Att Naturskyddsföreningen började med vargavel i svenska djurparker på 70-talet framgår av två skrivelser från Naturskyddsföreningen som Jakt & Jägare tagit del av.
I det ena brevet, som är ställt till regeringen och daterat 30 juni 1976, skriver SNF:s ordförande Bengt Hamdahl att ”ett avelsarbete påbörjats för att rädda den fennoskandinaviska vargen i fångenskap”.
Vidare skriver han till regeringen att SNF vill ha ”resurser” för ”återskapandet av en vild vargstam i Sverige”.
I ett annat brev till Lantbruksstyrelsen, daterat 18 november 1975, skriver SNF:
”I Sverige och Norge kan vargen redan betraktas som utrotad.”
”Sannolikheten för en naturlig invandring av varg från Finland till Norge och Sverige bedöms för närvarande som liten.”
Genbank med 40 djurparksvargar
Därför, berättar ordförande Bengt Hamdahl, har Naturskyddsföreningen inlett arbetet med en genbank där 40 djurparksvargar ingår. Vargarna finns i fyra svenska, två finska och en dansk djurpark.
I brevet vänder sig SNF också mot att svenska djurparker importerat vargar från Kanada.
Skälet är att inte kanadensiska vargar ska para sig med de fennoskandinaviska vargar som ingår i avelsprogrammet.
Därför kräver SNF importförbud för varg som inte är stambokförd i projektet. Arbetsgruppen för Projekt Varg skulle i fortsättningen godkänna all vargimport.
Stopp för kanadensiska vargar
Av skrivelsen framgår att SNF förhandlade med tre svenska djurparker om avveckling av de kanadensiska vargar som de hade.
Projektet med att odla varg i svenska djurparker startade alltså 1971. Detta har även beskrivits i boken ”Trettio år med rovdjur – och människor av Anders Bjärvall.
Anders Bjärvall arbetade tidigare på Naturskyddsföreningen. Han gick sedan till Naturvårdsverket där han var rovdjursansvarig under många år.
Boken av Sveriges ”vargpappa”
Sedan 70-talet har Anders Bjärvall varit något av en ”chefsideolog” för den svenska vargrörelsen. Numera är han pensionerad från Naturvårdsverket men sitter bland annat i Rovdjursföreningens redaktionsråd.
I sin bok skriver Anders Bjärvall så här om Naturskyddsföreningens Projekt Varg:
”I början av 70-talet d.v.s. åren närmast efter fridlysningen fanns det ytterst få vilda vargar i Skandinavien. I fångenskap däremot fanns det många djur som dessutom fortplantade sig bra. I själva verket förökade de sig så bra att djurparkerna varje år måste avliva att antal vargar. De var helt enkelt för dyra att hålla. I den situationen fick Naturskyddsföreningen kritiska brev från medlemmar. Var det rimligt att det faktiskt dödades vargar av fennoskandinaviskt ursprung varje år samtidigt som den vilda stammen mer eller mindre höll på att dö ut? Det var detta som 1971 gav upphov till ”Projekt varg”. Föreningen bestämde sig för att betala djurparkerna för att de skulle hålla fler vargar än de behövde för sina egna visningsändamål. Man kan säga att föreningen började bygga upp en genbank. Genetiker kopplades in, ett program för den framtida aveln upprättades och antalet djur i fångenskap växte. Därmed behövdes det mer utrymme, vilket ledde till att djurparksvargar i både Finland och Danmark kom med i arbetet. För att avelsprogrammet skulle fungera måste vargar flyttas inte bara mellan djurparkerna utan också mellan de inblandade länderna.”
Nu ska vargarna sättas ut
Det är alltså valpar från detta mångåriga avelsprogram i svenska djurparker som i vår ska sättas ut hos vargtikar i Mellansverige.
En annan ständigt aktuell vargfråga som Bjärvall behandlar i boken är var de första Värmlandsvargarna kom ifrån, eller snarare inte kom ifrån.
”Hur var det då med vargarna, som vi spårade i Värmland med omgivningar i början av 1980-talet? Utgjorde de den sista spillran av en större stam som funnits här i alla tider eller handlade det om djur som vandrat dit? Jag trodde länge på det första alternativet, en sak som egentligen från början talade mot det var att ju att de under de första åren, när vi spårade dem, vandrade omkring ensamma. Om det hade varit vargar som funnits länge i regionen eller avkomma av sådana hade de förmodligen haft sällskap eller vetat vart de skulle bege sig för att få kontakt med sina artfränder”, skriver Bjärvall.
Från Finland-Ryssland
Men den allt mer förbättrade DNA-tekniken kom snart att ge svar på frågan och författaren skriver:
”Fortsatta genetiska undersökningar visade att vargarna i Värmland med omgivningar hade sitt ursprung i den stora sammanhängande populationen som finns i östra Finland och vidare in i Ryssland.”
Alltså. Två vargar, har ovetandes om varandra och var för sig, börjat den långa vandringen från Finland runt Bottenviken och ner genom norra Sverige.
Utan att veta om varandras existens har de båda smugit sig hela vägen förbi renbeteslandet utan att lämna några spår efter sig.
Sedan, fortfarande utan att veta om varandra, har de båda slagit sig ner i samma trakt i norra Värmland men utan att ha kontakt med varandra.
Får några valpkullar
Några år senare träffas de dock vilket resulterar i några valpkullar. Ytterligare en varg dyker sedan upp och det är dessa tre som i början av 80-talet lägger grunden för den svenska vargstammen.
Samtidigt som den vilda vargstammen växer i främst Värmland och Dalarna pågår hela tiden avelsarbetet som Naturskyddsföreningen tagit initiativ till i djurparkerna.
I vår är det alltså dags att sätta ut resultatet för att förbättra genetiken i det mellansvenska vargbältet.
Här är en skrivelse från 1975 från Naturskyddsföreningen till Lantbruksstyrelsen om import av varg till Projekt Varg.
1976 skriver Naturskyddsföreningen en rapport till regeringen för att få resurser till Projekt Varg som startades 1971.