Älvdalens vargbeslut rätt väg

Älvdalens kommunfullmäktige har beslutat att verka för en vargfri kommun. Det är alltså inte de blodtörstiga jägarna eller de gnälliga samerna, utan de folkvalda, som tagit detta beslut. Kommunalråden driver nu frågan vidare tillsammans med en majoritet av lokalbefolkningen.

Länsstyrelsen har avslagit en skyddsjaktansökan på vargar som uppehåller sig inom renbetesområdet i norra Dalarna, och ställer krav på samebyn att de ska flytta renarna för att bereda vargen plats.

Detta har nu fått kommunalråden att agera i frågan, utifrån det majoritetsbeslut som tagits i kommunfullmäktige.

Älvdalens kommuns politiker anser inte att vargen ska ges företräde och minska möjlighet till näring och en hög livskvalitet för lokalbefolkningen.

 

Kris för politikerna

Det är otroligt märkligt att inte fler förtroendevalda i våra kommuner törs/vill ta ställning för sina väljare och företräda dem i alla frågor, inklusive rovdjursfrågan.

Kommunpolitikerna ska inte företräda staten, inte regeringen, inte länsstyrelsen och definitivt inte EU. De folkvalda kommunpolitikerna ska företräda kommuninvånarna, sina väljare.

Utifrån vad som står skrivet i plan- och bygglagen och miljöbalken är det kommunens ansvar att se till att invånarna känner social trygghet i sin livsmiljö.

Hur man med det så kallade vargprojektet ska kunna uppfylla alla de fina orden om att skapa acceptans har jag ingen aning om. Det jag vet är att ju längre tiden går och ju fler som blir drabbade utan att något görs, desto fler motståndare kommer vargprojektet att få.

 

Lokal acceptans måste finnas

Sverige driver genom Sida, WWF, med flera organisationer, olika projekt i världen för att rädda djurarter som gör stor skada och är farliga för människor.

Erfarenheten visar att ska en djurart kunna överleva inom en region måste det finnas lokal acceptans. En viltstams storlek blir inte större än den lokala acceptansen tolererar.

I norra delen av Älvdalens kommun finns en stark majoritet av lokalinvånarna som tillsammans med en majoritet av dess folkvalda politiker driver frågan om hur en lokal acceptans för all viltvård, inklusive de stora rovdjuren, ska kunna fastställas. Där försöker nu politiker och invånare att få till stånd en viltförvaltning som ska skötas utifrån lokala förutsättningar.

 

Rädsla för analys

Varför en oberoende social och ekonomisk konsekvensanalys av rovdjursförekomsten inte gjorts kan vi bara fråga våra riksdagspolitiker om.

Rädslan från de som lever av och för rovdjuren över vad en sådan kommer att visa, har gjort att lobbyisterna i dessa led hittills lyckats stoppat en analys.

Skulle flera kommuner följa i Älvdalens kommuns spår så är diskussionen om och hur många individer av varje rovdjursart vi ska ha näst intill helt oviktigt.

Antalet kommer då att bygga på hur många individer lokalsamhället orkar bära, och först då kommer den lokala acceptansen att infinna sig.

Älvdalsmodellen måste i framtiden ligga till grund för lokal acceptans, det finns ingen annan väg att gå.

 

Lokalbefolkningen motarbetas

Det lokala engagemang angående lokal viltförvaltning som nu tagit fart i norra Dalarna har gjort att länsstyrelsen medverkat till och tydligen dess chef, landshövdingen, accepterat försöket att stoppa ekonomiska medel som anslagits för detta projekt.

Men oavsett länsstyrelsen, eller andra som på olika sätt försöker motarbeta lokalbefolkningen, kommer arbetet att fortsätta.

Politiker som står upp och stöttar sina invånare och driver de frågor som väljarna vill kommer att få fortsatt förtroende. Alla andra göre sig icke besvär!

 

Jonny Persson, kommuninvånare i Älvdalens kommun