”Länsstyrelsen mörkar och förhalar vargproblem”

Under början av augusti har jag upplevt en hel del märkliga saker i vår natur och hos våra myndigheter som får mig att häpna. Jag trodde inte att det var så illa! Jag påstår att den handfulla skara av rovdjursälskare, och dit hänför jag även vissa tjänstemän på vår egen länsstyrelse i Dalarna, är att likna vid religiösa fanatiker.

Det som får mig att påstå detta är de händelser och den hantering av det rovdjursangrepp som skedde vid Råberget fäbod i Malungsfors natten mellan den 3 och 4 augusti 2007.

Fem får dödades, tre skadades svårt, varav en fick avlivas. Två får fick mindre skador, ett får saknas. Händelsen anmäldes av djurägaren och länsstyrelsens besiktningsman kom fram till att det sannolikt var björn.

En förtvivlad djurägare ringer mig och jag tar på mig att hjälpa till att skydda resterande djurbesättning.

Länsstyrelsen rekommenderade att alla djur skulle tas bort från fäboden. Risken var stor att det kunde bli ytterliggare angrepp. Möjligheten till detta fanns dock inte omgående.

”Vargen kommer fram till mig”

Vid andra nattens bevakning kommer det en varg fram till mig. Den kommer från parkeringen, där jag två timmar tidigare har parkerat min bil, passerar mig på 15 meters avstånd och går förbi ett tidigare slaget får, på endast någon meters avstånd.

Vargen sätter kurs mot kornas nattfålla utan att reagera på att jag reser mig upp och tar tre steg mot vargen. Vargen skräms bort innan den tog sig in i kornas hage.

Efterföljande dag fraktas de slagna fåren bort.

Vid fjärde nattens bevakning kommer vargen/vargarna till kornas hage klockan 22.40. Vargen befinner sig på utsidan av hagen, där den gränsar mot skogen. Vargen gör fler försök att ta sig in i hagen. Korna är nu rejält uppskrämda.

Vargen går runt hagen för att komma åt korna. Till slut kommer den upp mot mig.

Försöker ta sig in i hagen

Det är då jag uppfattar att det kan vara två vargar. Nu är vargen endast 20 meter från mig där jag står och har stått helt öppet under hela kvällen. När den nu försöker att ta sig in i hagen skräms den bort. Klockan är då 23.20.

Denna varg, eventuellt dessa vargar, skyr tydligen inte människovittring i sin jakt på föda.

Under min sjätte natt på fäboden, nu sittandes inne i kornas hage, händer det som får mig att fatta pennan. Korna tittar förundrat på mig när jag kliver in i hagen. Efter en stund kommer korna fram till mig. De börjar på att lukta, knuffa och slicka på mig för få kontakt. Under denna vecka när jag vistats på fäboden i syfte att skydda dessa djur har det uppstått en gemenskap med djuren som får mig att fundera och dra slutsatser som jag måste förmedla.

Svåra kval för fäbodbrukare

Det har under en vecka skapats en gemenskap med djuren. Denna gemenskap måste vara väldigt stark hos fäbodbrukaren och de kval som denne står inför måste vara svåra när djuren ska släpps ut i naturen för att bevara vårt kulturlandskap.

Efter andra nattens kontakt med varg skickade djurägaren in en ansöka om skyddsjakt, som mottogs måndagen den 6 augusti klockan 10.30 av länsstyrelsen i Dalarna.

Vid kontakt med handläggande tjänstemän på torsdagen den 9 augusti klockan 11.00 påstår hon att någon sådan inte finns, ej heller skall ansökan skickas in till länsstyrelsen utan gå direkt till Naturvårdsverket.

Har inte hämtat posten?

Enligt förvaltningslagen bör en myndighet snarast vidarebefordra en sådan ansökan till rätt myndighet, vilket tjänstemannen tydligen inte ville veta.

Jag undrar vilken postgång vår länsstyrelse har, när en handling från att den kommer in inte finns hos handläggaren på tre dagar. Istället får jag till svar att hon tydligen inte hämtat posten.

Att hämta post får väl anses som en relativt enkel och okomplicerad uppgift även hos en länsstyrelse.

Djurägaren ställer frågan om länsstyrelsen kommer att stå för kostnaden för veterinär och dylikt och får till svar att det finns schabloner för ersättningen. Vilket svar till en djurägare som fått sina kära djur uppätna och skadade av en varg, som vi i Sverige i demokratisk ordning beslutat att ska få finnas till minst 200 stycken. Denna demokrati skall väl stå för alla merkostnader som åsamkat den enskilde i konsekvens av beslutet?

Försöker mörka och förhala

Länsstyrelsens miljövårdsenhet försöker att mörka och förhala, så att denna varg med ett onormalt beteende inte ska kunna avlivas.

Dessutom försöker man att skrämma oss genom att om vi avlivar vargen enligt paragraf 28 eller 27 så måste handlandet bedömas i domstol.

Sunt förnuft hos djurägaren säger väl att när ett rovdjur äter på mina djur måste jag väl få försvara tamboskapen utan att behöva känna mig som en brottsling?

Vart har människovärdet tagit vägen, för vi är väl också människor även om vi äger djur? Eller finns det bara människovärden i storstaden? När vargen uppenbarat sig i staden är den plötsligt farlig för oss människor.

Bemötande på Mats Larssons debattartikel

Vår målsättning är att alla skyddsjaktansökningar ska behandlas snabbt. Därför är det tråkigt att omständigheterna kring denna handläggning ledde till några dagars försening av ärendet.

Ansökan inkom till länsstyrelsen som fax den 6 augusti och som brev den 7:e, men den har felaktigt lagts till en tillförordnad, överordnad chef som var på tjänsteresa den veckan.

Länsstyrelsen vidarebefordrade ansökan till Naturvårdsverket den 9 augusti, direkt då den kommit till rätta.

Vid tillsättandet av den regionala rovdjursgruppen inbjöds organisationerna att nominera två representanter var. Därefter är det länsledningen tillsammans med ordföranden i den regionala rovdjursgruppen som har i uppgift att utse de slutgiltiga ledamöterna.

Vid valet av ledamöter eftersträvar länsstyrelsen en jämn könsfördelning. I inlägget ger skribenten intryck av att endast en person sköter tillsättandet, vilket är felaktigt. När det gäller tillsättandet av ledamöter från de lokala rovdjursgrupperna till den regionala gruppen har tillvägagångssättet varit det samma, men urvalet görs både utifrån könsfördelningen och att representanterna ska komma från olika organisationer.

Miljöchef Stig-Åke Svenson,

rovdjurshandläggare Ann-Catrine Alfredéen