Denna upptäckt av Uppsalaforskaren Michael Griesser publiceras i Current Biology och visar för första gången att djur kan bedöma och kommunicera om rovdjurs beteende.
Michael Griesser är verksam vid institutionen för ekologi och evolution vid Uppsala universitet.
Många djurarter utsätts dagligen för risken att bli dödade av ett rovdjur. Vissa apor och murmeldjur har utvecklat specifika alarmläten. De meddelar vilken rovdjursart som hotar och avståndet mellan rovdjuren och andra gruppmedlemmar.
Resultaten av studien visar att lavskrikor har olika alarmläte för hökar som sitter, som söker byte eller som attackerar.
Spelade upp olika alarmläten
Forskaren spelade upp de olika alarmlätena till lavskrikor. Experimentet gjorde att han kunde visa att alarmlätet är tillräckligt för att lavskrikor ska fly.
Efter att ha hört lätet som ges för sittande hökar flyger de upp i trädtopparna och letar efter höken. Attacklätet leder till att de snabbast möjligt flyr till närmaste skydd och därefter börjar leta efter höken. Uppspelning av lätet som ges för bytessökande hökar leder till att skrikorna flyr till närmaste skydd. Sedan stannar de där utan att röra på sig, i flera minuter, för att undvika att bli upptäckta av höken.
”Häpnadsväckande resultat
– Dessa resultat är häpnadsväckande och visar för första gången att djur kan bedöma och kommunicera om rovdjurens beteende. Inte bara däggdjur men också fåglar har utvecklat avancerade kommunikationssystem, säger forskaren Michael Griesser.
En tidigare studie av lavskrikor visade att föräldrar beskyddar sina avkommor men inte obesläktade gruppmedlemmar med alarmläten. Detta extra skydd leder till mycket lägre odds för besläktade gruppmedlemmar att bli slagen av en hök under första vintern.
Tillsammans med den nya studien visar detta för första gången att alarmläten verkligen ökar överlevnaden för andra individer. Hittills har det bara varit ett antagande trots att detta är en grundläggande funktion för alarmläten.
Gynnar släktingarnas överlevnad
– Komplexa kommunikationssystem i djurvärlden har utvecklats huvudsakligen i arter som lever i familjegrupper. Därmed verkar det som om släktskapselektion är en viktig faktor för deras utveckling i djurvärlden, kommenterar Michael Griesser.
– Att kunna rädda livet på ett besläktat djur leder i slutändan till att främja de egna generna. Kanske var denna faktor också en viktig förutsättning för att våra förfäder, som också levde i familjegrupper, kunde utveckla språkförmågan, tillägger han.