När nu årets vargjakt är avslutad och 19 av 20 vargar som tilldelats är skjutna, så kan vi konstatera att någon minskning av den svenska vargpopulationen inte har skett.
Med de inventeringsresultat som finns för hand, så har vargstammen i enbart Värmland ökat från sextio till etthundratjugo individer. Detta innebär att ett enda landskap hyser mer än hälften av de vargar som Sveriges riksdag beslutat ska finnas i landet.
Om vi fortsättningsvis ska ha en livskraftig vargstam, vilket vi genom olika beslut blivit tvingade att acceptera, måste denna fördelas över hela landets yta. Det är inte demokratiskt rättvist att låta två tredjedelar av Sverige slippa de problem som det innebär att hysa landets vargar. När man hör miljöministern hävda att vargen behövs för att vi ska komma tillrätta med vildsvinsproblemet får han väl se till att vargen kommer dit där vildsvinen finns. Så är det inte idag. Problemet lär dock kvarstå eftersom forskarna hävdar att vargen, enligt tillgängliga studier, inte gärna angriper vildsvin.
Tolkas som fan läser bibeln
Vi kan också konstatera att när en varg blir skjuten hanterar polismyndigheterna ärendena olika även om jägarna har följt de bestämmelser och lagar som de har att rätta sig efter. I ett län blir man konsekvent delgiven misstanke om grovt jaktbrott medan man i ett annat län direkt avskriver ärendet. Här måste till en förändring så att alla behandlas lika inför lagen.
Återställ vargstammens storlek
När sedan våra motståndare hävdar att besluten om vargens framtid i Sverige ska tas i Bryssel är måttet rågat. Dessa beslut måste tas på lokal nivå, närmare de som berörs, exempelvis genom viltförvaltningsdelegationerna
Svenska Älghundklubben
Rovdjurskommittén