakten.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag inbjuda Jens Holm och Åsa Romson till en jakt, för uppenbarligen har ni aldrig varit med om hur en bra genomförd jakt går till. Det skulle vara en ära att få ha er med.
Fru talman! Nu har vi hört oppositionens idéer. Vad är då alternativet till den förda politiken? Det som framförs handlar om att det är fel att jaga varg under den tid som vi nu skaffar oss ett bättre underlag för hur rovdjursstammarna har påverkat förutsättningarna för medborgarna i rovdjursområdena. Och ska den jagas ska det inte ske genom traditionell jakt. Därigenom misskrediterar man den svenska jägarkårens kvinnor och män som i all övrig viltförvaltning visar sitt ansvar och sin kunnighet.
Dessutom menar man att det är fel att förbättra den genetiska statusen genom att aktivt flytta in vargar. Då återstår frågan hur den genetiska kvaliteten ska säkras så att inte fler vargar än nödvändigt ska behöva födas med dåliga gener och risk för missbildningar.
Både ett nej till jakten och ett nej till genetisk förstärkning är i grunden ett hot mot våra vargar. Det första för att det kommer att minska acceptansen och det andra för att det under mycket lång tid kommer att födas fler vargar med genetiskt dåliga anlag. Detta är en återvändsgränd som dess värre bottnar i känslomässiga värderingar utan stöd vare sig i riksdagen eller i den etablerade forskningen.
Hur ska då Vänstern och Miljöpartiet klara rovdjurspolitiken? Ni driver ju en ytterlighetslinje som inte har stöd vare sig hos medborgarna, här i riksdagen eller hos forskarna. Man kan inte, och man ska inte, som politiker undandra sig ansvaret för helheten oavsett hur komplex den är. Det är vårt uppdrag och det är vår uppgift att sammanväga detta.
Kommissionens försök att dra vårt land inför EU-domstolen kommer att få svårt att få stöd eftersom vi har så bra kontroll på det vi gör och dessutom har stöd i forskningen. Det är viktigt att tillägga.
Låt mig så gå över till den jakt som genomfördes 2010. Den är utvärderad. Alla djur som sköts 2010 var starkt inavlade. Inget genetiskt värdefullt djur dödades i jakten. Det var likadant 2011 så långt vi vet just nu.
Jag är nog lite fundersam över att forskarna ville politisera utredningen genom att skriva en artikel med just den inriktningen på DN Debatt i dag. Men okej, nu är det som det är.
Jag tolkar det som ett stöd för Alliansens förda politik. Man tar inte avstånd från jakt. Stödet för Alliansens politik ligger i hur tydlig man är på genetikområdet. Man tar alltså inte avstånd från jakt. Nu är det svårt för både Jens Holm och Åsa Romson att inse att det inte fanns med i debattartikeln. Jag funderar på varför man satte stopp vid Karelen. Varför ska man bara ta med den delen? Varför sträcker man sig inte in i Ryssland där man har tillgång till tiotusentals vargar för att få ett ännu bättre genetiskt underlag?
Fru talman! Jens Holm säger att det inte har vidtagits några åtgärder för inplantering. Jens Holm vet att det inte är sant. Det är lite synd att stå i Sveriges riksdag och försöka förmedla ett budskap som bygger på falskhet.
Åsa Romson pratar om en urskillningslös jakt. Det är direkt okunnigt att säga det eftersom alla djur med genetiskt starka gener var undantagna från jakten.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag inbjuda Jens Holm och Åsa Romson till en jakt, för uppenbarligen har ni aldrig varit med om hur en bra genomförd jakt går till. Det skulle vara en ära att få ha er med.
Anf. 65 ÅSA ROMSON (MP):
Fru talman! Man får väl vänja sig vid att man ska bli uppläxad när man inte har suttit här i riksdagen särskilt länge. Att få den typen av okunniga kommentarer från den moderata talespersonen tycker jag är lite under riksdagens värdighet. Bengt-Anders vet lika väl som jag att det fanns vargindivider med viktiga genetiska uppsättningar som inte var undantagna från årets jakt, och inte heller förra årets jakt. I övrigt kan vi lämna vem som har mest erfarenhet av jakt. Jag tror inte att den här debatten skulle handla om det.
Det är onekligen intressant vilket perspektiv man väljer att lägga på de här frågorna, och inte minst vilket perspektiv vi väljer att lägga på den svenska biologiska mångfaldsfrågan när vi nu bara diskuterar varg.
Jag hörde i debatten tidigare att det var någon som tyckte att det går väldigt bra att jaga alla andra rovdjur och undrade varför folk är så upprörda över vargen. Jag skulle vilja säga att det finns en oerhört upprörd stämning över att man jagar lodjur i Sverige och över det sätt som man jagar lokatter på i Sverige, det vill säga med fällor där man plågar djuren ganska svårt. Man jagar dessutom lodjuren trots att stammen inte ens når upp till det minimigolv som riksdagen har sagt. Det är en stor fråga, och den kommer tyvärr i skymundan av vargfrågan.
Det har också sagts väldigt många fina ord om lokalt självbestämmande från den här talarstolen, inte minst av miljöministern. Det är sådant som jag som decentralist håller väldigt mycket med om. Det krävs självfallet en lokal förvaltning för att vi ska få ekosystemen att gå ihop. Det är en grundläggande tanke. Det är helt riktigt att det var uppe som en viktig del i Nagoyasammanhanget.
Men, miljöministern, vem är det du lyssnar på i lokalsamhället? Inför den här debatten har jag dagligen fått samtal från personer som bor i vargområden och som är jättebedrövade över att den här debatten ska handla om att de som bor nära vargarna vill skjuta dem. Det vill de inte alls. Det finns inte en enda opinionsundersökning som visar att en majoritet av personerna i varglänen vill skjuta av vargen. Det är faktiskt ganska få i vargområdena som vill skjuta varg. Vi har en ganska bra diskussion i många delar av samhället där de flesta tycker att det är väldigt kul att vi har en populationsmässigt stark vargstam i Sverige jämfört med vad vi har haft tidigare.
Det blir problem med att man har gjort den är lokaliseringen. Man säger att kommunerna inte får vara med och behandla remisser om varg och rovdjursförvaltning. De sköter övergripande naturfrågor men får inte vara med här. Turistarrangörer som i dag börjar poppa upp och ordna exkursioner där människor kan få komma och lyssna på vargylen och uppleva varg i svenska skogar på ett häftigt och intressant sätt är inte med i de här samtalen.
Jag hoppas verkligen att vi får viltvårdsdelegationerna att fungera, men jag tror inte att det sätt som de fungerar nu innebär att miljöministern kan stå här och säga att vi har en lokal förvaltning av de här frågorna. De har inte fått bestämma över det de ville bestämma över, och framför allt är de än så länge riggade för att företräda ensidiga intressen.
Det är helt uppenbart att viltdelegationerna än så länge inte alls representerar den bredd av åsikter som finns lokalt i dessa bygder. Jag tror att det är fel av oss att göra oss till talesmän för att jakt är det enda sättet för folk att lokalt i Sverige få makt att besluta om rovdjurspolitiken. Det tycker jag inte är en rimlig hållning, och det är inte heller den hållning som människorna där har.
Jag skulle vilja fråga Andreas Carlgren hur han ska försvara det internationella anseendet som han talade om när han tog upp Nagoya. Sverige har ett högt internationellt anseende, men när Indiens skogsfolk ska bevara tigrarna och centralafrikanska jägare bevara bergsgorillorna måste det trots allt vara lite svårt för oss i Sverige säga att vi har en starkt hotad art som vi ska bevara genom att skjuta den.
Fru talman! Man får väl vänja sig vid att man ska bli uppläxad när man inte har suttit här i riksdagen särskilt länge. Att få den typen av okunniga kommentarer från den moderata talespersonen tycker jag är lite under riksdagens värdighet. Bengt-Anders vet lika väl som jag att det fanns vargindivider med viktiga genetiska uppsättningar som inte var undantagna från årets jakt, och inte heller förra årets jakt. I övrigt kan vi lämna vem som har mest erfarenhet av jakt. Jag tror inte att den här debatten skulle handla om det.
Det är onekligen intressant vilket perspektiv man väljer att lägga på de här frågorna, och inte minst vilket perspektiv vi väljer att lägga på den svenska biologiska mångfaldsfrågan när vi nu bara diskuterar varg.
Jag hörde i debatten tidigare att det var någon som tyckte att det går väldigt bra att jaga alla andra rovdjur och undrade varför folk är så upprörda över vargen. Jag skulle vilja säga att det finns en oerhört upprörd stämning över att man jagar lodjur i Sverige och över det sätt som man jagar lokatter på i Sverige, det vill säga med fällor där man plågar djuren ganska svårt. Man jagar dessutom lodjuren trots att stammen inte ens når upp till det minimigolv som riksdagen har sagt. Det är en stor fråga, och den kommer tyvärr i skymundan av vargfrågan.
Det har också sagts väldigt många fina ord om lokalt självbestämmande från den här talarstolen, inte minst av miljöministern. Det är sådant som jag som decentralist håller väldigt mycket med om. Det krävs självfallet en lokal förvaltning för att vi ska få ekosystemen att gå ihop. Det är en grundläggande tanke. Det är helt riktigt att det var uppe som en viktig del i Nagoyasammanhanget.
Men, miljöministern, vem är det du lyssnar på i lokalsamhället? Inför den här debatten har jag dagligen fått samtal från personer som bor i vargområden och som är jättebedrövade över att den här debatten ska handla om att de som bor nära vargarna vill skjuta dem. Det vill de inte alls. Det finns inte en enda opinionsundersökning som visar att en majoritet av personerna i varglänen vill skjuta av vargen. Det är faktiskt ganska få i vargområdena som vill skjuta varg. Vi har en ganska bra diskussion i många delar av samhället där de flesta tycker att det är väldigt kul att vi har en populationsmässigt stark vargstam i Sverige jämfört med vad vi har haft tidigare.
Det blir problem med att man har gjort den är lokaliseringen. Man säger att kommunerna inte får vara med och behandla remisser om varg och rovdjursförvaltning. De sköter övergripande naturfrågor men får inte vara med här. Turistarrangörer som i dag börjar poppa upp och ordna exkursioner där människor kan få komma och lyssna på vargylen och uppleva varg i svenska skogar på ett häftigt och intressant sätt är inte med i de här samtalen.
Jag hoppas verkligen att vi får viltvårdsdelegationerna att fungera, men jag tror inte att det sätt som de fungerar nu innebär att miljöministern kan stå här och säga att vi har en lokal förvaltning av de här frågorna. De har inte fått bestämma över det de ville bestämma över, och framför allt är de än så länge riggade för att företräda ensidiga intressen.
Det är helt uppenbart att viltdelegationerna än så länge inte alls representerar den bredd av åsikter som finns lokalt i dessa bygder. Jag tror att det är fel av oss att göra oss till talesmän för att jakt är det enda sättet för folk att lokalt i Sverige få makt att besluta om rovdjurspolitiken. Det tycker jag inte är en rimlig hållning, och det är inte heller den hållning som människorna där har.
Jag skulle vilja fråga Andreas Carlgren hur han ska försvara det internationella anseendet som han talade om när han tog upp Nagoya. Sverige har ett högt internationellt anseende, men när Indiens skogsfolk ska bevara tigrarna och centralafrikanska jägare bevara bergsgorillorna måste det trots allt vara lite svårt för oss i Sverige säga att vi har en starkt hotad art som vi ska bevara genom att skjuta den.
Anf. 66 RICHARD JOMSHOF (SD):
Fru talman! Det jag inte hann säga i mitt förra inlägg var att för de allra flesta medborgare i vårt land är kontakterna med varg någonting mycket exotiskt. De flesta har aldrig sett en varg. Själv har jag sett den i djurparker ett par gånger, och för några år sedan hade vi en varg som förirrat sig till Blekinge och sprang runt där.
Man måste förstå att de som lever i områden med mycket varg kanske har en annan syn på den. Jag har inte sagt att det generellt är så, men vi vet att det finns de som har en ganska negativ syn på vargen. Jag menar att vi måste ha viss förståelse för det. Inte minst är situationen en annan för de människor som får sina djur dödade av varg. Det är klart att de får ett annat förhållande till vargen. Vi måste visa förståelse för att det kanske finns en rädsla och en oro, och att det därför också finns ett motstånd i vissa delar av vårt land. Jag tycker inte att man ska ironisera över det, utan vi måste kunna visa respekt för varandra var vi än står i frågan.
Det är beklagligt att det i ganska nedvärderande termer talas om någon sorts jaktlobby. Jag menar att vi i stället ska vara glada för de jägare vi har i det här landet. De spelar en oerhört stor roll inom viltförvaltningen och viltforskningen. Jägarorganisationerna utför ett betydelsefullt viltvårdsarbete inte minst genom stödutfordring av älg och rådjur under vinterhalvåret. Deras erfarenhet, kunskap och förtrogenhet med markerna är en ovärderlig tillgång för våra myndigheter. Det gäller bland annat i samband med länsstyrelsernas inventering av olika viltslag. Att då tala om jaktlobby och varghat tycker jag är att förenkla det hela.
Självklart ska vi lyssna på alla. Alla måste få ha en röst i debatten. Ingen gynnas av en debatt där man anklagar den ena eller den andra sidan med en rad olika epitet. Om vi ska få till stånd en rovdjurspolitik värd namnet måste alla få komma till tals, och vi måste alla kunna respektera varandra.
Sedan skulle jag vilja fråga Andreas Carlgren hur han ser på varg i renskötselområden. Om vi nu ska ha en vargstam i Sverige tycker jag att det är ett problem när det sägs att den inte ska finnas på det ena stället men däremot på det andra. Jag tycker att det är svårt att motivera ett sådant ställningstagande. Antingen har vi varg eller så har vi det inte. Om vi ska ha varg i Sverige måste vi tillåta den att finnas överallt. Inte minst är detta en pedagogisk fråga. Självfallet ska det kunna finnas varg även i områden med renskötsel. Jag har svårt att tänka mig att renskötseln skulle upphöra bara för att det finns ett fåtal vargar i området. Jag skulle därför gärna vilja höra om det är möjligt.
Enligt den rapport som finns på Statens veterinärmedicinska anstalts hemsida från den 26 januari hade 17 djur skjutits då. I 15 av fallen verkar det ha varit fråga om mycket duktiga jägare. I många fall hade endast ett skott avlossats, och det hade varit dödande. I ett av fallen hade man avlossat elva skott och i ett annat tolv skott. Då kan man förstås börja diskutera om dessa jägare vet vad de sysslar med. Dessutom var det fråga om flera träffar. Det kan givetvis inte ha varit bra för vargen. I de allra flesta fall vet dock jägarna vad de gör.
Om jag tolkade Bengt-Anders Johansson rätt sade han i sitt tidigare inlägg att samtliga djur 2011 var genetiskt defekta. Om jag tolkar SVA:s rapport rätt verkar det i många fall vara fråga om mycket lindriga defekter. I ett par fall nämns inga genetiska defekter alls. Det talas om något fall av överbett, om något som kallas kryptorkid, det vill säga testikel kvar i bukhålan, och i något fall talas det om kotmissbildning. Det verkar alltså – om jag tolkat det rätt – inte vara särskilt illa ställt med genetiken heller.
Fru talman! Det jag inte hann säga i mitt förra inlägg var att för de allra flesta medborgare i vårt land är kontakterna med varg någonting mycket exotiskt. De flesta har aldrig sett en varg. Själv har jag sett den i djurparker ett par gånger, och för några år sedan hade vi en varg som förirrat sig till Blekinge och sprang runt där.
Man måste förstå att de som lever i områden med mycket varg kanske har en annan syn på den. Jag har inte sagt att det generellt är så, men vi vet att det finns de som har en ganska negativ syn på vargen. Jag menar att vi måste ha viss förståelse för det. Inte minst är situationen en annan för de människor som får sina djur dödade av varg. Det är klart att de får ett annat förhållande till vargen. Vi måste visa förståelse för att det kanske finns en rädsla och en oro, och att det därför också finns ett motstånd i vissa delar av vårt land. Jag tycker inte att man ska ironisera över det, utan vi måste kunna visa respekt för varandra var vi än står i frågan.
Det är beklagligt att det i ganska nedvärderande termer talas om någon sorts jaktlobby. Jag menar att vi i stället ska vara glada för de jägare vi har i det här landet. De spelar en oerhört stor roll inom viltförvaltningen och viltforskningen. Jägarorganisationerna utför ett betydelsefullt viltvårdsarbete inte minst genom stödutfordring av älg och rådjur under vinterhalvåret. Deras erfarenhet, kunskap och förtrogenhet med markerna är en ovärderlig tillgång för våra myndigheter. Det gäller bland annat i samband med länsstyrelsernas inventering av olika viltslag. Att då tala om jaktlobby och varghat tycker jag är att förenkla det hela.
Självklart ska vi lyssna på alla. Alla måste få ha en röst i debatten. Ingen gynnas av en debatt där man anklagar den ena eller den andra sidan med en rad olika epitet. Om vi ska få till stånd en rovdjurspolitik värd namnet måste alla få komma till tals, och vi måste alla kunna respektera varandra.
Sedan skulle jag vilja fråga Andreas Carlgren hur han ser på varg i renskötselområden. Om vi nu ska ha en vargstam i Sverige tycker jag att det är ett problem när det sägs att den inte ska finnas på det ena stället men däremot på det andra. Jag tycker att det är svårt att motivera ett sådant ställningstagande. Antingen har vi varg eller så har vi det inte. Om vi ska ha varg i Sverige måste vi tillåta den att finnas överallt. Inte minst är detta en pedagogisk fråga. Självfallet ska det kunna finnas varg även i områden med renskötsel. Jag har svårt att tänka mig att renskötseln skulle upphöra bara för att det finns ett fåtal vargar i området. Jag skulle därför gärna vilja höra om det är möjligt.
Enligt den rapport som finns på Statens veterinärmedicinska anstalts hemsida från den 26 januari hade 17 djur skjutits då. I 15 av fallen verkar det ha varit fråga om mycket duktiga jägare. I många fall hade endast ett skott avlossats, och det hade varit dödande. I ett av fallen hade man avlossat elva skott och i ett annat tolv skott. Då kan man förstås börja diskutera om dessa jägare vet vad de sysslar med. Dessutom var det fråga om flera träffar. Det kan givetvis inte ha varit bra för vargen. I de allra flesta fall vet dock jägarna vad de gör.
Om jag tolkade Bengt-Anders Johansson rätt sade han i sitt tidigare inlägg att samtliga djur 2011 var genetiskt defekta. Om jag tolkar SVA:s rapport rätt verkar det i många fall vara fråga om mycket lindriga defekter. I ett par fall nämns inga genetiska defekter alls. Det talas om något fall av överbett, om något som kallas kryptorkid, det vill säga testikel kvar i bukhålan, och i något fall talas det om kotmissbildning. Det verkar alltså – om jag tolkat det rätt – inte vara särskilt illa ställt med genetiken heller.
Anf. 67 IRENE OSKARSSON (KD):
Fru talman! Fördelen med att vara sista talare är att man lite grann kan reflektera över vad som hittills har sagts. Jakten på varg är till för att vi ska få en större förståelse för och acceptans av vargen och för att vi ska kunna förnya genetiken i vargstammen. Detta tycks varje talare från Alliansen behöva upprepa från denna talarstol. Det handlar om att vi vill ha en vargstam som är stark, som har livskraft och förmåga att fortleva. Vi behöver förnya genetiken och få acceptans och förståelse.
Jag kan instämma i Helén Petterssons diskussion och känna vånda inför hur vi ska göra. Jag har i en tidigare vargdiskussion från denna talarstol frågat hur vi ger vargen fri lejd genom renbetesområdet. Det skulle vara intressant att få en sund gemensam diskussion om det, att kunna hitta den vägen så att rennäringen kan fortleva och vargen förflyttas till områden där den i så fall kan få existera.
Då krymper, precis som Helén Pettersson säger, geografin betänkligt. Det måste vi inse eftersom vi har ett ansvar för helheten. Därför kan jag inte låta bli att tycka att Åsa Romson glömmer bort att vi har ett helhetsansvar, ett miljöansvar, ett ansvar för människor som lever och verkar på landsbygden i det här landet, ett ansvar för att skapa förståelse för detta. Inte minst är det sista en uppgift för denna kammare, fru talman. Det känns därför mycket beklämmande att denna debatt snarare spär på fördomar och förutfattade meningar än skapar möjligheter för att komma fram till kloka och viktiga insikter om hur vi går vidare.
När det gäller den anmälan som gjorts av organisationerna tror jag att om Sverige inte kommer igenom det nålsögat kommer ingen någonsin igenom det. Jag förutsätter att miljöministern kan avsluta med att konstatera att det kommer att vara ganska enkelt att komma igenom det nålsögat. Om det är något land i Europa som har möjlighet att visa vad ett gott förvaltarskap innebär så är det Sverige med den goda kontroll och det upplägg som nu finns beträffande dessa frågor. Vi skulle behöva diskutera med våra kolleger i Europa hur respektive land förvaltar sin vargstam. Det kanske blir nästa debatt, fru talman.
Fru talman! Fördelen med att vara sista talare är att man lite grann kan reflektera över vad som hittills har sagts. Jakten på varg är till för att vi ska få en större förståelse för och acceptans av vargen och för att vi ska kunna förnya genetiken i vargstammen. Detta tycks varje talare från Alliansen behöva upprepa från denna talarstol. Det handlar om att vi vill ha en vargstam som är stark, som har livskraft och förmåga att fortleva. Vi behöver förnya genetiken och få acceptans och förståelse.
Jag kan instämma i Helén Petterssons diskussion och känna vånda inför hur vi ska göra. Jag har i en tidigare vargdiskussion från denna talarstol frågat hur vi ger vargen fri lejd genom renbetesområdet. Det skulle vara intressant att få en sund gemensam diskussion om det, att kunna hitta den vägen så att rennäringen kan fortleva och vargen förflyttas till områden där den i så fall kan få existera.
Då krymper, precis som Helén Pettersson säger, geografin betänkligt. Det måste vi inse eftersom vi har ett ansvar för helheten. Därför kan jag inte låta bli att tycka att Åsa Romson glömmer bort att vi har ett helhetsansvar, ett miljöansvar, ett ansvar för människor som lever och verkar på landsbygden i det här landet, ett ansvar för att skapa förståelse för detta. Inte minst är det sista en uppgift för denna kammare, fru talman. Det känns därför mycket beklämmande att denna debatt snarare spär på fördomar och förutfattade meningar än skapar möjligheter för att komma fram till kloka och viktiga insikter om hur vi går vidare.
När det gäller den anmälan som gjorts av organisationerna tror jag att om Sverige inte kommer igenom det nålsögat kommer ingen någonsin igenom det. Jag förutsätter att miljöministern kan avsluta med att konstatera att det kommer att vara ganska enkelt att komma igenom det nålsögat. Om det är något land i Europa som har möjlighet att visa vad ett gott förvaltarskap innebär så är det Sverige med den goda kontroll och det upplägg som nu finns beträffande dessa frågor. Vi skulle behöva diskutera med våra kolleger i Europa hur respektive land förvaltar sin vargstam. Det kanske blir nästa debatt, fru talman.
Anf. 68 Miljöminister ANDREAS CARLGREN (C):
Fru talman! Det är viktigt att vi i riksdagen inte bidrar till att höja tonläget i vargdebatten. Det tonläget är högt nog ändå. Ett högt tonläge räddar inte på något sätt vargstammen.
Jag håller med om mycket av det som Helén Pettersson säger och konstaterar att hennes främsta kritik har gällt det tillfälliga taket på 210 vargar. Det är ett tak, vilket inte är mitt ord, alltså en begränsning som möjligen kommer att påverka ytterligare en jaktomgång. Därefter har den tillfälliga tiden passerats. När vi ska fastställa ett långsiktigt mål är det alltså inte den siffran som är utgångspunkten utan forskarnas underlag. Jag tror att det kommer att ge goda förutsättningar för att sedan kunna diskutera vad som ska vara den långsiktigt hållbara vargstammen.
För den som lyssnar på den här debatten, för den som engagerar sig för vargarna, är själva testet i debatten vad partierna är beredda att göra för att få in nya vargar i Sverige. Det är bara det som kan rädda vargstammen. Problemet är att det bakom alla ropen på en plan, bakom allt låtsande om att ingenting görs på den punkten, bara finns enkel populism, att inte vidta de åtgärder som faktiskt behöver vidtas. Det är egentligen samma sak som att säga att en inavlad vargstam kommer att fortsätta att växa, eftersom också licensjakten ska bort, som vi hör här. Det betyder för människorna som är berörda ute i bygderna att de ska acceptera många gånger mer varg, dessutom vargar som allt oftare föds med dåliga anlag; riskerna för skador bara ökar.
Det andra testet, för den som har upprörts av en rovdjurspolitik som kör över människor ute i bygderna, är om man här är beredd att lyssna på människorna nu. Tyvärr är det så att kritikerna inte gör det. Man lovar bara en mycket större men inavlad vargstam. Det vi lovar är lokala beslut samt en varsam och noga kontrollerad licensjakt, även i fortsättningen.
Fru talman! Det är viktigt att vi i riksdagen inte bidrar till att höja tonläget i vargdebatten. Det tonläget är högt nog ändå. Ett högt tonläge räddar inte på något sätt vargstammen.
Jag håller med om mycket av det som Helén Pettersson säger och konstaterar att hennes främsta kritik har gällt det tillfälliga taket på 210 vargar. Det är ett tak, vilket inte är mitt ord, alltså en begränsning som möjligen kommer att påverka ytterligare en jaktomgång. Därefter har den tillfälliga tiden passerats. När vi ska fastställa ett långsiktigt mål är det alltså inte den siffran som är utgångspunkten utan forskarnas underlag. Jag tror att det kommer att ge goda förutsättningar för att sedan kunna diskutera vad som ska vara den långsiktigt hållbara vargstammen.
För den som lyssnar på den här debatten, för den som engagerar sig för vargarna, är själva testet i debatten vad partierna är beredda att göra för att få in nya vargar i Sverige. Det är bara det som kan rädda vargstammen. Problemet är att det bakom alla ropen på en plan, bakom allt låtsande om att ingenting görs på den punkten, bara finns enkel populism, att inte vidta de åtgärder som faktiskt behöver vidtas. Det är egentligen samma sak som att säga att en inavlad vargstam kommer att fortsätta att växa, eftersom också licensjakten ska bort, som vi hör här. Det betyder för människorna som är berörda ute i bygderna att de ska acceptera många gånger mer varg, dessutom vargar som allt oftare föds med dåliga anlag; riskerna för skador bara ökar.
Det andra testet, för den som har upprörts av en rovdjurspolitik som kör över människor ute i bygderna, är om man här är beredd att lyssna på människorna nu. Tyvärr är det så att kritikerna inte gör det. Man lovar bara en mycket större men inavlad vargstam. Det vi lovar är lokala beslut samt en varsam och noga kontrollerad licensjakt, även i fortsättningen.
Anf. 69 JENS HOLM (V):
Fru talman! Det har varit en bra debatt. Vi har fått en del ny information som i alla fall jag inte hade tidigare. Framför allt lär jag mig att vi får fortsätta att hålla koll på den här frågan.
Det fanns ett skäl till att vargen fridlystes i Sverige 1966. Det lever få vargar i vårt land. Över lag är rovdjurens situation inte särskilt stark i Sverige.
Vi i Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att vi har starka stammar av rovdjur i vårt land. Vi är inte motståndare till jakt. Vi tycker att det är rimligt att man får jaga djur där stammarna är starka och där det inte finns något hot om att djurens status kan utplånas. Men vi tycker att den licensjakt som bedrivs i år och som regeringen gav tillstånd till även i fjol har varit helt felaktig.
Vi i Vänsterpartiet menar att regeringen börjar i helt fel ände. Regeringen påstår sig ha en plan för hur vargstammen ska kunna bli starkare. Sedan ges tillstånd till att skjuta djur. Man skjuter friska djur. Man skjuter djur som har möjlighet att fortplanta sig. Det menar vi är att börja i helt fel ände.
Annars är vi i Vänsterpartiet fullt beredda att samarbeta kring möjligheten att stärka vargstammen i Sverige. Naturlig invandring är någonting som vi alla är för – låt oss sätta oss ned och diskutera hur vargar från alla länder ska kunna vandra in till Sverige! Kommer det att behövas inplantering av vargar? Ja, kanske det också. Vi kan diskutera även den frågan. Men då måste det vara noggrant utrett. Framför allt måste man se till att fråga till exempel djurparkerna ifall man vill använda deras valpar. Det arbetet måste skötas mycket seriösare i framtiden. Om det görs på det sättet och ifall det inte blir någon licensjakt i framtiden är Vänsterpartiet berett att samarbeta.
Fru talman! Det har varit en bra debatt. Vi har fått en del ny information som i alla fall jag inte hade tidigare. Framför allt lär jag mig att vi får fortsätta att hålla koll på den här frågan.
Det fanns ett skäl till att vargen fridlystes i Sverige 1966. Det lever få vargar i vårt land. Över lag är rovdjurens situation inte särskilt stark i Sverige.
Vi i Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att vi har starka stammar av rovdjur i vårt land. Vi är inte motståndare till jakt. Vi tycker att det är rimligt att man får jaga djur där stammarna är starka och där det inte finns något hot om att djurens status kan utplånas. Men vi tycker att den licensjakt som bedrivs i år och som regeringen gav tillstånd till även i fjol har varit helt felaktig.
Vi i Vänsterpartiet menar att regeringen börjar i helt fel ände. Regeringen påstår sig ha en plan för hur vargstammen ska kunna bli starkare. Sedan ges tillstånd till att skjuta djur. Man skjuter friska djur. Man skjuter djur som har möjlighet att fortplanta sig. Det menar vi är att börja i helt fel ände.
Annars är vi i Vänsterpartiet fullt beredda att samarbeta kring möjligheten att stärka vargstammen i Sverige. Naturlig invandring är någonting som vi alla är för – låt oss sätta oss ned och diskutera hur vargar från alla länder ska kunna vandra in till Sverige! Kommer det att behövas inplantering av vargar? Ja, kanske det också. Vi kan diskutera även den frågan. Men då måste det vara noggrant utrett. Framför allt måste man se till att fråga till exempel djurparkerna ifall man vill använda deras valpar. Det arbetet måste skötas mycket seriösare i framtiden. Om det görs på det sättet och ifall det inte blir någon licensjakt i framtiden är Vänsterpartiet berett att samarbeta.
Anf. 70 HELÉN PETTERSSON i Umeå (S):
Fru talman! Avslutningsvis har jag egentligen en vädjan, precis som Carlgren, att vi ska ha sans och balans i debatten om vargen och rovdjuren över lag, även här i riksdagen. Jag kan tycka att det är tveksamt om det finns sans och balans när man jämför med tigrarna i Asien; jag måste nämna det. Det finns 3 200 utrotningshotade tigrar i hela världen, men det finns tiotusentals vargar. Det är den svenska populationen av vargstammen som vi jobbar för att bevara. Det är inte en utrotningshotad art. Jag tror inte att det gynnar vargen om man inte håller sig till fakta.
Jag hoppas att vi kan hitta en gemensam politik som tillåter att vi har en livskraftig vargstam, men som också möjliggör att vi kan fortsätta att bedriva jordbruk och andra näringar i olika delar av landet. Det kommer att ta tid. Vi kan inte lösa alla problem och konflikter på en gång, och det är också en av anledningarna till att vi behöver begränsa stammen. I Värmland har stammen fördubblats på ett år. Det finns 120 djur i ett landskap nu. Det går fort där, och man hinner inte med. Vi måste, om vi på lång sikt vill ha en acceptans och ha djuren kvar hos oss, ha en diskussion om hur vi ska hantera nuläget.
Det som är viktigt är att vi får reda på vad regeringen tänker på sikt. Jag vet inte i dag hur vargstammen ser ut ens om tre år enligt Carlgrens ögon, än mindre hur det är om 20 år. Har vi 200 eller 2 000 vargar? Vad är det man vill? Var ska de finnas? Jag hoppas att det är någonting som kommer fram ganska snabbt.
Det finns bara en sak som vi vet. Det är att en lyckad rovdjursförvaltning vilar på acceptansen för den förda politiken. Så det är helt upp till oss att se till att det kommer att hända. Det är ingen annan som kan göra det.
Fru talman! Avslutningsvis har jag egentligen en vädjan, precis som Carlgren, att vi ska ha sans och balans i debatten om vargen och rovdjuren över lag, även här i riksdagen. Jag kan tycka att det är tveksamt om det finns sans och balans när man jämför med tigrarna i Asien; jag måste nämna det. Det finns 3 200 utrotningshotade tigrar i hela världen, men det finns tiotusentals vargar. Det är den svenska populationen av vargstammen som vi jobbar för att bevara. Det är inte en utrotningshotad art. Jag tror inte att det gynnar vargen om man inte håller sig till fakta.
Jag hoppas att vi kan hitta en gemensam politik som tillåter att vi har en livskraftig vargstam, men som också möjliggör att vi kan fortsätta att bedriva jordbruk och andra näringar i olika delar av landet. Det kommer att ta tid. Vi kan inte lösa alla problem och konflikter på en gång, och det är också en av anledningarna till att vi behöver begränsa stammen. I Värmland har stammen fördubblats på ett år. Det finns 120 djur i ett landskap nu. Det går fort där, och man hinner inte med. Vi måste, om vi på lång sikt vill ha en acceptans och ha djuren kvar hos oss, ha en diskussion om hur vi ska hantera nuläget.
Det som är viktigt är att vi får reda på vad regeringen tänker på sikt. Jag vet inte i dag hur vargstammen ser ut ens om tre år enligt Carlgrens ögon, än mindre hur det är om 20 år. Har vi 200 eller 2 000 vargar? Vad är det man vill? Var ska de finnas? Jag hoppas att det är någonting som kommer fram ganska snabbt.
Det finns bara en sak som vi vet. Det är att en lyckad rovdjursförvaltning vilar på acceptansen för den förda politiken. Så det är helt upp till oss att se till att det kommer att hända. Det är ingen annan som kan göra det.
Anf. 71 BENGT-ANDERS JOHANSSON (M):
Fru talman! Jag tycker att en tydlig skiljelinje har kommit fram i den här debatten.
Vi har från Alliansens sida visat vilket allvar vi tar detta på. Vi ska se till att vi kan genomföra en regional förvaltning i vårt land. Med begränsad och selektiv jakt medverkar vi till att skapa bättre förutsättningar för vargen, eftersom acceptansen för den i samma ögonblick ökar. Vi försöker nu också målmedvetet hitta vägar för att förstärka genetiken. Allt detta görs för att vi ska kunna leva upp till de utfästelser som vi har gjort om att vi står bakom en stark och livskraftig vargstam, och tillika de övriga rovdjursstammarna. Det är så lätt att bara tala om ett djur, men vi måste se den samlade bilden.
Mot detta har det utkristalliserat sig att Vänstern och Miljöpartiet mer eller mindre står för en ohämmad tillväxt och inte avser att lyssna till medborgarna som är berörda. Det är helt ointressant i deras värld. Det tycker jag som politisk företrädare är bekymmersamt. Man vill fortsätta att avla på en inavlad stam, vilket också är väldigt bekymmersamt, inte minst för vargen.
Fru talman! Jag ser goda förutsättningar för att den breda acceptans som finns i kammaren kan bibehållas. Jag hoppas att vi kan hitta bra överenskommelser mellan de flesta partierna för att värna den svenska rovdjursstammen när det gäller både genetik och balans. Precis som Helén Pettersson var inne på har vi också lokala koncentrationer i vårt land. Vi måste uppmärksamma att det kan bli alltför mycket på ett litet område.
Avslutningsvis vill jag bara nämna för vår vän från Sverigedemokraterna att jag sade att de 2010 var starkt inavlade. Det innebär inte att de behöver vara påverkade av det dåliga genetiska inslaget.
Fru talman! Jag tycker att en tydlig skiljelinje har kommit fram i den här debatten.
Vi har från Alliansens sida visat vilket allvar vi tar detta på. Vi ska se till att vi kan genomföra en regional förvaltning i vårt land. Med begränsad och selektiv jakt medverkar vi till att skapa bättre förutsättningar för vargen, eftersom acceptansen för den i samma ögonblick ökar. Vi försöker nu också målmedvetet hitta vägar för att förstärka genetiken. Allt detta görs för att vi ska kunna leva upp till de utfästelser som vi har gjort om att vi står bakom en stark och livskraftig vargstam, och tillika de övriga rovdjursstammarna. Det är så lätt att bara tala om ett djur, men vi måste se den samlade bilden.
Mot detta har det utkristalliserat sig att Vänstern och Miljöpartiet mer eller mindre står för en ohämmad tillväxt och inte avser att lyssna till medborgarna som är berörda. Det är helt ointressant i deras värld. Det tycker jag som politisk företrädare är bekymmersamt. Man vill fortsätta att avla på en inavlad stam, vilket också är väldigt bekymmersamt, inte minst för vargen.
Fru talman! Jag ser goda förutsättningar för att den breda acceptans som finns i kammaren kan bibehållas. Jag hoppas att vi kan hitta bra överenskommelser mellan de flesta partierna för att värna den svenska rovdjursstammen när det gäller både genetik och balans. Precis som Helén Pettersson var inne på har vi också lokala koncentrationer i vårt land. Vi måste uppmärksamma att det kan bli alltför mycket på ett litet område.
Avslutningsvis vill jag bara nämna för vår vän från Sverigedemokraterna att jag sade att de 2010 var starkt inavlade. Det innebär inte att de behöver vara påverkade av det dåliga genetiska inslaget.
Anf. 72 ÅSA ROMSON (MP):
Fru talman! Med den moderata logiken skulle vi i princip kunna skjuta hur många vargar som helst i Sverige, eftersom alla är så inavlade att de inte utgör ett genetiskt värde över huvud taget. Men enligt vad jag minns av genetiklektionerna har också populationens storlek betydelse. 210 djur i hela Sverige är väldigt få individer. Möjligen har vi ägnat väldigt mycket tid åt ett djur som det finns väldigt få av.
Vi har skild syn, speciellt när det gäller jakt – däremot inte, skulle jag vilja säga, när det gäller genetiken, där vi är ganska överens om att det är ett av de stora problemen, som jag sade redan i mitt första anförande. Men beträffande det andra problemet, om acceptansen, är vi inte överens om att jakt är den rätta metoden. Ska man skapa förståelse för att ett rovdjur behövs i närområdet i skogen, att det är en del av ekosystemet och att vi ska ha en ekosystemapproach när vi förvaltar det djuret är det inte rätt metod att peka ut det som ett bytesdjur, tror jag för min del. Det är inte heller rätt metod om Sverige internationellt starkt ska kunna prata om att det är viktigt med tydliga förvaltningsplaner, där det också handlar om att sätta stopp för jakt. Mycket handlar det naturligtvis om illegal jakt, men också vid den illegala jakten ser man vargen som ett bytesdjur. Vi gör den en otjänst genom att på det sättet ha en licensjakt, en urskillningslös jakt.
Skyddsjakt är en helt annan sak. Där är vi mycket mer överens. Precis som Helén Pettersson sade är vi också intresserade av att höra miljöministerns planer framöver. Jag tror att det långsiktiga målet är någonting som vi bör diskutera betydligt mer. En långsiktigt hållbar vargstam har vi alla partier stått och pratat oss varma för. Vi tror på en ekosystemapproach. Miljöpartiet har föreslagit i riksdagen redan i år att ta bort det olyckliga tak på 210 djur som nu finns.
Jag välkomnar alltså om miljöministern vill ha de samtalen, men jag är oense med ministern, regeringen, regeringspartiernas företrädare och med övriga som tycker att jakt är rätt metod att rädda och skydda vargen och att öka förståelsen. Det är fel metod.
Fru talman! Med den moderata logiken skulle vi i princip kunna skjuta hur många vargar som helst i Sverige, eftersom alla är så inavlade att de inte utgör ett genetiskt värde över huvud taget. Men enligt vad jag minns av genetiklektionerna har också populationens storlek betydelse. 210 djur i hela Sverige är väldigt få individer. Möjligen har vi ägnat väldigt mycket tid åt ett djur som det finns väldigt få av.
Vi har skild syn, speciellt när det gäller jakt – däremot inte, skulle jag vilja säga, när det gäller genetiken, där vi är ganska överens om att det är ett av de stora problemen, som jag sade redan i mitt första anförande. Men beträffande det andra problemet, om acceptansen, är vi inte överens om att jakt är den rätta metoden. Ska man skapa förståelse för att ett rovdjur behövs i närområdet i skogen, att det är en del av ekosystemet och att vi ska ha en ekosystemapproach när vi förvaltar det djuret är det inte rätt metod att peka ut det som ett bytesdjur, tror jag för min del. Det är inte heller rätt metod om Sverige internationellt starkt ska kunna prata om att det är viktigt med tydliga förvaltningsplaner, där det också handlar om att sätta stopp för jakt. Mycket handlar det naturligtvis om illegal jakt, men också vid den illegala jakten ser man vargen som ett bytesdjur. Vi gör den en otjänst genom att på det sättet ha en licensjakt, en urskillningslös jakt.
Skyddsjakt är en helt annan sak. Där är vi mycket mer överens. Precis som Helén Pettersson sade är vi också intresserade av att höra miljöministerns planer framöver. Jag tror att det långsiktiga målet är någonting som vi bör diskutera betydligt mer. En långsiktigt hållbar vargstam har vi alla partier stått och pratat oss varma för. Vi tror på en ekosystemapproach. Miljöpartiet har föreslagit i riksdagen redan i år att ta bort det olyckliga tak på 210 djur som nu finns.
Jag välkomnar alltså om miljöministern vill ha de samtalen, men jag är oense med ministern, regeringen, regeringspartiernas företrädare och med övriga som tycker att jakt är rätt metod att rädda och skydda vargen och att öka förståelsen. Det är fel metod.
Anf. 73 RICHARD JOMSHOF (SD):
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är magstarkt att tala om en urskillningslös jakt. För mig är en urskillningslös jakt detsamma som att man skjuter och slaktar allt som rör sig. Vi har nu en begränsad licensjakt på 20 individer. Jag tycker inte att det är att jämställa med en urskillningslös jakt. Jag tycker att det är magstarkt, faktiskt.
Jag beklagar också att jag inte fick något svar från Andreas Carlgren. Jag menar att vi måste diskutera frågan om det ska få finnas varg i våra renskötselområden eller inte. Om vi inte tillåter varg där har jag svårt att se hur vi ska kunna få en genetiskt frisk vargstam. Det är ju inte lätt för vargar att kunna ta sig ned till de områden i Sverige där det finns varg om de ska passera ett område där det inte får finnas någon varg. Den frågan måste få diskuteras. Jag tror att vi måste tillåta varg i dessa områden om vi över huvud taget ska kunna lösa den här frågan.
Jag vill avslutningsvis än en gång peka på vikten av samförstånd och att inte slänga en massa epitet på varandra. Man måste verkligen lyssna på alla inblandade och respektera de starka känslor som finns i den här frågan även om man inte alltid håller med. Det är en förutsättning. Det är också symtomatiskt att det är just från vänsterhåll som man är bra på att kategoriskt och ibland på gränsen till oförskämdhet slänga ur sig en massa beskyllningar. Jag tycker att det är tråkigt. Den här frågan förtjänar något betydligt bättre än så. Som jag sade förtjänar den respekt. Vi får respektera de åsikter som finns.
Ska vi kunna nå fram till en hållbar lösning i den här frågan krävs det att vi faktiskt lyssnar på varandra. Det kräver ett samförstånd. Den väg som både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har valt är inte en väg till samförstånd.
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är magstarkt att tala om en urskillningslös jakt. För mig är en urskillningslös jakt detsamma som att man skjuter och slaktar allt som rör sig. Vi har nu en begränsad licensjakt på 20 individer. Jag tycker inte att det är att jämställa med en urskillningslös jakt. Jag tycker att det är magstarkt, faktiskt.
Jag beklagar också att jag inte fick något svar från Andreas Carlgren. Jag menar att vi måste diskutera frågan om det ska få finnas varg i våra renskötselområden eller inte. Om vi inte tillåter varg där har jag svårt att se hur vi ska kunna få en genetiskt frisk vargstam. Det är ju inte lätt för vargar att kunna ta sig ned till de områden i Sverige där det finns varg om de ska passera ett område där det inte får finnas någon varg. Den frågan måste få diskuteras. Jag tror att vi måste tillåta varg i dessa områden om vi över huvud taget ska kunna lösa den här frågan.
Jag vill avslutningsvis än en gång peka på vikten av samförstånd och att inte slänga en massa epitet på varandra. Man måste verkligen lyssna på alla inblandade och respektera de starka känslor som finns i den här frågan även om man inte alltid håller med. Det är en förutsättning. Det är också symtomatiskt att det är just från vänsterhåll som man är bra på att kategoriskt och ibland på gränsen till oförskämdhet slänga ur sig en massa beskyllningar. Jag tycker att det är tråkigt. Den här frågan förtjänar något betydligt bättre än så. Som jag sade förtjänar den respekt. Vi får respektera de åsikter som finns.
Ska vi kunna nå fram till en hållbar lösning i den här frågan krävs det att vi faktiskt lyssnar på varandra. Det kräver ett samförstånd. Den väg som både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har valt är inte en väg till samförstånd.
Anf. 74 IRENE OSKARSSON (KD):
Fru talman! Tack för tillfället att diskutera denna viktiga fråga!
Jag har en liten kommentar till det Åsa Romson sade om viltförvaltningsdelegationerna. Det tycker jag också är att skopa ut ett antal av våra egna kolleger, företrädare för olika intresseorganisationer med flera när de knappt har kommit i gång med arbetet. Siktet är ju inställt på att man i varje län och region ska kunna ha ett gediget lokalt perspektiv på det jobb man gör och i den kunskap man besitter tillsammans med de professionella myndighetsföreträdare som man har till sitt förfogande. Precis som Helén Pettersson sade är uppgiften här att se till att vi får en acceptans för djuren och för politiken. Det är viktigt att se detta i sitt sammanhang i förvaltarskapet.
Det handlar om att lyssna på forskning. Det har vi också kunnat se i dagens debattartiklar. Det handlar om att ta till sig den forskning som finns och utifrån detta pröva det uppdrag som vi har att se hur vi får en väl fungerande långsiktig förvaltning. För min del ser jag med spänning fram emot Lars-Erik Liljelunds utredning, som kommer under 2012, för att just få ett gott och koncist underlag för det långsiktiga arbete som vi alla, hoppas jag, kommer att vilja göra i denna fråga. Tack för debatten!
Fru talman! Tack för tillfället att diskutera denna viktiga fråga!
Jag har en liten kommentar till det Åsa Romson sade om viltförvaltningsdelegationerna. Det tycker jag också är att skopa ut ett antal av våra egna kolleger, företrädare för olika intresseorganisationer med flera när de knappt har kommit i gång med arbetet. Siktet är ju inställt på att man i varje län och region ska kunna ha ett gediget lokalt perspektiv på det jobb man gör och i den kunskap man besitter tillsammans med de professionella myndighetsföreträdare som man har till sitt förfogande. Precis som Helén Pettersson sade är uppgiften här att se till att vi får en acceptans för djuren och för politiken. Det är viktigt att se detta i sitt sammanhang i förvaltarskapet.
Det handlar om att lyssna på forskning. Det har vi också kunnat se i dagens debattartiklar. Det handlar om att ta till sig den forskning som finns och utifrån detta pröva det uppdrag som vi har att se hur vi får en väl fungerande långsiktig förvaltning. För min del ser jag med spänning fram emot Lars-Erik Liljelunds utredning, som kommer under 2012, för att just få ett gott och koncist underlag för det långsiktiga arbete som vi alla, hoppas jag, kommer att vilja göra i denna fråga. Tack för debatten!
Anf. 75 Miljöminister ANDREAS CARLGREN (C):
Fru talman! Jag vill först korrigera något som gång på gång har påståtts, nämligen att det skulle vara helt friska djur som skjuts. Det bygger på en missuppfattning. Varje fall med djur som fälldes förra året gällde inavlade vargar. Detta blandar man ihop med att de är inavlade innan skadorna visar sig, och det blandas också ihop med att vara alfadjur.
För att vara ense om genetiken behöver vi också genomföra verkliga åtgärder för att få in nya vargar. Annars är det bara lotteri om vi får det. Att smita undan den delen betyder i praktiken att man säger till människor att de får ta emot en okontrollerad vargstam som tillväxer okontrollerat och med inavlade vargar. Det är därför det här är så viktigt.
När det gäller det långsiktiga målet är jag övertygad om att vi – byggt på forskarnas underlag och på det utredningsförslag som rovdjursutredaren kommer med nästa år – kommer att kunna hitta möjligheter att arbeta med bred samsyn här i riksdagen. Det är det som jag vill uppnå.
I vargdebatten är det ofta ytterligheterna som hörs. Det är några som absolut inte vill ha några vargar alls i Sverige, och det är andra som slåss för att det ska finnas tusentals vargar i Sverige. Ingen av dessa ytterligheter kommer att få rätt. Ingen av dessa ytterlighetsåsikter räddar vargen.
Att rädda vargen och skapa en politik som också är förankrad i bygderna kan vi bara om vi samarbetar brett med människorna på landsbygden, med jägarna och de olika naturvårdsorganisationerna liksom här i riksdagen. Efter den här debatten ser jag goda förutsättningar att skapa sådana breda majoriteter i fortsättningen, både i samhället och här i riksdagen. Det är det som jag kommer att arbeta för som miljöminister.
Fru talman! Jag vill först korrigera något som gång på gång har påståtts, nämligen att det skulle vara helt friska djur som skjuts. Det bygger på en missuppfattning. Varje fall med djur som fälldes förra året gällde inavlade vargar. Detta blandar man ihop med att de är inavlade innan skadorna visar sig, och det blandas också ihop med att vara alfadjur.
För att vara ense om genetiken behöver vi också genomföra verkliga åtgärder för att få in nya vargar. Annars är det bara lotteri om vi får det. Att smita undan den delen betyder i praktiken att man säger till människor att de får ta emot en okontrollerad vargstam som tillväxer okontrollerat och med inavlade vargar. Det är därför det här är så viktigt.
När det gäller det långsiktiga målet är jag övertygad om att vi – byggt på forskarnas underlag och på det utredningsförslag som rovdjursutredaren kommer med nästa år – kommer att kunna hitta möjligheter att arbeta med bred samsyn här i riksdagen. Det är det som jag vill uppnå.
I vargdebatten är det ofta ytterligheterna som hörs. Det är några som absolut inte vill ha några vargar alls i Sverige, och det är andra som slåss för att det ska finnas tusentals vargar i Sverige. Ingen av dessa ytterligheter kommer att få rätt. Ingen av dessa ytterlighetsåsikter räddar vargen.
Att rädda vargen och skapa en politik som också är förankrad i bygderna kan vi bara om vi samarbetar brett med människorna på landsbygden, med jägarna och de olika naturvårdsorganisationerna liksom här i riksdagen. Efter den här debatten ser jag goda förutsättningar att skapa sådana breda majoriteter i fortsättningen, både i samhället och här i riksdagen. Det är det som jag kommer att arbeta för som miljöminister.
Överläggningen var härmed avslutad.