Anders Dunder i Sveg träder fram som misstänkt i Lillhärdalfallet. Han skriver att han är oskyldig och ett offer för lagen om förberedelse till jaktbrott. Enligt Anders Dunder har en luddig lagstiftning öppnat för godtycklig behandling av jägare som vistas i vargmarker.
Anders Dunder i Sveg träder fram som misstänkt i Lillhärdalfallet. Han skriver att han är oskyldig och ett offer för lagen om förberedelse till jaktbrott. Enligt Anders Dunder har en luddig lagstiftning öppnat för godtycklig behandling av jägare som vistas i vargmarker.

”Lagen öppnar för godtycke”

Anders Dunder är en av de misstänkta i Lillhärdalfallet. Han hävdar att han är oskyldig och offer för en otydlig lagstiftning om vad som kan ses som förberedelse till jaktbrott.

”Lagen öppnar för godtycke och det är efter den lagen vi testas”, skriver Anders Dunder.

Han ser sig som redan straffad av samhället efter en jobbig häktningstid och hetsjakt på nätet, där han hängts ut som tjuvjägare.

”Avskaffa denna avskyvärda lag som drabbat mig och inte hör hemma i en rättsstat”, vädjar Anders Dunder i sitt debattinlägg.

Jag är en av de misstänkta vargjägarna i Härjedalen som vill berätta följande.

Satt häktad i 17 dygn våren 2012, då var jag 68 år.

Vi var fem som togs av polis på skogen med beskyllningen att vi var ute på vargjakt. Vi blev transporterade till Mora och fraktades sedan till både Borlänge och Falun.

Själv har jag efter en arbetsskada ett fyra centimeter kortare högerben och går i specialskor både ute och inne. Dessa fick jag inte ha under häktningstiden. Min skada kräver också att jag äter värktabletten Tradolan två gånger dagligen, men inte i häktet. Där gavs något som inte fungerade, med svår värk i rygg, ben och nacke som följd.

Hunden råkade illa ut
När jag häktades blev min hund ensam kvar hemma. Ingen brydde sig i början. Jag fick inte ringa min son och be honom ta hand om hunden. Vad som mer hände får ni gissa er till, men staten satte åt oss hårt.

Min bil blev kvar på skogen olåst i tre dygn och därefter beslagtagen. Mitt hus och garage genomsöktes fullständigt och mina licenshandlingar lämnades demonstrativt kvar utspridda på golvet. Några vapen hade jag inte med till skogen. Besöket var spontant.

Rekade inför en bäverjakt
En vän ringde mig på morgonen och frågade om jag ville följa med ut på skogen för att reka bäver. Vi skulle kontrollera vilka bäverhyddor som var bebodda, som upplysning till väntade danska jaktturister.

Jag tackade ja eftersom utevistelser för det mesta gör gott.

Fysisk tortyr fick vi inte utstå. Men det finns det som kanske är likvärdigt – mobbning, eller ska vi kalla det mental nedbrytning.

”Jag blev knäckt”
Det går inte att bevisa i efterhand, men knäckt blev jag. Så till den grad att jag efter häktningstiden blev tvungen att uppsöka hälsocentralen för att fråga om hjälp. Det finns faktiskt tabletter som gör att modet och livsglädjen inte försvinner fullständigt tack och lov.

Inga bevis som visar på min skuld har presenterats och jag vet ju, jag är oskyldig.

Trots det har förundersökningen dragit ut på tiden. Jag kan inte se någon annan anledning till detta än att vi ska straffas genom att hållas på halster. Kanske särskilt jag.

Dekaler mot varg på bilen
Jag som redan tidigare har uttryckt kritik mot statens rovdjurspolitik blev också i utredningen påmind om att min bil hade dekaler med Våga Vägra Varg och Nollvision av varg i Sverige.

Det räcker tydligen för att bli stämplad som brottsling. Jag måste ha missförstått vad yttrande- och åsiktsfrihet innebär.

Åklagarna Schoultz och Jarlås verkar redan tidigt ha bestämt sig för att straffa oss genom att statuera exempel och visa att som jägare är man automatiskt misstänkt.

Jägare i vargrevir misstänks
Befinner man sig dessutom i vargrevir på våren är man riktigt illa ute.

Nu har det snart gått två år. Jag har hunnit fylla 70 och är fortfarande misstänkt som grov brottsling.

Åklagare i det så kallade Lillhärdalfallet är Åse Schoultz med miljöåklagare Christer B Jarlås som stöd.

Vissa tillhörigheter har jag fått tillbaka i omgångar men inte allt och inte mina vapen. Men det har andra inblandade fått.

Bilen har jag fått kvittera ut två gånger när papper försvunnit. Varför beslogs den alls och inte de två övrigas?

Varför får inte jag tillbaka mina vapen när andra fått det?

Beror det på två dekaler mot varg på bilen?

En tredje missad jaktsäsong?
Två höstars jakt har jag förlorat, ska det bli en tredje?

Varför krävdes det intyg från Försäkringskassan om min arbetsskada och varför behövde jag vänta sex månader efter att jag skickade intyget innan jag fick mina rätta skor? 

Miljöåklagare Schoultz har flera gånger aviserat att före ett visst datum ska fallet avgöras om det blir åtal eller inte. Hittills har hon inte levt upp till dessa löften, utan det ser ut att vara planerat.

Under tiden berättade någon att det sagts på radion att i USA avskrivs fallen om inte undersökningen leder till åtal inom 14 dagar. När jag varit som mest nere, och har upplevt vilken makt jag har emot mig, har jag känt att miljöåklagarna kommer att få mig fälld trots min oskuld. De kan göra vad som helst.

”Rättssystemet skrämmer mig”
Ibland läser vi om vårt rättssystem som kritiseras. Det finns oskyldiga dömda i våra fängelser även med livstidsstraff. Vissa har blivit frikända och det mest kända fallet är Thomas Quick.

Jag har fått smaka på svenskt rättssystem och det skrämmer mig.

Hur har det kunnat bli så här i Sverige, världssamvetet?

När det gäller vårt speciella fall tror jag så här. Frågor om vår miljö, vilt och rovdjur hanteras av Naturvårdsverket. Där bestämmer sedan lång tid miljörörelsen.

Propaganda har vilselett
De har med propaganda inbillat en okunnig allmänhet och politiker att de stora rovdjuren och särskilt vargen är omistliga. Så är det faktiskt inte. Tvärtom, vargen är det värsta skadedjuret av däggdjuren här i Norden. Det berättar vår historia och även nyvunna erfarenheter.
Vargen har gjorts till en symbol för miljörörelsen, som en gudomlighet. Den ska skyddas till varje pris och inga politiker vågar ifrågasätta miljörörelsen.

För tre år sedan blev förberedelse till illegal jakt på stora rovdjur straffbart.

Frågor om den nya lagen
Jägarnas Riksförbund skrev brev till regeringskansliet och frågade vad som kan betraktas förberedelse till jaktbrott. Den skrivelsen gav inget svar som var klargörande.

Lagen öppnar för godtycke och det är efter den lagen vi testas.

Lite av vad resultatet av den lagen har inneburit för mig har jag redan berättat. Men inte att vi är uthängda som tjuvjägare i Sveriges tidningar samt på nätet i bloggar och övriga sociala medier med namn och adresser.

Inte heller att jag är dömd av mina medmänniskor där jag lever och bor. I en affär med många kunder på plats fick jag höra:

”Nä, men är det vargjägaren som kommer?”

I kassan på ICA ropade en annan:

”Va f-n är du ute än?”

”Har du fotboja?”
Andra frågar om jag har fotboja eller, ”vart ska du sitta?”

Liknande får jag höra varje dag, minst av en-fyra personer, ibland flera.

Även mina söner får kommentarer. Mitt barnbarn, då 13 år, fick frågan: ”Har din farfar skjutit en varg?”

Många som inte säger något tittar snett.

Kan ni förstå hur det känns? Jag glömde berätta att jag också blivit tvungen att börja ta sömntabletter. Jag hade inga sådana problem tidigare.

”Avskaffa denna avskyvärda lag”
Jag vädjar till er, svenska folket. Kräv av era politiker att avskaffa denna avskyvärda lag som drabbat mig. Den hör inte hemma i en rättsstat. Döm ingen om inte bevis finns och avskriv förundersökningar i tid i stället för att göra människor illa.

Ska Sverige vara ett gott exempel på en stat med yttrande- och åsiktsfrihet, en stat som vill människan väl med ett humanistiskt rättssystem är det ett måste.

Fler ska inte behöva genomgå den samhällsmobbning denna luddiga lag orsakat mig.

 

Anders Dunder, Sveg

 

Redaktionell kommentar:

Här är länken om den skrivelse från Jägarnas Riksförbund som nämns i debattinlägget.