Susanne Godskes hund Ludde kom till slut upp ur grävlinggrytet, där han satt fast i tre dygn.
Foto: Tomas Nilsson, Katrineholms-Kuriren Susanne Godskes hund Ludde kom till slut upp ur grävlinggrytet, där han satt fast i tre dygn.

Ludde satt fast i tre dagar i grävlinggrytet

I tre dygn satt sällskapshunden Ludde fast i ett grävlinggryt. Hoppet var nästan ute när man till slut, med hjälp av avloppskamera och grävmaskin, kunde nå Ludde. Dramatiken utanför Floda, nära Katrineholm, startade på lördagen med att familjen Godskes båda sällskapshundar smet iväg från gården. Ludde hade dessutom ett koppel släpande efter sig.

– Som tur var hade det kommit nysnö, så det gick att spåra var hundarna varit. Vi hamnade vid en slänt, några hundra meter från vår gård, där det genom åren bildats ett jättelikt grävlinggryt, berättar Luddes matte, Susanne Godske.
Hon bedömer grovt att grytet täcker ett 100-tal kvadratmeter och gångarna går i flera etage. Familjen vidtog den åtgärd som man ofta gör när man står helt maktlös: de ringde räddningstjänsten. 

Svaga skall
Nu började vidden av problemet gå upp för de inblandade. De kunde höra svaga skall ur underjorden, men det var oerhört svårt att säga varifrån de kom och hur långt in det var.
– Vi försökte med värmekamera, men det funkade inte alls. Vi till och med halade ned en av våra magraste brandmän i ett hål för att han skulle försöka se efter vart gångarna tog vägen, berättar Mattias Gårdholt, räddningsledare.
Nästa dag fortsatte ett par brandmän med hundräddningen, men tvingades ge upp. Det var nästan omöjligt att gräva i den hårt packade lerjorden. Man karvade sig ned i marken någon meter och hittade en bohåla, men den var tom. Det hela var som att leta en nål i en höstack.
Skallen tystnade
På eftermiddagen upphörde skallen.
– Vi trodde att vi orsakat ett ras och dödat Ludde. På sätt och vis kändes det befriande, för vi insåg då hur hopplöst räddningsarbetet var.
Men på eftermiddagen, dagen efter, kom det svaga skall ur underjorden igen. Räddningstjänsten, vars uppdrag inte är att rädda hundar, hade tvingats meddela att man inte längre kunde engagera sig i fallet. 
Förtvivlad ringde Susanne till sin granne, som är grävmaskinist. Han hade i sin tur en kollega som har en kamera för inspektion av avloppsrör.
Uteslöt gångar
– På tisdag morgon samlades vi och de körde med kameran, utan att hitta hunden. Men nu kunde vi i alla fall utesluta de gångar där hunden inte fanns, berättar Susanne.
Och då gick det att gräva. Minsta misstag med grävmaskinen skulle omedelbart ha dödat hunden. Redan efter ett par tag med skopan – med noggranna kontroller emellan – hittade de Ludde.
Och de hade tur igen. För i den branta slänten hade grävaren aldrig kunnat nå de lägst belägna gångsystemen.
– Han satt mycket riktigt fast med kopplet. Vi grävde sista biten för hand och kunde lirka in handen och skära av kopplet, berättar Susanne.
Förundrade kunde de se Ludde komma ut ur underjorden, lortig och rufsig, ruska på sig, pinka mot ett träd och gå ned till ån och dricka vatten. Sedan var han som vanligt igen.