”Publikfriande slöseri”

Med stor förvåning iakttog jag på plats, och blev informerad via uppgifter i media, om det stora och ”hemliga” pådraget kring förmodade jaktbrott i trakterna mellan Furudal-Våmhus den 8 mars.

Två statliga myndigheters anställda var ute på skogsvägarna i bilar, och på fyrhjulingar samt i luftrummet med helikopter, för att söka sätta fast påstådda men obefintliga jaktbrottslingar, vilka antogs vara jägare ute för att tjuvskjuta varg.

Jag undrar vad detta publikfriande slöseri med skattemedel kostar det svenska samhället?

Det rör sig om avsevärda belopp bara för polismyndigheten, som redan har så dålig ekonomi, att de har svårt att klara av sitt egentliga uppdrag, att skydda allmänheten från verkligt förekommande kriminalitet.

Vargar som försvinner

De flesta vargar som försvinner dödas av andra vargar, några dör av ålder eller rävskabb, några drunknar på vårtunna isar, några körs ihjäl i trafiken, några dödas i samband med märkning av helikopterburna ”forskare”, några få skjuts när de attackerar tamdjur och någon enstaka försvinner tyvärr säkert i all tysthet.

I vårt närområde i norra Europa har våra grannländer alla en kontrollerad jakt på den ryska vargen, den variant vi även har i Sverige.

Vargen är som art varken hotad eller i behov av skydd. Någon ursprunglig ”skandinavisk vargstam” finns icke att skydda!

Det är hög tid att vargens felaktiga klassning som hotad art ändras och att kontrollerad jakt införs. Nuvarande klassning i Bernkonventionen och i EU:s habitatdirektiv av vargen som hotad art, vilar på osaklig grund.

Vargjakt i omvärlden

Hur kan vi försvara att vi i Sverige, som EU-land, till mycket höga kostnader totalfredar vargen, när våra grannländer och medlemmar i EU tillåter en till tid, antal djur och områden kontrollerad jakt på samma art? Detta gäller Finland, Estland, Lettland och Litauen samt Norge. (Norge är ju inte med i EU, men agerar likartat.)

Vi kan ju rimligen inte behandla samma art och genetiskt lika individer på helt olika sätt inom vårt närområde. Särskilt inte som vi vet att man i Ryssland, vars vargstam vår variant av vargen bevisligen utgör en del av, inte lyckas hålla den ryska vargstammen nere på en önskad nivå, trots att nästan alla medel där är tillåtna i jakten.

Visst kan Sverige ha vargjakt

Vi är inte alls skyldiga att strikt följa Bernkonventionen och EU:s direktivtexter beträffande skydd av vargen. Vi är tvärtom som nation helt fria att ge uttryck för vår egen vilja, på samma sätt som de andra avtalsslutande parterna har gjort och gör.

Att Sverige, som vanligt, försöker vara ”bäst i klassen” även i denna fråga, ger oss endast oönskade, kostsamma och onödiga problem.

Beslut om klassning och fredande av arter under EU:s direktiv måste begränsas till att ske uteslutande på saklig grund. Annars hotas respekten för skyddet av arter, vilka till skillnad från vargen har ett verkligt behov av fredande och skydd. Dessa viktiga instrument för oss alla i EU får aldrig tillåtas bli verktyg i händerna på olika särintressen, något som tycks ha skett i samband med vargens återkomst till Sverige.

Jägarna smutskastas

Att vi dessutom som grupp och utövare av jakt, den äldsta mänskliga samarbetsformen efter familjen, oupphörligt skall behöva smutskastas och misstänkliggöras, nu även av statligt anställda tjänstemän, är totalt oacceptabelt.

Finns det någon grupp i samhället som är så kontrollerad som jägarna? Vi skall ha jägarexamen enligt statliga normer, vapenlicens utfärdad efter kontroll av vår vandel, godkända vapenskåp för våra vapen. Dessutom ska vi betala en avgift till staten för att få lov att jaga, utan att detta ger oss någon rätt att jaga någonstans. Vi ska även betala jaktarrende till markägare om vi inte jagar på egen mark och följa mycket omfattande men rimliga regler för hur jakten skall gå till.

Riskerar att förlora vapnen

Skulle vi bli för gamla, allvarligt sjuka eller råka missköta oss på något sätt, socialt eller till exempel i trafiken, riskerar vi att våra vapenlicenser omedelbart dras in.

Att grov brottslighet skall bekämpas är ju fullständigt klart. Men man kunde ju tro att våra rättsvårdande myndigheter hade nog av verkligt förekommande sådana, för att slippa låna ut sina fåtaliga tjänstemän och dyra helikoptrar till denna typ av bevakning av särintressen och ej livsviktiga förebyggande åtgärder, i ett försök att hitta något som varken finns eller kan bevisas.

Det rimmar illa att polismyndigheten ständigt äskar mera medel för sin verksamhet när man bevisligen har tillräckligt med pengar för att satsa på en förmodad brottslig handling som slukar resurser i likhet med ett nyss begånget bankrån.