I egenskap av skogsman med lång erfarenhet av både skogsskötsel och älgjakt kan jag inte annat än förvåna mig över detta uttalande från chefen för landets högsta skogliga tillsynsmyndighet.
Jag har svårt att tro att yttrandet beror på okunnighet i sakfrågorna. Däremot kan jag tänka mig att man smittats av storskogsbrukets ovilja att försöka finna alternativa lösningar på problematiken med skogsskador av älg. Detta är i så fall naturligtvis också anmärkningsvärt eftersom Skogsstyrelsen skall agera objektivt.
Inte jaktbara älgstammar
Alldeles självklart är skogsskador av älg ett problem, som kan innebära stora intäktsbortfall och som inte får negligeras.
Samtidigt måste också påpekas att särskilt storskogsbrukets negativa inställning till älgen på många håll har lett till så låga älgstammar att de knappast är jaktbara. Detta är särskilt påtagligt i de områden där predationen av varg och björn är betydande. Trots detta kräver man alltså att älgstammarna inte får öka!
Från storskogsbrukets sida har det till och med framförts att man inte har någon skyldighet att förse vargarna med mat i form av flera älgar!
Älgen inte bara ett skadedjur
Älgen är även ur ren skoglig synpunkt inte bara ett skadedjur. Dess bete på lövuppslag är på många lokaler huvudsakligen till nytta och befrämjar barrplantornas tillväxt. Detta är särskilt märkbart i grandominerade föryngringar.
Det torde inte råda någon som helst tvekan om att skogsbruket och då särskilt storskogsbruket under de senare decennierna bedrivits allt mindre viltvänligt. Detta har bland annat lett till att man blivit mer känslig för betesskador än tidigare samtidigt som utbudet av alternativt foder än ungtall minskat.
Så är exempelvis en tallplantering väsentligt mer skadekänslig än en självsådd. En för tidigt röjd tallungskog löper större risk att skadas än om man väntar något längre med röjningen. Om toppar och ris vid mekaniserad avverkning läggs i körstråken, förstörs de som viltfoder.
Förslag om minskade betesskador
Det har vid många tillfällen, inte minst från jägarna, framförts olika förslag på hur skogsskadorna skulle kunna minskas. Man har pekat på en mängd olika åtgärder, både för att minska känsligheten för skador och för att åstadkomma alternativfoder.
Exempelvis har påpekats att den konventionella ungskogsröjningen skulle kunna ersättas av toppning; att tall- och lövrika avverkningar om möjligt bör förläggas till vintertid och att vid mekaniserade avverkningar toppar och ris inte läggs i körstråken utan vid sidan av dem.
Man har vidare föreslagit att i samarbete med jägarna utnyttja kraftledningsgator för att odla viltfoder och också att vintertid erbjuda älgarna ensilage för att få bort dem från beteskänsliga ungskogar. Det sista är något, som bevisligen har haft god effekt där det provats.
Förkastat utan att prova
Från storskogsbrukets sida har alla dessa förslag förkastats med motivering antingen att det inte bevisats att de hjälper eller att de skulle bli för dyra. Hur kan man påstå något sådant, innan man har provat det?
Om skadorna verkligen är så kostsamma, som man påstår, är det svårt att förstå hur man kan säga att åtgärder för att minska skadorna skulle vara för dyra!
Skogsstyrelsen har ju bland annat som uppgift att råda skogsägarna hur de skall sköta sin skog på bästa sätt för att få så stor lönsamhet som möjligt. Det borde då vara ganska självklart att man också talar om vilka skogliga åtgärder, som kan utföras för att både minska skogsskadorna och öka foderutbudet, så att man kan få en bra avkastning av både virke och jakt.
Om detta sker i stor skala över stora arealer och av många skogsägare, kommer det också att ge mycket påtagliga resultat.
Skogsskadorna en tiondel av jaktvärdet
Skogsbrukets egen forskningsorganisation, Skogforsk, har gjort en beräkning av hur mycket skogsskadorna nu kostar årligen. Den summa man kommit fram till är inte ens en tiondel av vad jaktvärdet är.
Detta indikerar att jaktvärdet verkligen inte är någon försumbar inkomst för en skogsägare. En bortfallen älgjakt, som är den i särklass viktigaste jaktformen, kan emellertid snabbt radera ut det mesta av jaktvärdet.
Det bör då också påpekas att detta värde utfaller varje år under det att skogsskadorna i form av minskad intäkt kommer första långt in i framtiden.
Stort värde ur turistsynpunkt
Älgen har också andra värden än de rent jaktliga. Den har bland annat ett mycket stort värde ur turistsynpunkt och har blivit något av en symbol för Sverige ute i Europa. Detta om något är ett stort naturvärde!
Naturligtvis är dessa övriga värden mycket svåra att värdera men de måste självklart också tas hänsyn till, alldeles särskilt av en statlig myndighet.
I enlighet med regeringens skogsproposition skall Skogsstyrelsen fortsättningsvis arbeta för att öka rådgivningen om viltanpassat skogsbruk. Detta innebär naturligtvis att bland annat sådana hänsynstaganden och förändringar, som omnämns ovan, genomförs.
Jag utgår från att Göran Enander inte kände till innehållet i skogspropositionen, då han fällde yttrandet om att våra älgstammar inte kan öka.
Klart förutfattade åsikter
I annat fall är yttrandet naturligtvis utomordentligt anmärkningsvärt och tyder på klart förutfattade åsikter om älgens skadlighet och att det skulle vara omöjligt att väsentligt påverka skadebilden på annat sätt än genom att hålla nere älgstammarna. Om man verkligen börjar utöva skogsbruket viltanpassat i stor skala, råder det ingen tvekan om att man inte bara kan minska skadorna utan också kan göra detta med ökade älgstammar!
Man kan också fråga sig vad Enander menar med att ökade älgstammar skulle vara ett hot mot bevarande av ”en skog med höga naturvärden”?
En skog, som sköts så att den inte tål jaktbara stammar av älg, kan knappast sägas ha ett högt naturvärde.
Utpekad som hot mot mångfalden
Det har tidigare från skogsbrukets sida, i ivern att finna alla upptänkliga faror med älgen, påståtts att den skulle vara ett hot mot den biologiska mångfalden. Det kan den säkert vara, liksom också många andra djurarter, om de tillåts växa till orimliga beståndstätheter.
De antal älgar jägarna talar om som önskvärda ligger dock långt under de, där någon fara för biologisk mångfald skulle kunna föreligga. Självklart skall vi värna om naturvärdena i skogen. Tyvärr finns det emellertid allt för många exempel på hur just det moderna skogsbruket minskar naturvärdena. Stora monokulturer av gran kan exempelvis knappast anses vara skogar med högt naturvärde.
Vill envist minska älgstammen
Det har under senare år alltså verkat som om Skogsstyrelsen och storskogsbruket haft en envist framförd, gemensam policy att minska älgstammarna för att minska skogsskadorna förorsakade av älg. Detta har varit den absolut enda åtgärd man velat diskutera.
Det är verkligen att hoppas att Skogsstyrelsen fortsättningsvis, i enlighet med sitt av regeringen givna uppdrag, kommer att verka på ett helt annat sätt.
Jag hoppas få höra generaldirektören plädera för ett viltvårdsvänligt bedrivet skogsbruk, som har utrymme för mer älg än i dag och som också får färre skogsskador än i dag.
Detta är tveklöst möjligt – det gäller bara att få företrädarna för skogsbruket att anamma målen och att genomföra de förändringar och åtgärder som behövs för att nå dessa mål. Här har Skogsstyrelsen en mycket stor och viktig uppgift.
