Det måste finnas mål om man ska samförvalta värdefulla resurser, som älg och skog.
Dessa mål kan och kommer att förändras över tiden. Kanske det ideala vore att de olika intressegrupperna diskuterade sig fram till gemensamma mål. Om det inte kan ske, utan man har mål som inte är förenliga, måste eventuella problem lösas genom diskussioner eller förhandlingar. Lyckas man inte att någorlunda lösa frågan kvarstår risker för att mycket tid och resurser slösas på eviga diskussioner. Viktigt i den här processen är att man visar respekt för varandras åsikter. En del av skogsbruket har satt upp mål på högst 2 procent färska skador på tall per vinter. Det finns lite olika varianter på detta 2-procentsmål, till exempel att 2 procent ska uppnås på en viss procent av arealen. På en del håll håller detta mål på att uppluckras eller anges som ett intervall och på vissa områden finns inget tydligt mål.
På samma sätt har jägare (varav många också är skogsägare) satt upp sina mål för älgtätheter, avskjutning, könskvot etc.
Vad är då forskningens roll i förvaltningen av älg? Det är inte att sätta upp mål. Varken jag som forskare, eller Skogforsk som forskningsinstitut, har synpunkter på hur mycket skogsskador som skogsbruket kan tolerera eller på vilken älgäthet som ska finnas i markerna. Vår roll är att ta fram kunskap för en bättre förvaltning. I det ingår som Du nämner till exempel nya metoder. Men en av de viktigaste uppgifterna är att studera konsekvenserna av olika förvaltningsalternativ. Och detta är helt oberoende av om skogsbruket har högst 2 procent eller 5 procent som skademål, eller om jägarna siktar mot 5 eller 12 älgar/1000 hektar.
Då man ska akta sig att döma efter att ha läst en mindre tidningsartikel, så antar jag att Du var närvarande på någon av de konferenser som gett upphov till Ditt inlägg. Där diskuterade jag varför jag gjort dessa beräkningar och vad syftet var. Min avsikt var inte att studera 2-procentmålet utan att förstå sambandet mellan älgtäthet och skogsskador.
I modern förvaltning arbetar man med modeller. Om dom inte stämmer med verkligheten så ändrar man modellen och man kan på så sätt förbättra sitt arbetssätt, till nytta och glädje för inblandade parter.
Jag tolkar dock Ditt inlägg som att vi i sak är överens. Ska man uppnå 2-procentmål genom att reducera älgstammen måste älgstammen skjutas ner avsevärt på många håll. Du ansåg till och med att den slutsatsen var föga överraskande. Men sedan är nästa fråga: Finns det alternativ?
Som Du åtminstone indikerar finns det flera sätt att uppnå mål som man satt upp inom älgförvaltningen. Därför arbetar vi nu också intensivt, i samarbete med skogsägare och jägare, för att ta fram kunskap om foderskapande åtgärder. Vår huvudfråga är då vilken potential det finns hos sådana åtgärder. Vi har nyligen avslutat en studie om fodermängder och foderutnyttjande på nedblåsta tallar eller talltoppar som blir tillgängliga i samband med avverkning.
Fodermängder och utnyttjande av vägkanter studerar vi också. Den nu aktuella utfodringen med till exempel ensilage blir föremål för studier inom kort.
Roger Bergström, Skogforsk
Svar:
”En lek med siffror”
Det är helt riktigt. Roger Bergström och jag är helt överens i sak vad gäller ”2-procentmålet”, nämligen att det är – ursäkta uttrycket – en lek med siffror. Eller ett sätt för forskare att studera modeller. Självklart kan man också uttrycka saken så. Så nu när vi tillsammans slagit fast detta kan vi kanske hoppas att SCA, StoraEnso, Skogsstyrelsen och andra kända ledare av älgutrotningskampanjen slutar tramsa om det fiktiva 2-procentmålet, som ju egentligen inte säger någonting om varken ungskogstillstånd eller älgförvaltning – men som ändå propageras i långt mer än ”en mindre tidningsartikel”. Ärligt talat Roger: Det är inte jag som misstolkar din forskning och dina beräkningsmodeller.
Dan Törnström
