I vargdebatten förekommer många uppfattningar om hur man ska betrakta de svenska vargarna (med det vetenskapliga namnet Canis lupus), i förhållande till ”andra vargstammar”. För något decennium sedan förekom till exempel begreppet ”den fennoskandiska vargstammen””.
Många – inte minst från bevarandesidan – tillmätte begreppet stor betydelse eftersom det antydde att vargarna i Skandinavien bar på en speciellt unik genuppsättning.
– Det är generellt fel, konstaterar Olof Liberg.
– Om vi går tillbaka något hundratal år så fanns vargen utbredd över hela Skandinavien och vidare in i Östeuropa och Asien. Genflödet var ännu större inom vargpopulationen då, och vargar vandrade långa sträckor även på den tiden. Därför var också de svenska vargarna – precis som i dag – i stort sett identiska med de ryska vargarna, säger Olof Liberg.
Geografiskt namn
Den moderna DNA-tekniken har emellertid medfört att man till och med kan kan identifiera enskilda vargar. Rent tekniskt kan man därför se de små skillnader som finns mellan exempelvis dagens skandinaviska vargar och dagens ryska vargar – trots att de alltså är exakt samma djurart.
– När forskare och myndigheter talar om skandinaviska vargar handlar det om att definiera vilken vargpopulation vi pratar om. Med skandinavisk varg menar vi inte en speciell ras, eller underart, utan helt enkelt ett geografiskt område, understryker Olof Liberg.
Identiska – men inavlade
Sedan är det en annan sak att just den skandinaviska vargstammen är inavlad, vilket också framgår av DNA-analyserna. Det beror i sin tur på att Skandiviens vargar varit isolerade under flera decennier.
Numera är det välkänt att avståndet mellan de finsk-ryska vargarna och den skandinaviska vargstammen minskar i takt med vargens utbredning i Finland och att det skett flera invandringar på senare år. Situationen börjar alltså likna den naturliga, som det var för kanske 100 år sedan.
Skandinaviens och de ryska vargarna är alltså i stort sett identiska – och har alltid varit det.
Lika stora som Alaskas vargar
Ser man däremot globalt förekommer vissa skillnader mellan olika vargpopulationer, även om de tillhör samma art (Canis lupus). Ett exempel är Spanien, där vargarna är betydligt mindre än våra, men ändå samma art. Normalstorleken för en spansk vargtik ligger runt 25 kilo, medan motsvarande nordeuropeisk vargtik väger kring 40 kilo.
Faktum är att de nordeuropeiska vargarna i stort sett är lika stora som Alaskas vargar.
Att de spanska vargarna är mindre märks också på deras bytesval; mycket höns, kaniner, getter och får – samt as och kadaver som den lokala boskapsskötseln för med
sig.
– Det kan också förklara det mer avspända tonläget i den spanska vargdebatten. Bönderna gillar naturligtvis inte vargar eftersom de tar boskap. Men förhållandet kan liknas med svenskarnas förhållande till räven. Man accepterar att de finns, men man vill inte ha dem inpå sig, säger Olof Liberg, som tillägger:
– Säkerligen bidrar också licensjakten på något hundratal spanska vargar varje år till att acceptansen är större, säger Olof Liberg.
Lokala variationer
Ett annat exempel på hur vargpopulationer kan skilja sig är mellan östra och västra Nordamerika. Den varg som förekommer i Alaska, västra Kanada och USA är samma art som vår varg (Canis lupus). Amerikanerna kallar den “timber wolf” vilket blir “skogsvarg” på svenska.
Men i östra Kanada och USA förekommer ett inslag av gener från prärievarg (eller coyote, som den kallas där). Prärievargen (Canis latrans) är en annan art än skogsvargen och förekommer över hela Nordamerika, men i östra delen har de båda arterna korsat sig med varandra och skapat en hybridpopulation.
Hybriderna domineras fortfarande av gener från skogsvargen, och inslaget av prärievarg är glidande och tonar alltså bort ju längre västerut och norrut man kommer i Nordamerika.
Hybridvargar
Inblandning av prärievarg förekommer också i den sydöstligaste delen av USA där det drivs ett projekt för att bevara en annan variant av vargen: rödvargen. Vissa genetiker anser att rödvargen är en egen art, medan andra anser att även den bara är en hybrid mellan prärievarg och
skogsvarg.
Också i sydvästra USA pågår ett bevarandeprojekt av en något annorlunda varg, den mexikanska vargen. Den har emellertid ingen inblandning av prärievarg utan är bara en underart av samma art som skogsvargen och vår varg (alltså Canis lupus). Liksom den spanska vargen är den dock klart mindre än Alaskas och Nordeuropas vargar, och med något annorlunda utseende.
Obefintlig skillnad i Nordeuropa
Alla dessa lokala variationer hos arten varg (Canis lupus) i olika delar av världen är betydligt större än den närmast obefintliga skillnaden mellan skandinaviska och ryska vargar.