Det var i mitten av mars som vargspåraren såg den skadade kalven mellan Åstjärn och Stora Eken i Arvika kommun.
− I det läget bedömde jag att kalven inte var så svårt skadad, att den behövde avlivas. Men när jag och en kollega kom tillbaka nästa dag var vi överens om att den inte kunde lämnas i skogen i den kondition den var, berättar vargspåraren.
Han begav sig de sex milen hem för att hämta sitt jaktvapen. I bilen ringde han skogsbolaget som är markägare och har jakträtten i området. Det blev klartecken för avlivning.
Skulle aldrig ha överlevt
− Det visade sig att kalven hade hål i buken och bitskador i ett baklår. Troligtvis var en hälsena också avsliten. Den hade aldrig överlevt i det skicket utan gått en plågsam död till mötes. När vargarna anföll verkar kon ha kastat de kalvfoster hon bar i magen. Det har i alla fall påträffats en käke efter ett foster, säger vargspåraren.
Kanske var det de kastade fostren som dövade vargarnas hunger, så att de inte fullföljde dödandet av kalven. Ingen vet.
Vargspåraren är jägare själv och känner sig berörd av det inträffade.
Naturen är grym
− Naturen är grym. Som jägare mår man illa när man ser att djur lider. Det rimliga vore att vi får ha gevär med oss när vi är ute och spårar. Då kan en hel del lidande förkortas. Det blev en djäkla bilresa för att kunna avliva kalven, säger vargspåraren.
Forskarna vet att vargangrepp mot tamdjursbesättningar då och då slutar med att en del djur blir kvar levande men svårt skadade. När det gäller vargattacker på vilda djur finns inga säkra vetenskapliga data.
Lidandet avgör
Men är det riktigt att människan ingriper i naturens skeende? Frågan går till Jens Karlsson, forskare vid Viltskadecentrum.
− Där gäller samma sak som i ärenden med exempelvis trafikskadade eller skadskjutna djur – det är djurets lidande som avgör. Man ska göra allt för att förkorta lidande, säger Jens Karlsson.