• Jaktkryssningen

Stora brister i älgskötselområden

AktuelltPublicerad: 2009-04-20 17:17

Det finns stora brister i dagens älgskötselområden.
De är för små, kontrollen brister och många styrs praktiskt taget planlöst. Det biologiska tänkandet lyser med sin frånvaro.
– Jag skulle inte kalla dagens älgskötselområden för adaptiv förvaltning, säger statsvetaren Sofia Wennberg DiGasper, som undersökt den svenska älgförvaltningen i en doktorsavhandling.

Statsvetaren Sofia Wennberg DiGasper konstaterar att många älgskötselområden inte lever upp till de svenska åtagandena kring adaptiv förvaltning.

Sofia Wennberg DiGasper har gått igenom 600 älgskötselplaner och gjort en enkätundersökning bland de jaktansvariga vid landets länsstyrelser. Dessutom specialgranskade hon två län med ett 20-tal intervjuer, genomgång av viltvårdsnämndsprotokoll, lokala samråds­protokoll och avskjutningsstatisik. 
Grundfrågan är om dagens älgskötselområden kan karaktäriseras som adaptiva förvaltningssystem. 
Sverige har nämligen internationellt förbundit sig till adaptiv förvaltning av naturresurser. 
Tanken är att ekosystem är så komplexa att det är omöjligt att helt förutse effekterna av att utnyttja en resurs – som älg eller skog. Därför måste man vara flexibel, ha en bra kontroll och goda marginaler. Utgångspunkten ska vara att förvalta en art som en del i ett ekosystem.

Fokus på antalet
– Men den regionala älgförvaltningen är fortfarande uppbyggd för att förvalta enskilda arter med fokus på att skjuta högsta antalet älgar och maximera virkesuttaget, konstaterar Sofia Wennberg DiGasper.
Svaret på hennes fråga blir alltså: Nej. 
Dessutom avslöjas betydande brister i älgskötselplanerna:
– Kunskaperna haltar betänkligt. 60 procent kan inte ens beräkna hur många älgar de ska skjuta för att nå sina mål. Inventeringarna är ofta bristfälliga. Samtidigt är områdena själva inte nöjda med betesskadorna och älgstammens sammansättning. Det går helt enkelt inte att förvalta en älgstam med så dålig precision, säger Sofia. 
En viktig förklaring är att älgskötselområdena är för små. Medianstorleken är cirka 10 000 hektar. 
– Enligt forskarna krävs åtminstone 50 000 hektar för att man över huvud taget ska kunna studera en älgstam och för att inventeringar ska bli meningsfulla, berättar Sofia.
Detta innebär i sin tur att det krävs samarbete älgskötselområdena emellan och med samhället i övrigt – något som också varierar kraftigt. 

Skepsis mot bolag
I ett av de båda undersökta länen dominerade älgskötselområden som kommit till på initiativ från skogsbolag. I det andra var det främst jägarnas organisationer som varit drivande. I länet där jägarna själva varit drivande är viltvårdsnämnden mer aktiv och de lokala samråden fungerar bättre. I de fall där skogsbolagen varit drivande är skepsisen hos jägarkåren större, viltvårdsnämnden har en mer passiv roll och älgskötselområdena är ganska isolerade. 
– Men det beror i regel inte på ovilja hos älgskötselområdena, utan snarare på att områdesbildningen upplevs som ett sätt för skogsbolagen att styra älgförvaltningen. Man kan säga att älgskötselområdet blivit en del av en konflikt, istället för att minska konflikterna, säger Sofia.

Delaktighet viktigt
Hon trycker på att delaktighet, information och inflytande har stor betydelse.
– Även om många älgskötsel­områden är för små, ur biologisk synpunkt, har de en stor fördel. Medlemmarna känner sig mer delaktiga. Det är lättare att skapa engagemang och få människor att dra åt samma håll och följa regler. Många intervjuade ansåg också att älskötselområdets funktion i hög grad är personrelaterad, till exempel vem som är ordförande, säger Sofia.
Biologisk älgförvaltning kräver en del kontroversiella beslut, till exempel att vissa får mer i tilldelning och andra mindre. Ända från tiden då länsstyrelserna bestämde avskjutningen har tilldelningen varit onyanserad. Marker som egentligen inte producerar älg får ungefär samma tilldelning som högproduktiva områden.

Biologiskt anpassade
– Men det är inte adaptiv förvaltning. Tilldelningarna ska vara biologiskt anpassade, säger Sofia.
På ”länsstyrelsetiden” var det dessutom stelbent och tungrott. Det var svårt att nå ut med information till ett helt läns jägarkår. Man fick en tilldelning per år, sedan hände inte mycket mer. 
I ett älgskötselområde kan man lättare stämma av situationen både före, under och efter jakten.
Sofias slutsats är att det bör ställas högre krav på älgskötselområdena. De måste delta i samråd och samverka med andra områden, de ska ägna sig åt inventeringar och utbildningsverksamhet och de ska kunna presentera trovärdiga älgskötselplaner.
Hon konstaterar också att länsstyrelserna måste bli bättre på att hantera älgskötselplaner, med bättre uppföljningar och sanktionsmöjligheter.
– Det är en balansgång, med å ena sidan styrning och krav, å andra sidan medinflytande och lokalt engagemang, säger Sofia.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Kommentarsfunktionen är borttagen. Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv kort, vi publicerar max 3000 tecken och förbehåller oss rätten att refusera och redigera texterna. Skriv att din text är en insändare. Vi tar inte emot insändare under signatur, lämna därför fullständigt namn och dina kontaktuppgifter. Du kan självklart också dela våra nyheter i andra forum, till exempel på Facebook.

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB