Att rekommendera ökad kalvavskjutning är ett dåligt försök att kompensera tidigare inkompetenta eller ogenomtänkta grepp i älgförvaltningen, tycker debattören.
Foto: Robert Jidesjö Att rekommendera ökad kalvavskjutning är ett dåligt försök att kompensera tidigare inkompetenta eller ogenomtänkta grepp i älgförvaltningen, tycker debattören.

Älgstammens förfall inte jägarnas fel

Vi svenskar har en otrolig respekt för vad storebror staten säger. Vi gör lydigt vad som åläggs oss, okej så långt kunde allt vara väl. Men då vill det till att de som har det övergripande ansvaret är insatta i vad saken gäller. Här har det gått käpprätt åt helsefyr vad gäller bevarandet av landets viltstammar, framför allt älgen.

Svenska Jägareförbundet har utsetts att sköta förvaltningen av landets viltstammar och nog är förbundet bundet alltid, upp över öronen.
Jag har roat mig med att titta på lite siffror från förr och har valt älgen som exempel för mitt lilla tankeexperiment. Vidare har jag valt mitt gamla län, Västmanlands län att granska.
Där sköts det för mindre än tio år sedan strax under 3 000 älgar om året. Fjolårets avskjutning var på drygt 1 000 djur. Är detta en förvaltning?

Nära totalt misslyckande
Här vill jag på fullaste allvar påstå att denna förvaltning är så nära totalt misslyckande det går att komma. Nu är jag nästan lika säker på att Jägareförbundet inte består av inkompetenta medarbetare, utan har naturligtvis begåvats med direktiv från intressenter.
Dessa intressenter har på ett myndigt monologliknande direktiv klargjort hur det bara skall vara.
En utnött klyscha är att ”det är statistik på betesskador” samt ”vi måste få ekonomi på vår verksamhet”. Det säger stora starka markägare/skogsbolag.
När dessa intressenter blivit trängda att förklara sig eller försvara sig kommer de utnötta klyschorna: ”Kom ihåg att det är ni jägare som finns bakom kolven.”
Och hur ofta få vi inte höra: ”Om ni inte klarar avskjutningen tar vi hit andra skyttar som gör oss till viljes.”

”Tok gör som galen säger”
Detta har gjort att jägarna i rädsla att mista arrendet bara trampat på. Här passar ordstävet: ”tok gör som galen säger”.
Under de goda åren, när det var gott om älg, gick det för sig att ha en hög tilldelning. Men ingenting varar för evigt, vilket älgstammen inte gjorde heller.
Hade man då insett att stammen skulle förvaltas på ett genomtänkt och balanserat sätt, och sänkt tilldelningen efter stammens minskning, hade älgstammen idag inte varit i kris. Men inte då. Detta ledde till denna oförlåtliga situation som idag råder.
Vidare har vi dag, mot många människors vilja, begåvats med rovdjur som det dessutom helt tappats kontrollen över vad gäller antalet.
Rovdjuren ska dela på antalet älgar, som vi jägare tappert försöker rädda genom frivilliga insatser med ideliga neddragningar.

En ojämn kamp som jägarna förlorar
Denna ojämna kamp kommer, som det ser ut, vi jägare att förlora.
Sedan älgstammen mer eller mindre krackelerat borde tidigare beslutsfattare vara ödmjuka och tillstå tidigare fadäser. Men då görs det nya genidrag för att dölja tidigare korkade beslut: ”skjut mer kalv”. ”Det kan aldrig skjutas för mycket kalv.”
Om man skjuter tio vuxna älgar skall det givetvis sparas motsvarande med kalv, eljest kommer ju stammen obönhörligt att sakta men säkert att tyna bort.
Frågan är inte om det händer, utan hur många år det skall ta innan detta faktum är verklighet. För stammen blir ju med denna taktik bara äldre och äldre, som i sin tur genererar att det inte blir några fertila djur kvar.

Ökad kalvavskjutning ingen lösning
Att rekommendera ökad kalvavskjutning i detta läge är givetvis ett dåligt försök att kompensera tidigare inkompetenta eller ogenomtänkta råd.
Till större markägare och skogsbolag: Vad görs för att åtgärda all denna areal som står som impediment idag? Där fodras åtgärder för att få tillbaka ”värdefulla värden” som går till spillo. Här pratar jag om många hundratusentals hektar som inte blivit åtgärdade och där slyn fullständigt tagit över, trots att det gått många år sedan ”renrakningen” av timmerskogen skedde.
Det ger inga pengar på kort sikt. Men ansvaret att efterlämna ett gott arv till eftervärden, som det så vackert heter, var tog det snacket vägen? Och viltet då, som äter plantor. Jag är säker på att slyn inte ratas, men det är ju inte därför den lämnats.

Vargstammen stoppar löshundsjakten
Med den växande vargstammen har älgjakten på sina håll gått in i en ny fas. Många jaktlag törs inte längre jaga med löshundar. Istället provar de att gå med hundarna i band eller handmota. Då har de upptäckt det omöjliga i att få resultat på stora arealer med dessa jaktmetoder. Det har resulterat i att jakten blivit avslutad i förtid, då meningsfyllda resultat uteblivit.
Det som händer nu är kanske precis vad beslutsfattarna i rovdjursfrågor knipslugt planerat, nämligen att vargen på detta sätt garanteras mat under lång tid framöver.
Att jag valde Västmanland som exempel betyder inte att det länet är sämre skött än andra län.