Det är inte första hand utseendet – som kanske är mest iögonfallande om man jämför en varg med en liten mops – utan snarare beteendet, som skiljer hund och varg åt.
– Det var säkerligen det första man avlade på redan för 10 000–15 000 år sedan, säger Johan Beck-Friis på Sveriges Veterinärförbund.
När de första hundarna/vargarna såg dagens ljus var det förmodligen självklart att de som var mest lätthanterliga och gjorde som människa ville också blev uppskattade och fick vara kvar. Hundar som inte fungerade togs bort.
Hunden lik människan
– Det är ganska naturligt egentligen. Det här skedde förmodligen omedvetet redan på stenåldern, innan människan ens uppfunnit ordet avel, konstaterar Johan Beck-Friis.
För att uttrycka saken enkelt: Hunden har i vissa avseenden blivit mer lik människan än varg. Precis som människobarn är hundarna intensivt inriktade på att tolka den vuxna människans förehavanden och göra rätt – en förmåga som inte vargen har.
– Hundar är otroliga på att läsa människans förehavanden. Ofta är problemet snarare att människor klarar inte av att läsa och förstå hundarna. Då uppstår ofta bekymmer.
Beteendet avgörande skillnad
Via experiment kan forskarna se att det finns grundläggande och fundamentala skillnader i hundar och vargars beteende. Och det ses allt mer som ett tecken på att en del av vargens gener helt enkelt avlats bort.
Men det finns också andra saker som tyder på att hund och varg avlägsnat sig mycket långt från varandra genetiskt. Till exempel verkar de inte återta sin vargskepnad om de får leva under naturliga förhållanden i frihet under lång tid.
I praktiskt taget alla andra sammanhang brukar en avlad djur- eller växtart efter ett antal generationer återgå till sitt ursprung om de åter hamnar i i frihet. Men det verkar inte ske med hundarna. De fortsätter att vistas i människans utkanter och leva på avfall. Exempel på det finns över hela världen.
Lever sida vid sida
För bara några månader sedan kunde Jakt &ägare skriva om en italiensk studie av varg och vildhundar som visar att hund- respektive vargflockar lever i samma områden, men utan att beblanda sig med varandra.
I en TT-intervju nyligen uttalade sig Lars Werdelin, paleontolog och rovdjursexpert på Riksmuseet i Stockholm, om hundens släktskap med vargen:
– Det kan mycket väl vara så att människan avlat bort vissa genvarianter som gör vargen till varg. Enligt min uppfattning är inte hund och varg samma art. De skiljer sig åt för mycket vad gäller beteende och utseende, det vill säga de kriterier vi använder oss av för att definiera arter, sade Werdelin till TT.
Eget artnamn?
Kanske borde alltså varg och hund få separat artstatus, Canis lupus respektive Canis familiaris.
Men trots det vill ändå Johan Beck-Friis påminna om likheterna mellan hund och varg – inte minst för att förstå hundens fysik.
En fundamental likhet är att hund och varg kan para sig och få fertila valpar. Det kan till exempel jämföras med åsna och häst, som förvisso kan para sig och få avkomma, men avkomman blir sterila mulåsnor.
Avelns avarter
– Man kan nog säga att det här i hög grad är ett intressant teoretiskt resonemang, säger Beck-Friis.
– Det kan vara nyttigt att reflektera över hur långt vi har drivit aveln, inte minst när vi har att göra med avarter som skapar lidande hundar med krämpor och andningsproblem, något som Svenska Veterinärförbundet försöker stävja tillsammans med Kennelklubben.
Skillnader mellan hundar
Och det förekommer som bekant också stora skillnader mellan hundarna.
De mest varglika bedömer Beck-Friis är till exempel draghundar eller flera av jakthundarna – alltså sådana där utseendet är underordnat funktionen och förmågan att klara av hårda förhållanden.