Sövd varg. Att märka vargar med GPS-sändare hade låg prioritet för länsstyrelserna när undersökningen började göras år 2003.
Sövd varg. Att märka vargar med GPS-sändare hade låg prioritet för länsstyrelserna när undersökningen började göras år 2003.

Länsstyrelsernas varghantering avslöjas

Vargförvaltningen sköts redan nu av en mycket liten grupp biologer som undviker demokratiskt inflytande.
Att låta anställda på länsstyrelserna ta över ännu mer av rovdjursförvaltningen kan bli en demokratisk nitlott för länsinvånare som har problem med rovdjur. En doktorsavhandling avslöjar hur myndigheterna hittills har jobbat med vargfrågorna. Bland annat friseras vargsiffrorna av politiska skäl och vargmotståndare undviks som spårare.

Serena Cinque forskar om den offentliga sektorn vid Göteborgs universitet. Hennes doktorsavhandling ”I vargens spår” visar att länsstyrelsernas tjänstemän ofta måste jobba utan direktiv och att personliga åsikter får styra.

De som är obekväma och kritiska utestängs från beslutsprocesserna.

Hon har studerat hur vargfrågorna behandlats. Det gäller de regionala förvaltningsplanerna för antalet föryngringar, ersättningar för skador, inventeringar av vargstammen, akutåtgärder och skyddsjakt.

Undviker länsbor med vargproblem

Länsstyrelsens handläggare tycker att de jobbar för ”den stora allmänhet” som vill ha stora rovdjur. Länsinvånare som har problem med rovdjur undviker de att ha kontakt med.

Allmänheten får varken insyn eller möjlighet att påverka när informella rutiner och oskrivna regler tillämpas av några få tjänstemän.

Rovdjurshandläggarna hittar på egna rutiner och strategier utanför regelverket. Därmed tillämpas de regler som finns i rovdjursförvaltningen olika från tjänsteman till tjänsteman.

– Det innebär att medborgarnas likhet inför lagen hotas. Medborgaren löper stor risk att behandlas olika beroende på de rutiner som rovdjurshandläggarna skapar och utvecklar i syfte att tillämpa reglerna, kommenterar Serena Cinque.

Grundproblemet är att några få tjänstemän lämnats i ett tomrum med en handlingsfrihet som det inte har ett demokratiskt mandat för.

Tjänstemän kontrolleras inte

Till skillnad från andra länder saknar Sverige förvaltningsdomstolar, vars roll är att granska, begränsa eller straffa tjänstemän som hamnat snett när de använder sitt handlingsutrymme.

Hur just rovdjursbesluten påverkas av tjänstemännens handlingsutrymme är det som granskas i avhandlingen.

Serena Cinque pekar på att allmänheten kan uppfatta förvaltningsmyndigheterna som partiska och maktfullkomliga.

– Det innebär att allmänheten tappar förtroendet för det politiska systemet, varnar hon.

Dags för svar om rovdjursutredningen

Just nu är de olika remissinstanserna i färd med att sammanställa svaren på Åke Petterssons rovdjursutredning, som föreslår att länsstyrelserna helt ska ta över det operativa ansvaret för rovdjursförvaltningen.

Jägarnas Riksförbund tillhör de remissinstanser som insett att riktlinjerna måste bli klarare och att det behövs ett demokratiskt inflytande från dem som verkligen berörs av rovdjursproblemen.

”Ska beslutas av viltvårdsnämnderna”

– Vi kommer att trycka hårt på att det blir tydliga politiska direktiv. Dessutom vill vi att besluten inte fattas av enskilda tjänstemän utan att det läggs på representanterna i respektive viltvårdsnämnd, säger Conny Sandström, förbundsordförande i Jägarnas Riksförbund.

Enligt den statliga rovdjursutredningen ska länsstyrelserna jobba med hjälp av förvaltningsplaner som har miniminivåer för antalet rovdjur.

Ger efter för vargmotståndare?

Rovdjursförespråkarna är motståndare till utredningens förslag och befarar att respektive länsstyrelse för lätt ger efter för ”högljudda” rovdjursmotståndare.

Serena Cinque visar att det snarare är tvärtom.

Hon har bland annat granskat hur länsstyrelserna i Värmland, Dalarna Västra Götaland, Västmanland, Örebro, Uppsala och Gävleborg har agerat när de började ta fram regionala förvaltningsplaner för de stora rovdjuren.

Uppgiften var att ange miniminivåer för respektive län när det gäller årliga föryngringar.

Oroliga och ilskna över uppdraget

Naturvårdsverket lämnade stort handlingsutrymme för att till år 2005 börja göra planer som bättre stämde med de lokala förutsättningarna.

Det visade sig att flera av de rovdjursansvariga på respektive länsstyrelse blev både oroliga och ilskna över uppdraget, som de ansåg gick utöver deras ämbete.

– Vi har svaga riktlinjer, inga regler alls, klagar en rovdjurshandläggarna som intervjuas av Serena Cinque.

När de tveksamma på länsstyrelserna försökte bromsa och föreslog enklare utvärderingar av genomförda åtgärder anklagade Naturvårdsverket dem för lathet och krävde en levererad plan.

Länsstyrelserna vände sig inåt

I slutet av 2004 försökte Viltskadecenter och vargforskare på Skandulv bistå, men det uppfattades som ett obehagligt intrång i form av krav och detaljstyrning. Därmed började handläggarna i de stora rovdjurslänen att vända sig inåt och främst samarbeta med kolleger i andra län.

– Tur att vi har oss själva och tur att vi faktiskt kan arbeta tillsammans, kommenterar en rovdjurshandläggare.

Oron och ilskan ersattes av maktfullkomlighet när handläggarna slöt sig samman i ett eget nätverk.

Processen ledde till att länsstyrelserna på eget bevåg inrättade det ”mellansvenska förvaltningsområdet”. I området ingår Västra Götaland, Värmland, Västmanland, Dalarna, Gävleborg, Örebro och Uppsala

”Här avgörs etappmålets framtid”

Det innebar i praktiken att förvaltningen av vargstammen fick exakt samma strategi i dessa län.

– Det är här etappmålets framtid kommer att avgöras, förklarar en av de inblandade rovdjurshandläggarna.

Men något mandat för det här har aldrig funnits, konstaterar Serena Cinque. Det var något som rovdjurshandläggarna skapade själva.

Syftet med det mellansvenska förvaltningsområdet var främst att dämpa de lokala konflikter som en ökad vargstam ger.

Synpunkter från företrädare i de rådgivande rovdjursgrupperna om antalet rovdjur upplevs som störande för arbetet. Värst av allt är representanter för jägarna som inte alls vill ha varg och stänga in vargarna i ”nationalparker”.

”Där sitter många dårar”

– Där sitter många dårar som vill styra processen. Naturvårdsverket säger hela tiden att vi skall samarbeta med dessa dårar men vet inte vad det innebär att ha att göra med sådana typer, kommenterar en av rovdjurshandläggarna i det mellansvenska förvaltningsområdet.

De som ingår i länssamarbetet har arbetat fram en gemensam strategi för att avbryta samtal i rovdjursgrupperna, så fort någon vill påverka antalet föryngringar i den regionala planen.

Går inte det tas sådana förslag med till det egna nätverket för att sedan samla in råd för hur förslaget kan förkastas med rimliga motiveringar, avslöjar Serena Cinque.

Minsta möjliga kontakt med allmänheten

Hennes intervjuer visar att rovdjurshandläggarna vill minimera kontakterna med allmänheten. De som kan få inflytande i planerna är främst deras egna kolleger, biologer samt politiker och forskare som kommer med synpunkter.

Viltvårdsnämndernas försök att delta i planprocessen är inte välkomna.

– Viltvårdsnämnden tyckte att de skulle få vara med och skriva planen och undrade varför det bara blev diskussion i rovdjursgruppen, kommenterar en handläggare.

Flera handläggare berättar att respektive landshövding försökt påverka innehållet i rovdjursplanen när den redan var klar. De bad om råd från Naturvårdsverket, som svarade att verket inte kunde göra något. Länsstyrelserna skulle istället klaga hos regeringen på landshövdingarna.

Gör processen osynlig

Serena Cinques intervjuer visar att så fort rovdjurshandläggarna upplever intrång i arbetet med rovdjursplanerna försöker de göra processen osynlig.

– Enbart när processen närmade sig sitt slut började tjänstemännen tänka på hur planerna kunde presenteras. Planerna skickades ut på remiss till flera intressenter och sedan publicerades de och lades ut på hemsidan, konstaterar Serena Cinque lakoniskt.

Många motståndare att hantera

– Rovdjurshandläggarna försöker minimera andra aktörers deltagande i planprocessen. Regionala rovdjursgruppers medlemmar, forskare och massmedia upplevdes som motståndare eller motparter av flera rovdjurshandläggare, sammanfattar Serena Cinque intervjuerna.

– För att hantera det här skapar tjänstemännen informella gemensamma strategier. Det handlade om vilka organisationer eller personer som informellt var legitimerade att lämna in förslag, tillägger hon i avhandlingen.

Serena Cinque konstaterar att rovdjurshandläggarna har den bestämda uppfattningen att allmänheten kan komplicera och förlänga processen.

Undviker drabbade djurägare

– Handläggarna tenderar därför att minimera kontakterna utanför länsstyrelserna, förklarar hon.

Även när det gäller handläggning av ersättningar för rovdjursskador undviks kontakter med de drabbade djurägarna.

Anlitade besiktningsmän får ta den biten.

– Det känns hela tiden som man blir utsatt för ilskan, säger en anställd rovdjurshandläggare.

Många av dem undviker också att delta i möten ”om man vet att stämningen kommer att bli het”.

– Vi har beslutat att vara med enbart om vi känner organisationen, säger en jakthandläggare.

Ska lära sig leva med rovdjuren

När det gäller rovdjursdrabbade jordbrukare tycker handläggarna att djurägarna ska lära sig att leva tillsammans med vargstammen och söka bidrag till förebyggande åtgärder.

Jägare är inte lika enkla att ha kontakt med. När jägare söker ersättning för vargrivna hundar är de arga och besvikna på myndigheterna, som de anser bär ansvaret för deras lidande.

– Jägarna är tuffare, argare och springer till tidningsredaktionerna och klagar, säger en jakthandläggare.

Reglerna för att ge ersättningar är väldigt precisa, vilket handläggarna uppskattar.

Jägarna väljer att utsätta hundar för risker

Rovdjurshandläggarna säger att de alltid ger ersättning för attackerade jakthundar för att det ökar acceptansen för varg. Men egentligen tycker de att jägarna valt att utsätta hunden för risker. Tjänstemännen tror att det är hundarna som söker sig till vargar.

Serena Cinque har även studerat hur länsstyrelserna sköter inventeringen av vargstammen och GPS-märkning av vargar. Här finns ett stort utrymme för tjänstemännen att hitta egna lösningar.

De som spårar varg har inte alltid valts för sina kunskaper om inventering. Det anser handläggarna att de själva har eftersom de flesta är biologer och tidigare jobbat med spårning. De som passar in i gruppen väljs.

Friserar vargsiffrorna

– Man har alltid någon som ligger närmast, någon som man vet passar bra i gruppen, förklarar en av rovdjurshandläggarna.

Det saknas riktiga regler för att tolka resultatet av inventeringen. Att ange antalet vargar blir dessutom lätt en kamp mellan de två sidorna i vargpolitiken. Vargvärnarna vill hålla ner antalet och jägarsidan vill få upp den officiella siffran. Det innebär att bedömningen av antalet vargar ibland är en kompromiss med friserade siffror.

– Vi har tuffare relationer med vissa intresseorganisationer som gärna vill påverka uppgifterna. Jag försöker komma till en uppgörelse mellan olika parter även om detta inte är det vi borde göra, yppar en rovdjurshandläggarna.

En kollega i ett annat län är inne på samma linje:

– Jag vet att vissa observationer som vargspårarna lämnar till länsstyrelsen inte är pålitliga. Men jag vänder mig till kvalitetssäkrare och ibland till kolleger i andra län. Vi kommer till en lösning. Ibland sänker man lite, ibland höjer man.

För dyrt med GPS-sändare på vargar

Att märka vargar med GPS-sändare har låg prioritet för länsstyrelserna. De jobbar hellre med inventeringar. Märkningen tar lång tid, kostar länsstyrelsen pengar och kräver noggranna motiveringar, förklarar en av de intervjuade tjänstemännen.

Att rovdjurshandläggarna väljer bort medarbetare i inventeringarna som är vargmotståndare kan få allvarliga följder.

Allmänheten misstror inventeringarna

– Berörda medborgare misstänker att informationen är manipulerad, eller att myndigheterna döljer sanningen. Det slutar med att allmänheten slutar lyssna på myndigheterna, sammanfattar Serena Cinque.

Även när det gäller akutåtgärder vid vargproblem saknas tydliga regler. Därför tillämpas olika strategier och åtgärder i de olika länsstyrelserna.

Skickades ut med lapptyg efter vargattacker

Tjänstemännen har fått skapa egna rutiner. Medlemmar från intresseorganisationer, som brukar delta i varginventeringar, skickades till exempel ut med eltrådar och lapptyg till boskapshägn som utsatts för vargattacker.

– De ställde upp gratis, oavsett om det handlade om att sätta upp stängsel eller att pejla varg, säger en rovdjursansvarig på länsstyrelsen.

Även när det gäller att ta ställning till skyddsjakt på problemvargar har enskilda tjänstemän utarbetat sin egen praxis.

Serena Cinque visar att både Naturvårdsverket och länsstyrelserna anser att en majoritet av svenskarna inte vill ha skyddsjakt på varg i någon större utsträckning. Därför kommer de som bor i ett vargområde i andra hand.

En liten grupp biologer styr

Avhandlingen visar att vargfrågorna i praktiken förvaltas, både nationellt och regionalt, av en mycket liten grupp tjänstemän som är biologer.

När vanliga medborgare kan äventyra förvaltningsprocessen vänder tjänstemännen sig till olika experter för att få beslutsunderlag, framför allt biologer och andra naturvetare.

Ges inget inflytande

De regionala rovdjursgrupperna, som är rådgivande, ges inget inflytande. Serena Cinque har studerat hur grupperna jobbade i fem län under åren 2004-2005. Det gällde varglänen Värmland, Dalarna, Västmanland, Västra Götaland och Örebro. I grupperna finns olika intresseorganisationer, bland annat representanter för jägarna och de som vill ha fler rovdjur.

Rovdjurspropositionen år 2000 fastslår att länsstyrelsen har ansvaret för att det blir en dialog, där alla medlemmar har möjlighet att uttrycka sig.

Tyst överenskommelse om deltagarna

Men vilka som ska sitta med har bestämts gemensamt av länsstyrelserna i det fördolda.

– Det finns en tyst överenskommelse om vilka intresseorganisationer som ska vara med och vilka som inte skall med i gruppen, förklarar en av rovdjurshandläggarna.

Det är vanligt att länsstyrelserna inte ens skickar ut ett protokoll efter mötet till representanterna.

”De bryr sig inte om mötet”

– Myndigheten bry sig inte särskilt mycket om sammanträdet. De skickar protokollet efter flera veckor, om det överhuvudtaget skickas, vittnar en deltagare.

Flera av representanterna som intervjuas är frustrerade över att länsstyrelsen kräver samförstånd. De som deltar tillåts inte ifrågasätta politiska beslut.

På länsstyrelserna har åtta rovdjurshandläggare och fyra jakthandläggare intervjuats. I de regionala rovdjursgrupperna har tio deltagare svarat på frågorna.