Bara skrivbordsexperter vet

Utan att ta reda på vad de hade för kunskaper gick rovdjurföreningarna ut helt ogrundat och påstod att de inte kände skillnad mellan hund och varg. Vargforskare och Rasmus Hansson från WWF föll sedan in i kören och tvivlade på att de visste vad de talade om. Så småningom tvingades de backa men det var som att dra ut tänder utan bedövning.

Nu läser jag att när ett lamm blivit dödat i Leirskardalen anländer naturligtvis kommunens rovdjursexperter för att utreda vad som hänt. De kommer till samma slutsats som fårägaren, som faktiskt sett dråparen. Det är en varg som varit framme. Lammet är dräpt och bakdelen uppäten precis som vargar plägar.

En hund snarare sargar fåret men glufsar inte i sig det på samma sätt som en varg. När rapporten går in till experternas chef, vad säger han? Litar han på sina erfarna medarbetare? Ånej, från sitt skrivbord fastslår han det är en hund som angripet lammet.

Samma mönster kan man faktiskt se världen över. Man förnekar så långt det är troligt, och ibland ännu längre att vargar kan ställa till med skada.

Vi har naturligtvis också cirkusen, ursäkta uttrycket, med efterdyningarna av Kenton Joel Carnegie.

Trots spårsnö, trots att vargarna var kvar i närheten, trots rester av människa funna under obduktion av minst en av vargarna vågar ingen vargforskare erkänna att dödsfallet orsakades av vargar. I stället måste de kalla in en fem dagars ”coroner inquest” för att officiellt fastställa dödsorsaken.

Den vargforskare som fastslår att vargar var skyldiga erkänner ju samtidigt att allt han sagt om att vargar var ofarliga var fel.

När ska forskare och vargivrare våga ge hela bilden av vargen, på gott och ont?

Och tala mindre om ödemarkserfarenheter utan koncentrera sig på vad som händer i bebyggda trakter? Det verkar inte som man litar på att det positiva uppväger det negativa.